torsdag 29 april 2010

Sjukhuspräst svävar på målet om dödshjälp

Dagen inleder idag en artikelserie på temat "Leva till varje pris". Idag intervjuas sjukhusprästen Daniel Brattgård, som tar upp flera i sig relevanta poänger om att döendet idag har institutionaliserats i alltför hög grad, och att vi därför har svårt att acceptera döendet. Han berör också något han kallar en "god bråd död", att liv som tidigare avslutades i mogen ålder av exempelvis en hjärtattack idag med medicinsk hjälp kan fortsättas in i ett långsamt döende på sjukhus istället för i en trygg hemmamiljö. Kanske bör vi inte alltid göra allt som är möjligt att göra. Och här har han självfallet en poäng.

Men sedan tar artikeln upp några saker som känns mer problematiska. Framför allt tar han inte avstånd från avsiktligt dödande i sjukvården. Brattgård ingår i Statens Medicinsk-etiska råd, och det refereras till rådets förslag om "självvalt livsslut". I den här typen av frågor förekommer dessvärre ofta den här typen av förskönande omskrivningar. Vad det handlar om är självfallet samma sak som att läkare assisterar när någon vill begå självmord. Men då använder man gärna en annan term, eftersom självmord liksom låter lite obehagligt. För det är det. Och det är något som man idag arbetar på att förhindra på alla områden i samhället. Det finns ingen anledning av sjukvården av alla instanser skulle göra tvärtom.

Brattgård refererar sedan, precis som jag gör i den nu smygsläppta Ecce Homo - Se människan!, till den Hippokratiska eden och sjukvårdens uppdrag att "ibland bota, ofta lindra, alltid trösta", men fortsätter: "På 2000-talet har den inställningen förändrats. Med viss överdrift skulle man kunna uttrycka förändringen på följande sätt: helst förebygga, alltid bota, ofta lindra, ibland trösta." Tragiskt nog ligger det en del i detta. Av hans resonemang verkar han dock mena att detta är något oundvikligt. Men detta är inte en rimlig slutsats. Självfallet borde det i ett utvecklat servicesamhälle finnas möjlighet att utveckla den lindrande och tröstande funktionen som vi alltför ofta saknar i vårt automatiserade och ofta känslokalla samhälle.

Och - än mer problematiskt - om sjukvården skulle få rätt att avsiktligt döda patienter skulle vi hamna i den än värre tågordningen: Ofta bota - annars avliva. Ett sådant samhälle vore monstruöst. Och det är ett av skälen till att rösten för livet behöver fortsätta höras ljudlig och klar.

4 kommentarer:

  1. Detta är ju som det brukar vara. Vad jag sett har ingen tvingat en cancerpatient till att acceptera en behandling eller att lägga en svårt sjuk döende patient i respirator. Så går det faktiskt inte till i verkligheten.

    SvaraRadera
  2. Det finns ingen kileffekt. Vi kan utan problem införa dödshjälp - om vi vill och givetvis är detta som socialstyrelsen gör ett sätt för att smyga in dödshjälp. Jag tycker att det är bra för dödshjälpens skull, men dåligt eftersom det bygger på att man just förtäcker vad man gör genom att börja vrida läkarens nej till att stänga av ex en respirator till en juridiskt tillämpad fråga om frivillig behandling enligt Hälso- och sjukvårdslagen.

    Ska man införa dödshjälp så ska man åtminstone säga det öppet. /Qarån

    SvaraRadera
  3. Som vårdare gör det ont i hjärtat de gånger man skickar in väldigt gamla och ofta dementa till akuten för att dö, då man är rädd för att bli anklagad för att "allt" inte är gjort. Eller för att göra ett plågsamt ingrepp för att kanske, kanske förlänga livet några månader. Det är mycket humanare att låta den gamle dö tryggt, i äldreboendet, omgiven av anhöriga och van personal. Det är inte frågan om dödshjälp utan acceptera döden och låta gamla och obotligt sjuka dö värdigt och utan onödigt lidande.

    SvaraRadera
  4. Som vårdare gör det ont i hjärtat de gånger man skickar in väldigt gamla och ofta dementa till akuten för att dö, då man är rädd för att bli anklagad för att "allt" inte är gjort. Eller för att göra ett plågsamt ingrepp för att kanske, kanske förlänga livet några månader. Det är mycket humanare att låta den gamle dö tryggt, i äldreboendet, omgiven av anhöriga och van personal. Det är inte frågan om dödshjälp utan acceptera döden och låta gamla och obotligt sjuka dö värdigt och utan onödigt lidande.

    SvaraRadera