Om mammons urvattnade paradis

Jag slölyssnade på ett inslag i Godmorgon Världen idag om köpcentrens framtid, och slogs av en talande tankepaus från en ansvarig. Samtalet gällde just valet av musik i köpcentrets högtalare, och intervjupersonen sade (fritt citerat): "Vi vill ju att kunderna får möjlighet att få tag i de varor och tjänster som..." - och här skulle hon givetvis ha fortsatt med "... vi vill få dem att tro att de behöver".

Men ack nej, hon gjorde istället det fatala misstaget att låta nästa ord bli "de" istället för "vi". Och man hörde nästan genom radiovågorna hur en besvärade röd färg steg i hennes ansikte. För hon kunde ju inte gärna fortsätta meningen med orden "som de behöver". För både den ansvariga och vi andra vet ju mycket väl att köpcentrens uppgift inte är att förse oss med sådant vi faktiskt behöver. Utan snarare att skapa ett inbillat behov av sådant vi inte hade en aning om att vi skulle kunna ha nytta av när vi var kvar på parkeringsplatsen.

Så hon stod där utan någon vettig möjlighet att trassla sig ur situationen. Till slut var hon ändå - efter en paus som kändes som en halv evighet - tvungen att avsluta meningen, så i brist på bättre: "... som de tycker om."

Konsumismen är nog ändå ett ganska svagt religionssubstitut.

Med fingret pekande mot skyn

Ikväll fick vi den ovana möjligheten att gå på konsert tillsammans, frun och jag. Det blev Fredá på Jönköpings teater. Mysig konsertlokal, men publiken blev lite väl stram tycker jag. Ett svenskt drag? Småländskt? Eller kanske bara lite frikyrkligt hämmat? Jag pratade med bänkgrannarna innan om att jag har lite svårt för såväl idrott som konserter som är tänkta för enbart sittande publik. Har lite svårt för det där. Det blir lite för mycket åskådare och för lite engagemang.

Fredá har ju sina rötter i frikyrkan och kom därför att bliv lite sådär småaccepterade i den världen, även om de i sina texter inte stod för något uttalat kristet innehåll. Men de kan förstås ha mycket att säga ändå. Några av de gamla texterna var nog rätt torftiga, ska erkännas. Uno Svenningsons solomaterial håller generellt en högre klass, framför allt textmässigt.

Konserten blev ändå en ganska stark upplevelse - inte minst tänkte jag på kulissen längst bak på scenen (eller säger man backdrop när det gäller musik?). Många låtar rörde sig kring temat sorg och lycka. Frågan är bara vart man ska vända sig med sin sorg, var man ska söka sin sanna lycka. Där tyckte jag kulissbilden fyllde en mycket smakfull roll i det konstnärliga uttrycket. I kanten av bilden syntes silhuetten av en pojke, med ett pekfinger pekande upp i luften.

Tolkningen av budskapet är förstås fri. Men för mig blev det ett talande budskap om var vi bör söka svaren på våra frågor om livet. Svaren finner vi uppåt, inte bara inåt. Snyggt gjort. Oftast når en konstnärs budskap längre in i hjärtat när betraktaren inte får det skrivet på näsan, utan snarare uppmuntras att själv finna budskapets kärna. Jag vågar själv långtifrån alltid lämna den tolkningsrätten till läsaren. Men vad starkt det kan bli när man faktiskt vågar.

Postscriptum till min Dagenintervju med Sven Lidman jr

Det har varit en hektisk dag på flera sätt, först nu kan jag sätta mig och skriva ihop en bloggpost. Det är för övrigt en stimulerande diskussion kring de eventuella argumenten mot Guds existens utifrån Patrik Lindenfors gästinlägg från i måndags. Bläddra dig gärna ner där om du inte redan följer den.

Jag tänkte bara lägga till några personliga reflektioner till min intervju med Sven Lidman jr om det som nu förmodligen blir den allra sista punkten i den så infekterade Lidmanstriden, och som nu som gick i Dagens utgåva av Dagen. Känner mig glad och faktiskt också lite stolt över att ha fått vara med i sättandet av den punkten. Men några tankar:

1. Vi snuddar en del vid temat att människor tycks ha ett omättligt intresse för konflikter och ett klart mindre för försoning och upprättelse. Just därför har jag konsekvent valt att försöka spegla goda exempel på det senare i artiklar jag skrivit. Och det var också därför jag valde att ta bilen och åka ut till Sven i Lidhult strax bortom svärföräldrarnas hus, där jag lämnade barnen medan jag gjorde själva intervjun. Jag hade läst en intervju med honom i lokaltidningen, och jag upplevde en ton av försoning som jag tyckte om, och gärna ville hjälpa honom att sprida vidare.

Samtidigt blev det lite av en tråkig påminnelse när de mest klickade artiklarna på Dagen.se idag inte var den här artikeln, som jag vill våga beskriva som ganska historisk. Nej, på klicktoppen tronar istället samma klassiska ämne som så ofta förr: "Kristna som bråkar med varandra". Det ger ett stänk av sorg i hjärtat.

2. Artikeln gav mig dock ett än större stänk av fröjd i hjärtat, framför allt av att få känna den till synes djupa glädje som Sven jr visade av att få sitt budskap förmedlat på det här sättet. Ibland känner man att man hittar den riktigt goda kontakten med en intervjuperson, och så var fallet även här, trots den stora åldersskillnaden oss emellan. Svens medhjälpare ringde mig tidigare idag och berättade att Sven var lite för svag för att ringa idag, men han uttryckte sin tacksamhet med ord som känns lite för privata att återge offentligt. Men de gav mig som skribent en djup tillfredsställelse över att inte bara ha kunnat återge en intervjupersons ord, utan också något mer. Något som kanske är både starkare och viktigare än vad själva orden kan säga.

3. Det är också fascinerande att se den kraft och det engagemang som kan väckas i en människa. Vid den första kontakten jag tog lät Sven jr som - tja, vilken lite långsam och ålderskrämpig 89-åring som helst. Men för varje kontakt, både före och efter intervjun märkte jag hur han livade upp mer och mer för varje gång. Sinnet verkade liksom skärpas, och sista samtalet talade han precis som vilken redaktör som helst i sin krafts dagar i sina skarpa funderingar kring formuleringar och publiceringsstrategi. Bara det var roligt att höra, och gav en påminnelse om Guds goda tanke med ålderdomen. Som en källa till vishet, inte en väg mot ättestupan.

Slutligen så hoppas jag att Sven Lidmans jr:s vittnesmål på ålderns höst kan få betyda något gott för den svenska pingströrelsen, både i synen på dåtiden. Och än viktigare: inför framtiden.

Därför tror jag att Gud inte finns - gästinlägg av Patrik Lindenfors

Jag är ateist. För mig betyder det två saker. Dels tror jag inte att Gud finns. Dels tror jag inte att gudar finns. En lek med ord? Nej, för mig är skillnaden viktig. Låt mig förklara.
Dels är jag ateist på det sättet ett nyfött barn är ateist. Ett nyfött barn har aldrig hört talas om någon gud, har inte fått berättat för sig om Jesus eller Shiva, inte upplevt den känsla av varmt hopp man kan få av bön, eller känt skräcken inpå bara skinnet som tanken på evig bestraffning kan frammana.
Det här sättet att inte tro på någon gud är ingen tro, utan en frånvaro av tro. Vi är alla ateister på det här sättet gentemot nästan alla gudar som har hittats på av mänskligheten.
Hittats på? Ja, i alla fall menar kristna att det bara finns en enda Gud. Så var kom alla de andra gudarna ifrån? För kristna liksom ateister är svaret givet: de är påhittade. I princip alla nu levande människor är ateister i förhållande till Mictlantecuhtli, utan att veta någonting om honom.
Det här sättet att vara ateist på är det överlägset vanligaste. Det finns ingen egentlig anledning – för någon – att gå igenom alla upptänkta gudar. Det är inte ens möjligt, bara hinduismen stoltserar med 330 miljoner gudar. Man kan avfärda alla föreslagna övernaturliga varelser som mänskliga påhitt på samma grunder: det finns ingen anledning att anta existensen av något övernaturligt. Det är härifrån liknelsen mellan att tro på Gud och att tro på tomten kommer ifrån.
Men sen är jag också ateist i betydelsen Gudsförnekare. Jag förnekar flera speciella gudar, nämligen de jag vet någonting om. Jag antar att ni läsare av den här bloggen är speciellt intresserade av den kristne guden, så det är väl Honom jag får brottas med: Gud.
Den kristne guden förekommer i en mängd olika versioner. Den kroppslige guden från Gamla Testamentet, Han som vandrar i lustgården och brottas med Jakob. Den lagstiftande guden som visar sig i en brinnande buske och skickar ett regelverk för mänskligheten att åtlyda. Den förlåtande guden som vill oss människor så väl att han skickar ner sin egen son – sig själv! – för att dö. Den straffande guden som återkommer för att döma människor till evig lycka eller evig plåga. Thomas av Aquinos gud som är enkel, perfekt, oändlig, oföränderlig och enhetlig. Svenska kyrkans gud som är ”kärlek” eller ”godhet” eller ”sanning” eller ”allt” (eller inget). Kreationisternas gud som inte ens kan skapa naturlagar Han själv inte behöver bryta emot.
Det här är förstås ingen fullständig lista, men poängen är att kristna har olika syn på vem Gud är, både nu och historiskt. Vissa av de här gudsbegreppen är olika aspekter av samma sak, andra är självmotsägande. För hur kan man få ihop en perfekt Gud med en Gud som måste bryta mot sina egna naturlagar? Hur kan man få ihop en Gud som kroppsligen brottas med en människa med en Gud som är oändlig, eller en Gud som är ”sanning”? Kristna har krigat med varandra över olika sätt att tro på Gud eller vörda honom, så det här kan inte komma som en överraskning för någon.
Jag kan därför inte tro på ”Den Kristne Guden” för en enhetlig beskrivning av någon sådan existerar inte. Och jag har ännu inte träffat på någon specifik beskrivning av Gud som jag funnit några skäl att tro på. Varje beskrivning måste förstås avfärdas på sina egna grunder, så det blir för långt att gå igenom dem alla här. Kanske finns det en beskrivning som jag inte kan avfärda och kanske får jag reda på det i framtiden, vem vet? Eftersom jag är intresserad av religioner så gräver jag vidare.
Men jag hyser stor respekt för de som hellre sysslar med annat. De har tagit del av den generella argumentationen för existensen av övernaturliga varelser och avfärdat dem alla på ett bräde som mänskliga påhitt. Det här är det starkaste sättet att vara icke-troende på. Det är så starkt att även kristna använder det när de avfärdar nästan alla gudar som någonsin existerat. Vissa av oss lägger bara till en gud till.
Så varför tror jag egentligen att Gud inte finns? För att jag inte tror att det finns några gudar. Alls.

Nyhet - tar upp samtal med Humanisterna på två fronter

Då ska jag hålla mitt löfte att pålysa två kommande händelser med anknytning till de i debatten så aktiva sekulärhumanisterna.

1: Vi i Svenska Evangeliska Alliansen i Jönköping kommer torsdagen den 11/11 kl 18.30 i Stadsbiblioteket att arrangera ett panelsamtal tillsammans med Humanisternas lokalavdelning. Temat är människovärdet, med speciellt fokus på dödshjälpfrågan.

Från vår sida medverkar jag själv samt Albert Sundberg, överläkare vid Eksjö lasarett (som precis som jag även är Fellow vid Claphaminstitutet). För Humanisterna kommer Christer Sturmark (behöver väl ingen närmare presentation) samt Gunnar Hagberg, fd ordförande för föreningen Rätten till en värdig död.

Vår förhoppning är att det ska bli ett gott samtal med människolivet i fokus, snarare än frän debatt. Nu har Humanisterna valt två personer som accepterar (i Hagbergs fall med ett mycket aktivt stöd) aktiv dödshjälp, men jag hoppas ändå att vi kan hitta vissa gemensamma ståndpunkter trots våra motsatta utgångspunkter.

Moderator för kvällen blir Carin Stenström, fd chefredaktör för Världen Idag. Antalet sittplatser är begränsade, så den som vill vara säker på att få plats bör komma en stund före 18.30.

Också pålysning nr 2: Humanistbloggen bjöd tidigare in mig att skriva ett gästinlägg på temat "En kristen ser på Humanisterna", och jag återgäldade det med att bjuda in Patrik Lindenfors att skriva ett gästinlägg här hos mig på temat "Därför tror jag att Gud inte finns". Nu har han mejlat in sitt inlägg, som jag kommer att lägga ut nu på måndag. Det ska bli intressant att följa hans argumentation, hoppas att flera läsare vill ta aktiv del i debatten.

Ökat tryck i samvetsfrihetsdebatten

Utdelandet av Ecce Homo i riksdagen (se föregående bloggpost) verkar komma i en mycket lämplig tid, där trycket på svenska politiker att genomföra Europarådets viktiga beslut nu ökar. Se Claphaminstitutets artikel på SvD Brännpunkt idag. Jag kommenterar även saken på Samvetsbloggen - oj, vad den börjar bli viktig nu.

Titta gärna hit igen i helgen, tror mig kunna utlova två intressanta nyheter!

Ecce Homo i riksdagen idag!

Idag tar Svenska Evangeliska Alliansen ett rejält politiskt initiativ för människovärdet, och delar ut min skrift "Ecce Homo - Se människan!" till samtliga 349 riksdagsledamöter. Vi upplever att både gamla och nya ledamöter behöver få en klarsyn och utrustas med goda argument i kampen för människan och livet i en tid när dödens kultur hotar att breda ut sig, med utsorterande fosterdiagnostik och aktivt dödande i sjukvården (populärt kallat "dödshjälp"). Den allmänna motionstiden går snart ut. Frågorna behöver lyftas där, men framför allt vill vi att den nya riksdagen under kommande mandatperiod ska kunna vara med och bygga en livets kultur i vårt land.

För dig som ännu inte skaffat skriften, beställer du den enklast via länken ovan på SEA:s hemsida, alternativt på Vem tänder stjärnorna-sajten.

Edit torsdag: Dagen berättar om utdelningen, som tydligen genomfördes idag istället för igår.

Vaclav-varning för ateism

I afton har jag undervisat två pass om den historiske Jesus och uppståndelsen i Korskyrkan Vimmerby och ska strax förhoppningsvis få sova en hel natt utan skrikande barn. (Jodå, jag älskar det lilla pyret, men sömn är också mysigt då och då...) Imorgon predikan om att möta Jesus.

Jag noterar dock kort att Vaclav Havel satt upp ett varningens finger för den stolta nyateismen som reser sig upp med ambition att erövra världen till en morgondag fylld av kyla och avsaknad av förundran. Måtte den inte segra.

Mycket på gång - nyheter inom kort

Uj, nu är det galet mycket. Allt spännande. Har just kommit hem från vad jag tror blir mitt sista lokalpolitiska sammanträde på ett bra tag, skär ner det engagemanget i stort sett helt under nästa mandatperiod - vill prioritera familjen, andra uppgifter samt arbete inom partiet istället.

Förebereder nu undervisningshelg i Vimmerby till helgen, har haft planeringsmöte med Humanisterna idag inför gemensamt arrangemang i november - håll ögonen öppna så kommer närmare info om detta inom kort. Men det blir nog riktigt intressant tror jag.

Jag är också med och planerar ett initiativ som ska göras i riksdagen nästa vecka, mer nytt kommer även om detta. Läser dessutom in mig och söker Guds vilja inför ett annat viktigt planeringsmöte senare i nästa vecka som kan betyda en hel del för hur jag kommer att fungera i framtiden. Nyheter om det kommer dock att dröja.

Men det är hursomhelst mycket nu, den som vill får gärna be en bön om vishet och kraft. Känner att jag behöver båda för att allt ska gå väl.

Det handlar inte om SM i bästa religion

Regeringen har nu slagit fast det enda rimliga - att kristendomen även fortsättningsvis ska ha en given plats i grundskolans religionsundervisning. Det vill säga: precis som tidigare. Det vill säga: precis som självklart är om man inte flyttat in i ateismens allra oheligaste och reagerar ryggradsmässigt så snart någon påstår att kristendomen skulle ha haft någon som helst inverkan på det svenska samhället.

För det handlar ju här inte om vilken religion som skulle vinna svenska mästerskapen i jämförelsen av "bästa religion". Det handlar helt enkelt om att barnen ska lära sig förstå det samhälle de lever i. Det vore då minst sagt besynnerligt om lokala lärare skulle få mandatet att välja bort jul och påsk och lägga tiden på att istället studera Narvatri eller Rosh Hashana (hand upp, de som på rak arm kan ge en fyllig förklaring av dessa). Båda är centrala högtider i andra religioner, men har spelat en klart summarisk roll i byggandet av det svenska kulturarvet.

Andra religioners företrädare får självfallet vörda sina högtider, men de är inte dumma. De vet att Sverige är ett land med en tusenårig kristen tradition, det är därför kritiska utspelen regelmässigt kommer från ateistiskt håll, inte från förment diskriminerade religiösa företrädare

Lars Ohly är förutsägbart arg: "Det är klart att många känner sig främmande inför det." Humanisterna är också sura: "Att i en föränderlig värld låta skolans ämnen bestämmas av någon sorts historiskt arv är att göra framtidens förvaltare - barnen - en otjänst. Astrologi var också viktigt en gång - so what?!"

Jag skulle nog säga att den här typen av reaktioner säger mer om dem som uttalat dem än om sakfrågan. Dags för sekularisterna att växa ifrån trotsåldern?

Människovärde i praktisk politik

Jodå, fredagens hyperspäckade schema med undervisning i skilda delar av Sverige funkade. Och med en kvarts tupplur mellan passen i Skåne orkade jag köra hem också.

En av de positiva intrycken från Åsljunga var efter det första passet om Ecce Homo, där jag passade på att lyfta hur man på ett konkret politiskt sätt kan lyfta människans status genom etiska markeringar. Hallands läns landsting är ett av dem som har sagt nej till KUB-testet av etiska skäl. Man ville inte dela in samhället i önskade och oönskade, förkunnade landstingsstyrelsens ordförande (M).

Jag lyfte upp dem som ett positivt exempel, och fick efteråt veta av mötesledaren att hon själv sitter i Hallands landstingsfullmäktige och var med och tryckte på för att få det här beslutet. "En bidragande orsak var nog att en av de tongivande politikerna själv hade ett barn med Downs syndrom." förklarade hon.

Visst är det tankeväckande. Hur värdefulla de där människorna som många vill välja bort faktiskt visar sig vara när man lever nära dem. Och hur de då visar sig så viktiga att man gör ganska mycket för att andra inte ska göra sig av med andra människor av samma sort. Länder sannerligen till eftertanke.

Glädje!

Jag har lite brådis idag, ska ju till Skåne och föreläsa om människovärdet i eftermiddag (passande nog!) men vill bara tipsa om Europarådets mycket glädjande och viktiga beslut i samvetsfrihetsfrågan vad gäller abortverksamhet.

S-kvinnan Carina Hägg hade gjort en kraftfull framstöt för att ytterligare begränsa vårdpersonals rätt att slippa döda ofödda människor, men tack vare gott arbete från Claphaminstitutet och andra organisationer vändes beslutet i nästan motsatt riktning!

Här sägs nu uttryckligen att "ingen person och inget sjukhus eller institution skall tvingas, vara ansvarig för eller på något sätt diskrimineras utifrån en vägran att utföra, hysa, medverka till eller acceptera aborter." Återstår att se hur beslutet implementeras i Europas stater, men vi har nu goda möjligheter att ge ett starkare skydd till det ofödda livet.

Omtumlad

Vandringen längs livets väg slingrar ibland lite mer än vanligt. Ömsom är vin, ömsom vatten. Förhoppningen är att slutet i samtliga fall ska bli gott.

Jag skrev igår kväll klart utkastet till artikeltexten jag nämnde tidigare, vilket jag anar kan bli den sista punkten i en långsträckt konflikt som jag nu hoppas ska få ett gott och framåtpekande slut. Resultatet bör kunna komma i Dagen någon gång nästa vecka.

Och lillflickan vår ser ut som om hon har legat i en blåbärstårta med halva ansiktet, vi var i förrgår med henne på första laserbehandlingen av hennes födelsemärke. Här hyser jag dock rätt så gott hopp om att den hy som idag är skrämmande blåsvart om cirka tio dagar kommer att se ännu vackrare ut än den gjorde tidigare (om det är möjligt!).

Jag sitter också och lägger sista handen vid de föreläsningar jag ska hålla på bibeldagar i skånska Åsljunga. Förutsättningarna har dock ändrats på en central punkt: den mycket vänlige och uppmuntrande prästen Janne Stjärne som ringde och bjöd in mig, och som sade så vackra ord om "Vem tänder stjärnorna?" att jag inte näns yppa dem offentligt avled i förra veckan. Men hans medarbetare sade att det bästa de kunde göra mot honom var just att hålla bibelveckan just som han hade önskat och planerat. För mig känns det då naturligtvis än viktigare än annars att förmedla ett budskap som doftar av både hjärta och hjärna. Hoppas att vi på det sättet tillsammans kan lysa frid över Jannes ljusa minne.

Från föraktad till människorättskämpe

Idag hade jag förmånen att ha en advokat från Bolivia på besök hos våra elever på Kungsgymnasiet. Men det intressanta var inte hans titel, utan hans livsresa.

Den 30-årige Gilberto kommer från ett av landets ursprungsfolk, och hade som barn fått ett annat, mer negativt klingande namn. Nu kommer jag inte ihåg vare sig det ursprungliga namnet eller dess exakta betydelse. Men innebörden var något i stil med "föraktad". Som nyfödd hade han nämligen mörkare hy än de flesta i hans by. Och mörk hy innebar lägre status, mer förakt i gruppen. (Se där, ännu ett slag mot myten om den ädle vilden.)

Pojkens mamma dog tidigt, och hans pappa dröjde länge med att låta honom gå i skolan. Men när han väl fick chansen via den svenska Pingstmissionens Ulandshjälp (Se där, ännu ett slag mot sekularisternas myt om den ständigt destruktiva religionen) tog han den fullt ut. Gick igenom grundskolan som bäste elev, gymnasiet som näst bäste, började som i princip ende indian på universitetet och tog för något år sedan som förste person från sin folkgrupp examen som advokat. Och nu ser han som sin uppgift att hjälpa sitt folk att få de mänskliga rättigheter som de genom historien har förvägrats.

Från föraktad till utgivande övervinnare. Med missionens hjälp. Med sin egen målmedetenhet som hjälp. Och - som han själv sade - med Gud och hans Ord som yttersta hjälp. För visst är det precis det som den kristna människosynen säger: att varje människa är en unikt skapad, värdefull och älskad person med ett bestämt och högt syfte med livet. Inte bara ett resultat av uppväxtmiljö och evolutionens spel. Det var stort att ta del av.

Mitt livs kanske mest givande intervju idag

Jag har under hela min bana som frilansskribent försökt plocka upp uppslag, personer, händelser som på något vis kan bli en inspiration för läsaren. Ge hopp, ödmjukhet och engagemang att bygga Guds rike och förändra världen lite grann till det bättre.

Jag har konsekvent undvikit att ta upp trådar som handlar om person X som är oense med person Y. Inte så att konflikter inte ska skildras i pressen. Där de påverkar många bör de belysas på ett sakligt sätt. Jag har dock inte upplevt det vara min kallelse. Jag minns när jag täckte Europakonferensen för Dagen för (jag tror det var) tre år sedan. Ulf Ekman gjorde i sin avslutningspredikan en ganska skarp markering mot den överdrivna nådesförkunnelsen som förekom inte minst i trosrörelsen. Jag såg mig nödgad att skildra predikans innehåll, men när nyhetschefen frågade om jag ville skriva en förklarande kommentar om den teologiska schismen avstod jag. Dels just för det jag skrivit ovan, men också för att själva fokus i min övriga bevakning handlade om just det motsatta, där jag bland annat intervjuade ledaren för världens karismatiska katoliker som nu besökte ett helt annat sammanhang.

Det finns så många som skriver ett oräkneligt antal tecken om kristna som är oense med andra kristna. Uppslagen är många och det är alltid lätt att med sådana uppslag få många läsare. Men jag tror att det finns betydligt bättre sätt att använda våra skriftliga förmågor. Det finns så mycket mer positiva saker att lyfta upp och inspirera varandra med.

Jag har under senaste två åren dragit ner bit för bit på mitt skrivande av nyhetsartiklar i takt med att mitt engagemang som samhällsdebattör har ökat, och beroende på vilka uppdrag som jag kommer att gå vidare in i framöver det är troligt att jag helt kommer att upphöra med skrivandet av denna typ av artiklar. Jag avser dock att hålla mig kvar inom kultursfären, och inom det temat har jag idag gjort en av mitt livs kanske mest givande intervjuer. (Vem jag besökte får förbli hemligt ytterligare en kort tid.)

Temat gällde en av frikyrkohistoriens mest plågsamma konflikter, där både jag och intervjupersonen snart hittade ett gemensamt synsätt att det nu är tid att sätta den troligtvis allra sista punkten i konflikten i fråga. Den intervjuade uttryckte också en tydlig tacksamhet över möjligheten att få tala till punkt och få fram det budskap och den känsla som den var mån om att förmedla. Vederbörande hade varit med om en annan intervju för något år sedan, där intervjuaren hade varit alltför påstridig och skapat en aggressiv känsla som stängde in hela det positiva budskap som ville ut. Och det kändes såväl professionellt som personligt gott att få känna att det möte vi hade idag kändes klart mer tillfredsställande även för den intervjuade.

Resultatet av dagens möte är tänkt att kunna läsas i Dagen inom några veckor. Jag hoppas och tror att det ska kunna beröra många läsare på ett positivt och läkande sätt. Håll ögonen öppna!