Det har varit en hektisk dag på flera sätt, först nu kan jag sätta mig och skriva ihop en bloggpost. Det är för övrigt en stimulerande diskussion kring de eventuella argumenten mot Guds existens utifrån Patrik Lindenfors gästinlägg från i måndags. Bläddra dig gärna ner där om du inte redan följer den.
Jag tänkte bara lägga till några personliga reflektioner till min intervju med Sven Lidman jr om det som nu förmodligen blir den allra sista punkten i den så infekterade Lidmanstriden, och som nu som gick i Dagens utgåva av Dagen. Känner mig glad och faktiskt också lite stolt över att ha fått vara med i sättandet av den punkten. Men några tankar:
1. Vi snuddar en del vid temat att människor tycks ha ett omättligt intresse för konflikter och ett klart mindre för försoning och upprättelse. Just därför har jag konsekvent valt att försöka spegla goda exempel på det senare i artiklar jag skrivit. Och det var också därför jag valde att ta bilen och åka ut till Sven i Lidhult strax bortom svärföräldrarnas hus, där jag lämnade barnen medan jag gjorde själva intervjun. Jag hade läst en intervju med honom i lokaltidningen, och jag upplevde en ton av försoning som jag tyckte om, och gärna ville hjälpa honom att sprida vidare.
Samtidigt blev det lite av en tråkig påminnelse när de mest klickade artiklarna på Dagen.se idag inte var den här artikeln, som jag vill våga beskriva som ganska historisk. Nej, på klicktoppen tronar istället samma klassiska ämne som så ofta förr: "Kristna som bråkar med varandra". Det ger ett stänk av sorg i hjärtat.
2. Artikeln gav mig dock ett än större stänk av fröjd i hjärtat, framför allt av att få känna den till synes djupa glädje som Sven jr visade av att få sitt budskap förmedlat på det här sättet. Ibland känner man att man hittar den riktigt goda kontakten med en intervjuperson, och så var fallet även här, trots den stora åldersskillnaden oss emellan. Svens medhjälpare ringde mig tidigare idag och berättade att Sven var lite för svag för att ringa idag, men han uttryckte sin tacksamhet med ord som känns lite för privata att återge offentligt. Men de gav mig som skribent en djup tillfredsställelse över att inte bara ha kunnat återge en intervjupersons ord, utan också något mer. Något som kanske är både starkare och viktigare än vad själva orden kan säga.
3. Det är också fascinerande att se den kraft och det engagemang som kan väckas i en människa. Vid den första kontakten jag tog lät Sven jr som - tja, vilken lite långsam och ålderskrämpig 89-åring som helst. Men för varje kontakt, både före och efter intervjun märkte jag hur han livade upp mer och mer för varje gång. Sinnet verkade liksom skärpas, och sista samtalet talade han precis som vilken redaktör som helst i sin krafts dagar i sina skarpa funderingar kring formuleringar och publiceringsstrategi. Bara det var roligt att höra, och gav en påminnelse om Guds goda tanke med ålderdomen. Som en källa till vishet, inte en väg mot ättestupan.
Slutligen så hoppas jag att Sven Lidmans jr:s vittnesmål på ålderns höst kan få betyda något gott för den svenska pingströrelsen, både i synen på dåtiden. Och än viktigare: inför framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar