söndag 31 oktober 2010

Med fingret pekande mot skyn

Ikväll fick vi den ovana möjligheten att gå på konsert tillsammans, frun och jag. Det blev Fredá på Jönköpings teater. Mysig konsertlokal, men publiken blev lite väl stram tycker jag. Ett svenskt drag? Småländskt? Eller kanske bara lite frikyrkligt hämmat? Jag pratade med bänkgrannarna innan om att jag har lite svårt för såväl idrott som konserter som är tänkta för enbart sittande publik. Har lite svårt för det där. Det blir lite för mycket åskådare och för lite engagemang.

Fredá har ju sina rötter i frikyrkan och kom därför att bliv lite sådär småaccepterade i den världen, även om de i sina texter inte stod för något uttalat kristet innehåll. Men de kan förstås ha mycket att säga ändå. Några av de gamla texterna var nog rätt torftiga, ska erkännas. Uno Svenningsons solomaterial håller generellt en högre klass, framför allt textmässigt.

Konserten blev ändå en ganska stark upplevelse - inte minst tänkte jag på kulissen längst bak på scenen (eller säger man backdrop när det gäller musik?). Många låtar rörde sig kring temat sorg och lycka. Frågan är bara vart man ska vända sig med sin sorg, var man ska söka sin sanna lycka. Där tyckte jag kulissbilden fyllde en mycket smakfull roll i det konstnärliga uttrycket. I kanten av bilden syntes silhuetten av en pojke, med ett pekfinger pekande upp i luften.

Tolkningen av budskapet är förstås fri. Men för mig blev det ett talande budskap om var vi bör söka svaren på våra frågor om livet. Svaren finner vi uppåt, inte bara inåt. Snyggt gjort. Oftast når en konstnärs budskap längre in i hjärtat när betraktaren inte får det skrivet på näsan, utan snarare uppmuntras att själv finna budskapets kärna. Jag vågar själv långtifrån alltid lämna den tolkningsrätten till läsaren. Men vad starkt det kan bli när man faktiskt vågar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar