På Samvetsbloggen om adventsfirande utan stämning eller religionsfrihet

Jag skriver idag på Samvetsbloggen om Skolverkets fullständigt bisarra inställning till att fira advent i svenska skolor. Så många människor trycks ner och krymps ihop till ett intet i den politiska korrekthetens ovärdigt innehållslösa namn. Skäms!

Reser den fjärde pelaren i Världen Idag idag

Idag har jag glädjen att skriva om den fjärde pelaren i min artikelserie om samhällets grundpelare på Världen Idags kultursida. Och idag gäller ämnet just: kultur.

Som motvikt mot både postmodernismens antikultur och kommersialismens skräpkultur vill jag försvara "...en biblisk grundsyn, där Gud har gjort människan till en kulturell varelse, med förmåga att gestalta skapelsens och Skaparens storhet. ”Den femte evangelisten” Johann Sebastian Bach brukade sin stora musikaliska talang till att förmedla evangeliet, och har berört miljoner människors innersta på ett sätt som andra kommunikationsformer inte förmår. Författaren Henri Nouwen vittnar om hur han i flera dagar bara satt framför Rembrandts målning ”Den förlorade sonens återkomst”, och lät konstverket förvandla hans liv. Därefter klev han av sin karriär för att arbeta med mentalt handikappade.

Kulturen har en unik förmåga att både förnedra och förvandla människan. All kultur har självfallet inte som direkt syfte att kommunicera kristen tro. Men för att komma till full rättvisa bör kultur och underhållning direkt eller indirekt reflektera skapelsens skönhet och glädje. Den bör vara ett redskap för både producenter och åskådare att växa och blomstra, istället för att krympa dem till instinktstyrda varelser utan vare sig patos eller djup."

Som rolig kuriosa introducerar jag ämnet med att citera ingen mindre än Andrew Fletcher. Ja, inte Depeche Modes osynlige tredjeman alltså, utan den skotske 1600-talsparlamentarikern med samma namn. Han som sade: "Låt mig skriva en nations sånger, så spelar det ingen roll vem som skriver dess lagar". Träffande aforism om jag får säga det själv.

I övrigt hinner jag lyfta fram två såpass lika personer som Ingmar Bergman och Carola Häggkvist som förebilder i ämnet. Den som vill se hur jag får ihop det konststycket rekommenderas att ta del av papperstidningen.

I nästa bloggpost tror jag ska lägga några rader på att dissa eller digga Darwin. Få se vilket det blir...

Sans-löst om kristna skolor

Jag fick nya numret av den sekulärhumanistiska tidskriften SANS i lådan igår. Som tidigare nummer är den väldigt smakfullt layoutad och flera artiklar är både djupgående och läsvärda, även om jag inte håller med om det principiella innehållet.

Vid en snabb genomläsning är det dock åtminstone en artikel som sticker ut speciellt i osakliga angrepp, en viss Peter Illi som radar upp sakfel och till synes avsiktligt missförstår nästan alla grundläggande tankar bakom kristna skolor. Jag hoppas kunna återkomma med ett mer genomarbetat svar, eventuellt tillsammans med andra, inom några veckor. Ska bara först försöka få ordning på de bollar som redan flyger genom luften; har i skrivande stund elva Worddokument upplagda som jag jobbar med på ett eller annat sätt. Skulle gärna vilja få ner dem i högst halvdussinet först innan jag plockar upp några nya.

Imorgon dock: vilodag. Domssöndag. Upprättelse, rättfärdighet och en framtid av hopp och ljus!

Ta chansen - säg nej!

Idag ramlade det hastligt och lustigt över mig ett erbjudande om att flyga till ett annat land, delta i en engagerande samling i ett väldigt relevant ämne, träffa viktiga personer och knyta givande kontakter - all expenses paid. Det var bara ett krux; den aktuella helgen har vår familj lyckats planera in en sak som vi har hoppats på under flera år och som förhoppningsvis kan få vara av stor betydelse för människor i vår närhet.

Så valet blev ändå ganska enkelt. Någon annan kan säkert göra samma resa med lika gott resultat. Men viktiga händelser för ens närmaste är inte säkert att de återkommer.

Jag tog upp ett liknande resonemang i samhällskursen med mina elever idag, när de ställs inför det där erbjudandet om jobb eller affär kommer som man MÅSTE slå till på idag, annars kommer det aldrig igen. Då är det trots allt inte speciellt ofta som det i realiteten rör sig om något verkligt once in a lifetime-tillfälle. Om vi är trogna i det lilla vi gör, om Herren dröjer och vi får leva, så kommer vi att få flera möjligeter att vara med och göra viktiga insatser.

Jag har klurat då och då över en formulering i Kents alldeles fantastiska "Det finns inga ord", slutspår på deras i mitt tycke främsta platta Röd:

Det är så många här som aldrig sagt nej,
och som aldrig kommer få en chans

Men kanske är det precis så det kan vara. Det är just att säga nej vid rätt tillfälle, snarare än att säga ja, som kan ge möjligheter till det verkligt goda. Kanske inte främst för en själv, men är det verkligen helt säkert att universums medelpunkt utgörs av en själv?

Ger media en falsk eller sann bild av kristendom?

I nattens mörker mellan onsdag och torsdag funderar jag över en lite fascinerande koppling. Om publiceringstakten hållits gick min artikel om den tredje av samhällets sju grundpelare - Massmedia - på onsdagen på Världen Idags kultursida. Där tar jag bland annat upp den normalt sett klart kristendomskritiska mediebilden:

"Medielogiken bygger på att antal outtalade principer, inte sällan påverkade av just en marxistisk världsbild. En av dem lyder: ”Den svage har alltid rätt” – där sympatin nästan alltid hamnar hos den part som framstår som svagast. Principen är lika intuitivt lockande som den är moraliskt falsk, då den kan ursäkta nästan vad som helst. Den tycks dessutom cementerad vid 1800-talets slut, där kristendomen utgår från en schablonbild som imperialistisk, reaktionär och förtryckande.

En bärande journalistisk princip är saklighet, att på nyhetsplats låta olika åsikter få komma till tals och samtidigt granska alla sidor med samma skärpa. Men att enbart hänvisa till att man följer dessa principer är alltför naivt. Utifrån sin egen politiska och filosofiska grundsyn väljer varje redaktion ut de händelser som anses ha nyhetsvärde, samt ger en viss vinkel utifrån intervjufrågor, bildval, rubriksättning och så vidare.

Dessa faktorer sammantagna resulterar nästan regelmässigt i att när något slags oenighet kan skönjas mellan omvärld och bibeltroende kristendom riktar massmedia ryggradsmässigt udden mot den kristna sidan. I en tid när medias makt ökat, och där journalistkårens politiska åsikter skiljer sig från den övriga befolkningen blir resultatet att medierna långsamt puffar både politiken och befolkningen i samma sekulära riktning."

Samtidigt funderar jag över kvällens i de flesta avseenden klart belysande avsnitt av SVT:s Korrespondenterna som överraskande nog gick i rakt motsatt riktning, och visade just på att kristna faktiskt är världens mest förföljda grupp. Hoppet om en massmedievärld som öppet söker skildra verkligheten - även när kristna inte nödvändigtvis är the bad guys - kanske inte är helt ute ändå?

Tevekrönika från trött familjefar

Barnen var anmärkningsvärt lätt-lagda i afton, så jag ägnade bästa sändningstiden åt att zappa mellan två program. Det ena: Minnenas television som visade det filmade sista avsnittet av klassiska radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst.
Och jag tänker... Har inte Sverige blivit klart mycket hårdare? Och kallare... Visst var Sigge Fürst lite sådär farbroderligt otajt och till genansens gräns snuddande oberäknelig. Men det fanns en enkelhet och en värme som alldeles för ofta gått förlorad i nutidens superplanerade, vulgärhumoristiska men stelopererade produktioner. Allt var inte bättre förr. Men en hel del var tveklöst varmare.

I andra kanalen gick ett program om människans hjärna. Såvitt jag förstod utifrån ett hängivet evolutionärt perspektiv. Samtidigt som en av intervjupersonerna sade: "Man ser hur oerhört intelligent hjärnan är designad." Saker kan ibland vara något mer komplicerade än man först tänker sig.

Ännu mera Craig, ännu mindre Dawkins

Uj, vad många spännande bollar det far runt i luften just nu! Jag ber att få återkomma när någon av dem kan tillåtas rulla ut i offentlighetens ljus. Under tiden tänker jag på att de allra viktigaste små bollarna ligger och sussar i varsina rum runt omkring mig...

Och ni andra kan roa er med att kika på den här länken från commonsenseatheism som en ateistisk debattör bjöd på i diskussionen nedan. En galet ambitiös skribent - själv ateist - har studerat William Lane Craigs samtliga (!) tillgängliga debatter med ateister. Och kommer fram till att han vinner - samtliga! Dawins var nog inte så dum ändå som valde att hellre fly än illa fäkta.

Så förvandlar man äpplen till päron

Det har blivit en engagerad diskussion i en tidigare bloggpost som har gått precis i den riktning som Richard Dawkins önskat. Han smet inte alls från debatten med Craig på grund av feghet; nej nej, det var i första hand på grund av att de hade olika exegetisk tolkning av ett gammaltestamentligt sammanhang. Underligt, eftersom debatten var tänkt att handla om något helt annat, nämligen Guds existens.

Svarsväxlingen i bloggposten nedan går till en del i precis samma fälla, de ateistiska förespråkarna förväxlar äpplen och päron. Jag diskuterar gärna det moraliska argumentet för Guds existens, alternativt det ateistiska argumentet att Gud är orimlig i en värld med så mycket ondska som vår. Det är ett mycket intressant ämne, men det ska inte blandas ihop med följande.

Diskussionen har nämligen en tendens att nästan alltid hamna i en helt annan fråga, nämligen bibelsyn. Om vi har accepterat att Gud existerar, och är tillvarons yttersta moraliska norm står vi inför ytterligare frågor. Kan vi vara övertygade om a) att det är Gud själv som ger de befallningar som tillskrivs honom? och i så fall: b) Har Gud i så fall moraliskt godtagbara skäl att ge dessa befallningar?

Dessa ämnen är filosofiskt helt skilda från varandra, och måste så få vara. Samtalet blir annars aningen förvirrat. Detta inser självfallet även ateister. Men ändå har de en ovana att flytta över debatten till en annan fråga än den egentligen handlade om. Kan det kanske helt enkelt bero på att de känner sig otrygga i ateismens förmåga att ge ett tillfredsställande svar på det moraliska argumentet?

Ett ögonblicks eftertanke innan häxbålet tänds

Jag känner mig fortfarande omskakad efter att ha sett Uppdrag Gransknings reportage "Mardrömmen" ikväll, om småbarnsföräldrarna som blev bestulna på sina barn efter en häxjakt som nog ingen av oss riktigt kan förstå utan att ha varit med om den.

Programmet blev ett väldigt starkt vittnesbörd till människans intuitiva rättskänsla. Kanske starkare för mig som själv har barn i den aktuella åldern. Men man kände verkligen med föräldrarna och flickebarnen som utsattes.

Det är något som har gått riktigt, riktigt snett i vår kultur, där människors grundläggande känsla för rätt och fel har hamnat på undantag, och ersatts av kulturellt och politiskt korrekta bullor om vad som för tillfället ska och inte ska sanktioneras. Det moraliska sinnet kvävs under en våt filt, och rätten vrängs. När det till slut går alltför uppenbart fel kan den ansvarige alltid skylla på systemet, tjänstemännen eller någon annan diffus orsak. Och istället blir det den lilla människan som får betala det stora priset.

Jag är mer övertygad än någonsin om att vårt land i vår tid behöver en genomgripande reformation för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet.