Idag ramlade det hastligt och lustigt över mig ett erbjudande om att flyga till ett annat land, delta i en engagerande samling i ett väldigt relevant ämne, träffa viktiga personer och knyta givande kontakter - all expenses paid. Det var bara ett krux; den aktuella helgen har vår familj lyckats planera in en sak som vi har hoppats på under flera år och som förhoppningsvis kan få vara av stor betydelse för människor i vår närhet.
Så valet blev ändå ganska enkelt. Någon annan kan säkert göra samma resa med lika gott resultat. Men viktiga händelser för ens närmaste är inte säkert att de återkommer.
Jag tog upp ett liknande resonemang i samhällskursen med mina elever idag, när de ställs inför det där erbjudandet om jobb eller affär kommer som man MÅSTE slå till på idag, annars kommer det aldrig igen. Då är det trots allt inte speciellt ofta som det i realiteten rör sig om något verkligt once in a lifetime-tillfälle. Om vi är trogna i det lilla vi gör, om Herren dröjer och vi får leva, så kommer vi att få flera möjligeter att vara med och göra viktiga insatser.
Jag har klurat då och då över en formulering i Kents alldeles fantastiska "Det finns inga ord", slutspår på deras i mitt tycke främsta platta Röd:
Det är så många här som aldrig sagt nej,
och som aldrig kommer få en chans
Men kanske är det precis så det kan vara. Det är just att säga nej vid rätt tillfälle, snarare än att säga ja, som kan ge möjligheter till det verkligt goda. Kanske inte främst för en själv, men är det verkligen helt säkert att universums medelpunkt utgörs av en själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar