Kommentarer kring debatten mot Sturmark

Då har jag haft helgen på mig att komma ikapp mig själv lite grann. Här följer några kommentarer kring min debatt med Christer Sturmark i fredagens Människor och Tro. (Vad min egen insats beträffar får väl någon annan än jag själv fälla omdömet.)

Perspektivet: Blev aningen mer konfliktorienterat än jag önskat. Exempelvis när programledaren frågade mig varför det är så viktigt för mig att bekämpa nyateismen, vilket inte är en rubrik som jag skulle sätta på mig själv. För mig är sanning, ödmjukhet och rättfärdighet de ledord jag vill följa. Där något eventuellt behöver motarbetas är det i så fall om någon aktivt vill bekämpa ovanstående.Men att förkunna det glada budskapet om Jesus är åtminstone för mig alltid viktigare än att försöka bekämpa eventuella fientliga personer eller ismer. Jag fick därför ägna lite tid åt att försöka omformulera själva problemformuleringen. Men jag tyckte det var något svårt under de knappa nio minuter vi hade att hinna bort från konfliktscenariot och vidare in på det som förhoppningsvis skulle kunna förena oss båda kontrahenter. Speciellt eftersom mitt hopp om att kunna enas kring att den osakliga och nedsättande retorik som de mer extrema av nyateisterna står för inte är värdigt ett gott samtal dessvärre slog fel.

Det som bekymrar mig allra mest med debattens utfall var att Christer Sturmark inte alls visade något intresse av att - vilket hade varit mycket klädsamt - markera tydligt avstånd från de allra gräsligaste påhoppen från andra nyateistiska förkunnare. Det gäller Dawkins (När en person lider av vanföreställningar kallas det mentalsjukdom – när många lider av vanföreställningar kallas det religion, plus många andra liknande exempel), det gäller Hitchens (som jämför "de intelligenta och vetgiriga ateisterna" med de "godtrogna idioter som sagt sig tro på gud"), och det gäller den stora svansen som gärna häller all sin frustration över alla religiösa personer i allmänhet, vissa av oss i synnerhet. Och mest konkret handlade det om det aktuella och fullständigt besinningslösa påhopp på Humanistbloggen som jag ogärna citera ordagrant i radion, men kan ju passa på att förtydliga här.

I tisdags publicerade de "humanistiska" bloggarna ett stand up-nummer där talaren, utan att ikläda sig någon annan roll, utan att skoja till det, helt frankt förkunnade om varje person som tror på Gud: "You´re a borderline f***ing mentalist, you're an idiot, you're like 13-year-old kid who still believes in Santa, f*** you! (..-) The mentally insane and religious people, they're the same f***ing bad."

Nu kanske någon vill försöka försvara, förmildra eller på annat sätt vifta bort ovanstående. Tro mig, det gör inte saken bättre. Att uttrycka sig på sådant här sätt är förnedrande för var och en som känner sig utpekade, men än mer för den som utrycker sig på detta sätt i ett öppet demokratiskt samhälle. Men allra mest förnedrande är det nog för de åhörare som skrattar rakt ut åt den här typen av rejäl vuxenmobbning. Förnedrande både för för dem, och för de kommentarer som applåderar sådana här uttalanden och gärna vill höra mer av dem.

Jag förstår helt enkelt inte. Vad vill man egentligen ha sagt med att ständigt jämställa normala - och gudstroende - människor från samhällets alla skikt med gravt psykiskt sjuka? Vill man tas på allvar? Kan man tänka sig att säga samma sak om mer fokuserade grupper? "Muslimer är idioter." "Hinduer lider av borderlinestörning." "Mentalt störda och buddhister är lika *** illa."  Jag kan inte med uppbådande av min allra bästa vilja förstå hur man kan kalla sig för humanist i något som helst begriplig betydelse av ordet och samtidigt ställa sig bakom eller skratta åt en sådan här retorik. Om man å andra sidan menar att kampen mot alla andra filosofier än ateism är så viktig att samtliga nedsättande eller hatiska verbala påhopp är acceptabla redskap i kampen kanske agerandet är förståeligt. Men något moget intryck i det offentliga samtalet ger det sannerligen inte.

Att Christer Sturmark inte med ett ord tog avstånd från sådana här uttalanden från nyateismens ledande företrädare, från dem som följer efter, eller från sådana som lyfts fram som goda exempel av ledande "humanister" i Sverige, utan istället avfärdade frågan som "sandlådenivå" är inte bara djupt beklagligt. Så länge Humanisterna officiellt och inofficiellt håller den här typen av uttalanden om ryggen gör man sig i praktiken omöjlig som trovärdig och respektfull samtalspartner i ett modernt demokratiskt samhälle.

För att hitta något positivt att säga uppvisade debatten dock åtminstone några glädjande tecken. Sturmarks ståndpunkt att en en Skapare som en gång format detta välkalibrerade universum så att liv och vi själva skulle kunna uppstå "behöver inte komma i konflikt med vetenskapen". Även om Sturmark inte säger sig dela uppfattningen att en sådan Gud existerar är det ändå klart glädjande att Humanisternas ledare i Sverige trots allt visar en så sund öppenhet i frågan om Skaparens existens, till skillnad från många andra som intar en betydligt hånfullare hållning. Det var också positivt att Sturmark underströk att han "skulle inte drömma om att säga att religion bara är skadligt, det är klart att den inte är", vilket även det är en öppnare och självfallet även sundare hållning än Dawkins och andra mer hårdföra agitatorer.

Med det sagt vill jag ändå försöka se ett hopp till kontaktpunkter med Christer Sturmark själv som person. Det var också en sådan kontakt i längtan efter ett människovärdigare samhälle som vi åtminstone snuddade vid precis i avslutningen. Men för den grupp han företräder innebär Sturmarks val att inte markera ett tydligt avstånd från en sådan retorik som aldrig skulle användas på någon annan plats i samhället att den sekulärhumanistiska rörelsen på något sätt ställer sig själva utanför ett sakligt offentligt samtal. Och det beklagar jag djupt.