Ikväll har jag varit på teater! Ja, utropstecknet är mest ett uttryck för att det var alldeles för länge sedan. Jag har intervjuat diverse teaterfolk, men inte tagit mig möjlighet att själv gå på många år, inte sedan barnen kom, kom jag fram till.
Men ikväll var det genrep på "Tisdagarna med Morrie", baserad på en välkänd bok med samma namn, och filosofi- och svensklärare var inbjudna. Och eftersom både jag och frun passar in på den beskrivningen fick vi gå tillsammans! (Även det värt ett klart utropstecken.)
Berättelsen är fascinerande, med den karriäristiske unge mannen som steg för steg får lära sig mer om livets verkliga mening av sin i ALS döende före detta lärare. Visst kunde den unge mannens utveckling visats bättre, visst kunde den förändrade relationen till Gud fått en tydligare skildring. Men bara det att de stora frågorna ställs och brottas med är förstås av yttersta vikt.
Jag kom inte på hur mycket jag har saknat teater förrän jag väl satt i salongen. Det är en konstform som verkligen fyller sin plats i vår Hollywoodflimrande tid. Mer personlig, mindre effekter, mer eftertanke. Frågan om livets mening bearbetas bättre på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar