Nya upplagan här!

Är mycket stolt över att kunna meddela att nya upplagan av "Vem tänder stjärnorna?" nu har släppts! Texten är något reviderad. Något citat som en uppmärksam läsare sett var taget ur sitt sammanhang har bytts ut mot ett bättre, några händelser som inträffat efter releasen i november har lagts in, samt några småjusteringar i texten. Men framförallt har vi ökat storleken till A5, vilket ger ett mycket mer attraktivt intryck och gör boken mer lättläst. Det gör också att vi har ändrat undertiteln från "En liten bok..." till bara "En bok om människans största frågor."

Känner mig närmast generad över de varma reaktionerna som första upplagan har fått från läsare och recensenter, och jag hoppas att den nya upplagan ska kunna bli ännu mer läsvärd. Frågorna ligger i tiden, inget tvivel om den saken, och jag skulle önska att många människor kan betrakta boken som en trovärdig resekamrat på färden genom livets stora frågor. Varmt välkommen att titta närmare på boksajten (även om layouten just där kanske lämnar en del i övrigt att önska)!

Motsatsernas paradox

... eller är det en tautologi att tala om paradoxala motsägelser...? Nåväl, diskussionen kring sättet att kommunicera på nätet går vidare. DN har en föredömlig artikelserie om Internet igår och idag, med ett talande teveinslag som anknyter till samma tema som min kulturartikel i Dagen i förra veckan (troligen endast åtkomlig för prenumeranter). Vi har uppenbarligen svårt att hantera kombinationen av att slippa bli granskade av överheten, samtidigt som vi gärna viker ut oss själva och våra göranden och låtanden på diverse sociala medier.

Annars var mitt budskap i första hand hur det nya sättet att kortkortkommunicera påverkar oss. Samtidigt finns det hopp. Fick härom dagen nya numnret av tidskriften Filter i brevlådan. För om Twittervärlden försöker dränka världen i 140-teckensnonsens går Filter en annan väg. Vilka nydanande vinklingar, vilken briljans i innehållet, vilka insatta reportage, vilka fiffiga spetsfundigheter. Och framför allt i detta sammanhagn: vilka otroligt lååånga texter. En välkommen motvikt idag 2009, jag blir själv ganska ödmjuk av att läsa så duktiga skribenter. Det enda som saknas i tidskriften är väl ett existentiellt djup. Här hoppas jag en del på den nya kristna kulturtidskriften Theofilos som kommer med sitt första nummer i september. Jag är ombedd att skriva en artikel i premiärnumret och ska ägna närmaste två veckorna åt att försöka få ihop något läsvärt.
Visst är det ändå ganska skönt när en lucka i medievärlden blir fylld. Eller när man hittar något riktigt bra som man tidigare inte visste att man saknade. Mer kvalitetsjournalistik åt folket!

Dårskapen igång igen

Så var då sommaren igång igen. Och för vissa grupper i samhället syns inget spår av någon lågkonjunktur. DN gör ett riktigt bra reportage om den stora dårskap som äger rum i bland annat Visby och Båstad.
Vi besökte några bekanta i Båstad under tennisveckan ifjol och tog en promenad förbi platserna "där det hände". En mycket underlig uppelvelse. På ett uteställe (eller heter det inneställe?) spelades vid 14-tiden hög discomusik. Verandan var smockfull med ungdomar som tjoade och levde om med full (sic!) kraft. De obligatoriska solglasögonen var på, flaskor hälldes ur, försök till dans gjordes i trängseln, en kille i 20-årsåldern hängde sig ut över staketet och skrek något som torde transkriberas ungefär "Uuuööööuuuhhhh!!!!"
"Lite som ett zoo" som det formuleras i DN:s reportage. Nere på gatan fortgick samtidigt det vanliga livet som vanligt, om än med fler reklaminslag än brukligt. Och vi tittade, förundrade över vad vi såg. Speciellt barnen. Vad var detta? Hade vi tittat in i något parallellt universum med helt andra lagar för mänklig samvaro? De behövde prata om det de sett flera gånger senare.
Av tidpunkten att döma skulle de festande (känns iofs som ett ganska malplacerat ord) hålla på åtminstone tolv timmar till. Vem orkar det? Och vad kostar det - räknat i pengar, skador på kropp och själv och självförnedring?
DN-reportaget från Visby avslutas naket illustrerande:
"Framför mig står tre killar i 25-årsåldern med bakåtkammade frisyrer och redan genomblöta skjortor. En av dem har just återvänt från baren med en flaska champagne i handen. Den kostar 825 kronor. Killen med flaskan öppnar den, smakar inte en skvätt utan häller i stället hela flaskans innehåll över sin kompis huvud. Kompisen skakar bort bubblorna i håret, ler brett och fortsätter sedan att ”dansa” till Ibizatechnon. Det dröjer några minuter till och sedan är halva min skjorta nedsprutad med champagne.Jag köper en öl i plastflaska. Den kostar 62 kronor. Halva häller jag ut på golvet, mest för att se hur det känns, det känns inte alls. Antagligen är det annorlunda med champagne.
När festen senare fortsätter i hamnen står där återigen en stor skara människor på land och följer nyfiket den stinna festen. Visbyborna Eva och Ingemar Fransson säger att de sett fenomenet växa för varje år.Vad tycker ni om det ni nu tittar på?– Det är så bedrövligt att man bara kan le, säger Eva Fransson och fortsätter:– Vi kan inte förstå det här. Jag vill bara gå fram och fråga om någon av dem verkligen är lycklig. Jag stod nyss och tittade på en tjej som dansade på en av båtarna med ett glas vin i handen, hon var så inne i sig själv att hon kan inte få något som helst utbyte av det sociala umgänget.Eva och Ingemar berättar att de på morgonen läst i lokaltidningen om en kille från Stockholm som skulle bränna 13.000 kronor under en vecka här.– Det är ofattbart, tycker Eva Fransson och fortsätter:– Vi är inte icke-festande människor, men är det här fest? Det här är bara vemodigt."

Strindberg hade rätt. Det är synd om människorna. Hur ska vi betrakta det som sker? Orsak? Känslor? Framtid? Som så ofta detta år vänder jag mig för svar till Oscar Wilde. Världen behöver Jesus - mer än någonsin.

Frågan om Guds existens helt avgörande

Diskussionen går vidare, idag på DN Kultur. Inger Edefeldt för en förtjänstfull diskussion kring den nya ateismen, dess militanta angrepp på gudstroende och vilka faktorer som kan ligga till grund för den högljudda polemiken.
Hon vill istället visa på något slags common ground där båda sidor kan bli överens, och det gör hon genom att försöka mjuka upp både begreppet "Gud" och begreppet "existera", för att eventuellt kunna finna någon definition så bred att båda sidor skulle kunna acceptera den.
Ambitionen är lovvärd och har använts gång efter annan, framför allt av personer som står för en panteistisk världsbild. Men likafullt den leder fel. Dels har vi intuitivt ett klart begrepp om vad det innebär att Gud finns, respektive inte finns. Inom religionsfilosofisk diskussion finns dessutom tämligen etablerade definitioner av såväl existens (även om det finns en bredare ontologisk diskussion kring detta begrepp) som Gud. Försök att mjuka upp definitionen av dessa begrepp brukar ofelbart sluta i ett panteistiskt gungfly, där Gud som begrepp blir tänligen meningslöst och i grunden inte tillför något till en ateistisk världsbild. Inger Edefeldt föreslår att Gud skulle kunna vara liktydigt med "'gud som upplevelse' – av helhet, ansvar och förbundenhet mellan varats/existensens alla olika aspekter". En sådan definition är alltför löst definierad, kan knappast falsifieras på något vettigt sätt, och det gagnar egentligen ingen.
Christer Sturmark har en poäng när han beskriver personer med den typen av grundsyn. "Nyandliga är säkert också sökare i någon bemärkelse. Men en sak de inte söker, är sanningen. De söker en tro som gör dem tillfreds, inte en tro som överensstämmer med världen som den verkligen är." Formuleringen är kanske hårdragen i överkant, men poängen är nog riktig. Den som hemfaller till gudsdefinitioner som egentligen inte säger något får på något sätt del av religionens positiva sidor, men undviker en Gud inför vilken vi står personligen ansvariga.
Ett öppet sökande är fortfarande något i grunden gott. Men det bör landa i någon av de två möjliga slutsaterna: Gud finns. Annars finns han inte alls. Eller vad säger ni?

Heal the world - only God can

Det var en storslagen och på många sätt fin minneshögtid för Michael Jackson, en av det gångna seklets största och märkligaste artister och fenomen.

Många talare framförde den inte orimliga tanken att Michael var en ung och extremt talangfull människa som vilade under ett extremt och oftast ohanterligt tryck från omvärld och fans. Som brukligt är vid begravningar lyfts den avlidne fram som en av de mest fantastiska personer som världen skådat. Utan att utvärdera av dessa omdömen ligger det självfallet mycket i kritiken mot media och omvärld som - i större eller mindre medverkan med honom själv - långsamt suddade ut människan Michael Jackson och förvandlade honom till ett djur, fångad i en osynlig bur. Precis som människan i gemen är på jakt efter ett förlorat hemland var Michael Jackson på ständig jakt efter det barndomsland som gått förlorat.

En intressant kulturkrock mellan USA och Sverige syntes förstås i Guds roll under minnesstunden. Nu var det inte längre längtan efter ett mänskligt idolskap det handlade om, utan om en tjänare till universums Skapare och Herre. Där var och varannan talare talade om Michael som en bärare av Guds budskap och som nu får vila ut i himlen hos Herren, valde de svenska kommentatorerna - åtminstone så långt jag följde tevesändningen - konsekvent att utelämna dessa ord och bara nämna de mellanmänskliga budskap som levererades. Samma sak syns i den ännu så länge summariska tidningsrapporteringen exempelvis här, här och här.

Riktigt underligt blev det när en pastor avslutade med en fin andakt och bön i Jesu namn, och kommentatorerna valde att vara helt tysta. Helt upenbart var det inte i respekt för Gud eller den avlidne sångaren, utan snarare av förvirring inför en kultur där Gud är den självklare centralgestalten. Så mycket vi i Sverige har att lära. Visst kan världen få uppleva helande. Men vi fixar det inte själva. Vi behöver hjälp av någon mer fullkomlig än oss själva.

Dialog - med eller utan motpartens samtycke

Min dator har fått värmeslag här på sistone så den tänkta Michael Jackson-betraktelsen och annat har fått stryka på foten.
Roligt att det varit så god debatt här på bloggen. Oavsett om vi håller med varandra måste vi ändå hålla med om att en sund debatt alltid är uppfriskande och av godo.
Ser nu att Dagen rapporterar om ett inspirerande exempel från Tyskland. De germanska humanisterna är uppenbarligen lika offensiva som de engelska och svenska. Busskampanj med det numera välkända budskapet "Det finns, med all säkerhet, gränsande till sannolikhet, ingen Gud". Formuleringen tycks mig lite väl spänd, som ett barn som till varje pris försöker hålla fast vid något man egentligen inte tror är sant.
Men det intressanta var det kristnas kreativa reaktion. De hyrde helt sonika en egen buss och följde efter den ateistiska vart den åkte. Med budskapet: "Och om han då ändå finns..." En metod som säkert höjde på ett antal ögonbryn, och sägs ha gett upphov till en rad givande samtal. Säga vad man vill om greppet, men visst är det befriande med en uppfriskande diskussion även om motparten menar att slaget är redan är avgjort. För det är det långtifrån. Åtminstone inte till ateismens fördel.