Det var en storslagen och på många sätt fin minneshögtid för Michael Jackson, en av det gångna seklets största och märkligaste artister och fenomen.
Många talare framförde den inte orimliga tanken att Michael var en ung och extremt talangfull människa som vilade under ett extremt och oftast ohanterligt tryck från omvärld och fans. Som brukligt är vid begravningar lyfts den avlidne fram som en av de mest fantastiska personer som världen skådat. Utan att utvärdera av dessa omdömen ligger det självfallet mycket i kritiken mot media och omvärld som - i större eller mindre medverkan med honom själv - långsamt suddade ut människan Michael Jackson och förvandlade honom till ett djur, fångad i en osynlig bur. Precis som människan i gemen är på jakt efter ett förlorat hemland var Michael Jackson på ständig jakt efter det barndomsland som gått förlorat.
En intressant kulturkrock mellan USA och Sverige syntes förstås i Guds roll under minnesstunden. Nu var det inte längre längtan efter ett mänskligt idolskap det handlade om, utan om en tjänare till universums Skapare och Herre. Där var och varannan talare talade om Michael som en bärare av Guds budskap och som nu får vila ut i himlen hos Herren, valde de svenska kommentatorerna - åtminstone så långt jag följde tevesändningen - konsekvent att utelämna dessa ord och bara nämna de mellanmänskliga budskap som levererades. Samma sak syns i den ännu så länge summariska tidningsrapporteringen exempelvis här, här och här.
Riktigt underligt blev det när en pastor avslutade med en fin andakt och bön i Jesu namn, och kommentatorerna valde att vara helt tysta. Helt upenbart var det inte i respekt för Gud eller den avlidne sångaren, utan snarare av förvirring inför en kultur där Gud är den självklare centralgestalten. Så mycket vi i Sverige har att lära. Visst kan världen få uppleva helande. Men vi fixar det inte själva. Vi behöver hjälp av någon mer fullkomlig än oss själva.
Löjliga svenskar!!
SvaraRadera