Guldet blev till sand nu att förbeställa

Knappt två veckor före releaseföreställningen i Kungsporten Huskvarna, ons den 3 april kl 18.30 går det nu att förhandsbeställa Guldet blev till sand i bokshopen på nya hemsidan perewert.se Först att beställa den vägen får sitt ex signerat.

Bokframsidan släppt!

Du ser boken på perewert.se Jag är grymt nöjd!

Fantastisk film - Les Misérables

Golvad, utpumpad, djupt förundrad efter att ha sett Les Misérables. Analys skriven med skälvande fingrar på perewert.se

Årets melodifestivalanalys...

... återfinns nu även den på nya sidan perewert.se.

Nytt blogginlägg om kyrkan som innebandyförening

Passar på såhär i övergångsperioden att länka vidare till blogginlägg på nya bloggen på perewert.se. Dagens bloggpost inleds:

Jag läser idag en rätt tankeväckande intervju med SvD-krönikören Jenny Nordberg i Dagen, som anknyter ganska tydligt till det mönster som jag vill brottas med i Guldet blev till sand. Jag uppfattar henne som intresserad av andliga frågor, men tveksam till kyrkan. Inte för att kyrkan är alltför dogmatisk eller liknande, vilket ibland framförs som kyrkans stora problem. Nej, hennes frustration tycks vara riktad mot kyrkans (i det aktuella fallet Svenska Kyrkans) försumbara självförtroende, där hon devalverat sig själv till något slags trivselförening istället för att leva ut sin verkliga identitet. Och det är den frustration som jag tror att stora delar av befolkningen delar.

För kommentarer och samtal kring texten, lägg detta där istället för här.

Min nya hemsida öppnad!

Då så, mina vänner! Då kan jag med glädje förkunna att jag nu har öppnat min nya hemsida på den enkla adressen perewert.se Här kommer jag framöver att hysa min blogg, som jag avser att hålla ungefär lika aktiv som tidigare, och hoppas även att intresserade och diskussionsvilliga läsare vill följa med över dit.

På perewert.se delar jag även med mig av diverse annat material i form av texter och ljudfiler, som jag hoppas ska vara av intresse. Här ligger nu även en enklare bokshop med egna böcker och antologier där jag medverkar. Jag planerar även under de kommande veckorna att fylla på med diverse material kring min nya bok Guldet blev till sand där vi i skrivande stund just har spikat slutlig utformning av omslag. Lovar att släppa det inom kort.

Jag tar gärna även emot konstruktiva synpunkter på den nya hemsidan, gärna då som kommentar till första blogginlägget där. Det blir alltid diverse barnsjukdomar i början som man behöver få ordning på. En hel del sådant är redan fixat, men jag tar tacksamt emot goda råd på det området.

Jag vill tacka de läsare som följt med och deltagit i diskussionen under de fyra-fem år som den här bloggen har funnits. Det har bitvis varit aningen hätska, men oftast väldigt givande samtal via cyberrymden. Det har blivit närmare 100 000 sidvisningar fram tills idag, och det tycker jag väl jag vågar betrakta som förhållandevis vältrafikerat. Hoppas att många av er vill följa med och läsa samt delta i det fortsatta samtalet på perewert.se

Alltså: ett stort tack till er alla för den här tiden, ser fram emot en förhoppningsvis än mer givande morgondag på ny adress. Guds välsignelse till er alla!

Stor seger i spåret

Jag hyser en oförblommerad beundran inför längdåkning på skidor. (Förhoppningsvis!) ärlig kamp i spåret, där segraren måste klara av såväl lång, hård träning, som vädrets nyckfullhet och taktiskt rävspel. Jo, man kan förstås tycka att det är obegripligt illa planerat av VM-arrangörer att lägga en femmil med gemensam start samma dag som Vasaloppet. Nu resulterade ju båda loppen i minnesvärda stordåd, av vilka vi självfallet mest kommer att minnas Johan Olssons solobragd i Val di Fiemme. Kampen för den segern gav den också dess stora sötma.

Jag har ett kapitel i Guldet blev till sand som behandlar hur vissa grenar och arrangemang i idrottsvärlden i rent ekonomisk vinningstörst har tömts på sitt värde - medan publiken söker efter verkligt högstående idrottslig kamp, något som motsvarar det värde som entrépengen förmedlar. Och det gör publiken faktiskt helt rätt i.

Ett annat kapitel i boken tar för övrigt sin avstamp i ett av historiens - för nästan alla inblandade -bittraste skidlopp: tremilen i OS i Salt Lake City. Ni minns?

Idag är det exakt en månad kvar till bokrelease. Mer info kommer vidare.

Staka bort från skulden

Nu blir jag sådär heligt vred igen. Säga vad man vill om Janne Josefsson och hans kolleger på Uppdrag Granskning, men de kan sannerligen konsten att väcka harm hos tittaren. Det som kanske upprörde mig mest i kvällens omtalade program om de uppseendeväckande höga blodvärdena hos ett flertal elitskidåkare på 90-talet var kanske inte det faktum att det tycks stå utom rimligt tvivel att åkare använt medel för att manipulera syreupptagningsförmågan i sitt blod. Den frestelsen kan säkert många i liknande situation falla för, och när en hel social grupp ägnar sig åt ett sådant agerande (se exempelvis den till stor del upptrasslade härvan inom uppcykelsporten) är det väldigt svårt att stå emot trycket och längtan efter framgång.

Nej, det som kändes mest stötande var nog ledarnas och förbundsbasarnas väldigt ivriga upprepande att det måste vara något fel på testerna. Så tvivel, så tvivel, så tvivel, tills man är beredd att ta tillbaka även de mest vattentäta anklagelser. Om tester visar att någon annan överträtt en regel är man ständigt för utökade tester. Men när resultaten talar mot ens eget lag vänds retoriken ofta mycket snabbt. Budbärarens motiv ifrågasätts, testutustningen och andra fysiska parametrar likaså. Allt för att så in en så stor tvekan i den mediala åklagarens åtal att anklagelsen kanske till slut dras tillbaka eller faller platt i folkopinionen.

Agerandet påminner starkt om den store Försvarsadvokaten i filmen Djävulens advokat, som besvarar frågan om varför Hin Onde valt att lägga sitt krut på att lotsa fram skickliga försvarsadvokater: "Frikännande efter frikännande efter frikännande - tills stanken står så högt upp i skyn att de storknar hela j-a bunten!" Sann frihet kommer inte genom att med nöd och näppe svara emot eller vänta ut anklagelsen tills den självdör, skylla ifrån sig, så obefogat tvivel, skjuta på budbäraren etc. Friheten kommer genom att erkänna sin skuld inför både sig själv och för dem man bedragit. Först då är försoning möjlig. Först när bördan erkänns kan man bli fri från den. Det verkar som att skidsporten har en ganska lång väg att gå på det området.

På Kanaans tungomål

Ibland måste man ställa sig ett litet stycke utanför sitt eget sammanhang och sin samtidskultur för att betrakta den lite från sidan för att kunna göra en sund analys av den. För när alla intryck fortsätter svischa förbi som vanligt är det i princip omöjligt att selektera och göra en djupare analys av den tid vi liver i.

Inte minst gäller detta tron roll i tillvaron. Idag har vi haft den stora fröjden att kunna rensa ut diverse prylar ur huset. (Den moderna människan är som bekant riktigt glad över en produkt bara vid två tillfällen: När man köper den om när man slänger ut den.) Bland annat mitt gamla GENI-spel från sent 80-tal. Vi lider ingen brist på andra frågespel, om man säger så, och det var därför naturligt att det gamla Geniet åkte ut.

När jag hastigt ögnade igenom några frågor på vägen till kartongåtervinningen var det en fråga som fångade min tanke: "När gick Mose in i Kanaan?" (En luring: Rätt svar är "Aldrig" - Mose kom ju aldrig in i det Heliga Landet). En sådan fråga kräver en rejäl portion bibliska förkunskaper för att kunna besvaras. Spelkonstruktörerna för några decennier sedan ansåg uppenbarligen att gemene man kunde förväntas ha bibelkunskaper på den nivån.

Det finns en uppenbar möjlighet att samma kategori idag inte skulle komma på tanken att ställa en   fråga i ett populärinriktat frågespel. Mose är väl ännu hyggligt känd. Men Kanaan, vad är det?? Hur uttalas det förresten? Och hur i hela friden ska vi känna till när gav sig från punkt A till punkt? I de fall jag ändå sett bibelorienterade frågor på senare tid har de normalt kringgärdats av diverse brasklappar, "Enligt Bibeln, vad hände när..." eller liknande. Det är väl tämligen självklart att Bibeln är det källa vi främst går till för att få reda på Mose liv. Det är ju här de mest användbara källorna finns. Men detta ständiga extra distanserande i biskop Brasks anda sår samtidigt en medveten eller omedveten osäkerhet på de bibliska texternas sanning. Och det sätter dessutom upp en obefogad mur mellan människan och en av vår kulturs allra viktigaste källor. Det är ett uppenbart fattigdomsbevis i samtiden.

Sekulariseringen har nått väldigt långt på väldigt kort tid. Kanske har den fört något gott med sig också. Men den har kommit med en våg av rotlöshet som har gått djupt och rivit sönder mycket av stadgan och tryggheten i vårt kulturella och andliga arv. Uppdraget att återplantera de upprivna rötterna, att återuppväcka en öppen fascination inför bibeltexten är stort. Men nödvändigt.

Här kommer Claphaminstitutets nya antologi!

Jag har nu återvänt till småländsk mark efter Claphaminstitutets rådsmöte som hölls igår i riksdagshuset, i en så traditionstyngd lokal som regeringens sammanträdesrum under tvåkammarriksdagens tid. Gårdagens möte var extra högtidligt eftersom vi därmed också firar våra fem första år som kristen tankesmedja i Sverige. Vår direktor Tuve Skånberg har gjort ett mycket gott och troget arbete med att förestå institutet sedan starten, och jag känner mig väldigt hedrad över att som informationssekreterare ha kunnat delta i det dagliga arbetet så aktivt som jag har kunnat parallellt vardagens lärar- och familjeansvar.

I samband med femårsjubileet släppte vi igår även officiellt antologin På goda grunder – fem år med Claphaminstitutet i samhällsdebatten, en release som både Dagen och Världen Idag uppmärksammade. Dagens publisher Daniel Grahn hade därtill en väldigt uppskattande ledarspalt om kristen opinionsbildning i allmänhet, med särskild syftning på Claphaminstitutet: "Dagen till ära vill vi passa på att fira det svenska Claphaminstitutet som fyller fem år i dag. Clapham var den del av London som gav namn till en liten grupp vänner och familjer som delade värderingar, moral och ivern att sprida evangelium. Här fanns bland andra William Wilberforce, som personifierade kampen mot slaveriet under 1700- och 1800-talet. Claphaminstitutet ger nu ut sin första bok – en antologi med 59 välskrivna tidigare publicerade artiklar. Här finns ett gott komplement till Dagens ledarsida."

Själv medverkar jag som huvudförfattare eller medundertecknare till ett antal artiklar i antologin, och jag har även haft förmånen att ha huvudansvar för redaktörsarbetet, som i övrigt har skett just efter det mönster som kännetecknar en väl fungerande tankesmedja. Nämligen att flera arbetar i grupp, omdisponerar, slipar bort, lägger till och förfinar råmaterialet så att vi till slut har ett slutresultat av god kvalitet och som hela gruppen kan känna sig stolt över.

Vad stoltheten beträffar gäller den också den oerhörda kompetens och dignitet som Claphaminstitutet äger via alla de olika Fellows som har medverkat i vårt arbete. Detta blir extra synligt i den nya antologin, som inleds med en fyra sidor lång lista med medverkande prominenta personer från olika delar av samhället. Det är professorer och docenter, risdagsledamöter, överläkare, välkända opinionsbildare, höga jurister med mera, som på det här sättet har ställt sitt namn och sin faktakunskap till förfogande för att tillsammans med varandra kunna vara en tydlig kristen röst i samhällsdebatten.

Jag håller som bäst på att färdigställa en personlig hemsida med möjligheten att beställa böcker, men den är fortfarande i halvfärdigt skick. Men jag kan varmt rekommendera att skaffa boken till dig själv eller till en person eller institution som kan vara betjänt av en bred och djup bok som samlar det bästa av kristen opinionsbildning idag på 2010-talet. Boken är på 200 sidor, och kostar 169:-, och beställs därför i nuläget lämpligen via mejl, per(snabel-a)ordklass.se eller här.

Det är alltså med både tacksamhet och förväntan vi går vidare in i en för oss okänd framtid. Claphaminstitutet har på ganska kort tid blivit en känd och efterfrågad aktör i samhällsdebatten. Den rollen vill vi fortsätta och fördjupa under kommande år. Och nu har vi alltså även en artikelsamling i bokform som vi kan vara verkligt stolta över.

Förföljda kristna - i Sverige

Det är ett väl känt faktum att kristna är världens mest förföljda grupp, främst i muslimska och ateistisk-kommunistiska stater. Men även i Sverige lever många kristna i en mycket utsatt situation, framförallt sådana som har lämnat sin tidigare religion. Se Svenska Evangeliska Alliansens kortfilm om förföljelsen.

Och däremellan kommer fasta

Efter ett välkommet sportlov går vardagen igång med oförminskad fart imorgon måndag igen. Eller nej, inte riktigt samma fart förresten. I onsdags gick vi in i fasteperioden, som för min egen del markeras tydligast genom att jag stänger ner Facebook fram till påsk. Efter någon dags abstinens är det så gott att få känna den skillnad i vardagspuls och fokus som en sådan konkret sak kan utgöra. Fastan är en fantastisk tid av eftertanke, andakt och förberedelse inför den största berättelsen, den största helgen. Jag vill uppmuntra var och en att delta i fastan på det sätt som du finner passande för dig. De som gör något slags sådan uppoffring brukar nästan alltid finna att det är mycket väl värt det.

På onsdagskvällen hade jag förmånen att kunna vara med och delta i en askonsdagsmässa, dock med det något speciella inslaget att gudstjänsten stördes av ljudlösa men enträgna telefonpåringningar, som jag efter skriftlig anmodan tvingades gå ut och ringa tillbaka och göra upp den planeringsförfrågan som behövde spikas just då. Jag hastade in och hann precis få det kors i aska i pannan som traditonen påbjuder som påminnelse om det lidande, död och uppståndelse som utmärker fastan och påsken, men också hela livet. En något surrealistisk händelse. Men kanske belysande.

Nu under de närmaste veckorna ska vi få alla saker i ordning till tryck av Guldet blev till sand och jobba fram en ny hemsida med tillhörande blogg. Men det är ingen större mening med att pålysa det innan jag har pulat färdigt. På onsdag blir det också rådsmöte med femårsjubileum för oss i Claphaminstitutet, med helt ny bok alldeles färsk från tryckpressarna. Mer info om det kommer då.

I övrigt kan jag bara säga att jag som protestant fortfarande är alldeles förvirrad över påvens beslut att avgå. Jag kan bara föreställa mig hur förvirrad jag skulle ha känt mig om jag varit katolik...

Det finns synd

Det finns rätt gott om debattörer som förkunnar budskapet "Det finns ingen synd". Eller "Människan är innerst inne god." Jag har tittat på större delen av tevedokumentären Bully ikväll. Den känns.

Mobbning är något så avskyvärt. Maktkänslan hos den starke som aktivt väljer möjligheten att förnedra och bryta ner en svagare medmänniska. Människor som aktivt väljer att fullständigt ignorera behov och känslor hos andra människor.

Jag avskyr synden. Jag avskyr ondskan i människan. Och jag är rätt övertygad om att Gud gör det också. Det var därför han kom för att med kärlek besegra synden. Och jag önskar från djupet av mitt hjärta att jag själv och många många andra kan göra allt vi förmår för att besegra den också i våra egna liv och i vår omgivning.

Tillsammans kan vi knäcka väldigt mycket av den råa ondskan. Ett bra första steg är att erkänna att den finns. Därefter kan vi gå ut och göra det arbete som behövs för att ytterligare någon ska räddas, ytterligare någon upprättas, ytterligare någon missdådare ändra livsväg.

Lov och arbete

Då har vi tagit oss igenom en späckad arbetsvecka och ska nu dela upp familjen lite mellan sportlovsläger för de stora barnen och en liten Stockholmstur för oss övriga, för undertecknad kombinerad med bland annat förlagsbesök. Vi ska filma lite teveinslag (har försökt välja lämpliga kläder, men landar väl till slut i fruns förslag skulle jag tro...), försöka spika omslag och lite annat smått och gott nu när det återstår mindre än två månader till release.

Under tiden kan jag rekommendera att ta del av en nyligen avhållen debatt mellan William Lane Craig och den starkt konsekvente materialisten Alex Rosenberg på temat "Is faith in God reasonable". Utan att sätta väljarstöd som absolut norm för själva sanningsfrågan kan jag ändå ge informationen att såväl de oberoende domarna, åhörarna på plats, som åhörarna på internet med bred majoritet menade att den kristna sidan vann debatten. Jag har själv inte hunnit ta del av hela debatten, men lyssna gärna och döm själv. Och då inte bara retoriken, utan kanske ännu hellre - sanningsfrågan.

Barn har rätt till en tro!

Det har varit en späckad men helgad vilodag idag. Vi passade på att gå på gudstjänst i den lokala församlingen i Forserum idag på förmiddagen. Idag var även första tillfället för terminen som söndagsskolan gick idag, vilket förstås var en bonus. På kvällen gick jag också på en ekumenisk bönegrupp som vi har här i samhället, och eftersom de flesta av oss är små- eller kanske äldrebarnsföräldrar var det naturligt att barnen tittade in i vår gemenskap lite då och då.

Och så i eftermiddags var det en riktig höjdpunkt - ett familjemöte som avslutning på en stor konferens för Sveriges barnledare. Jag tillhör inte själv just det skrået och har inte varit med under konferensen, men våra barn älskar att lyssna på Lennart Henricsson och Youngsters, Oasrörelsens barnorganisation. Vi brukar vara med på deras samlingar under somrarna, så även den kommande sommaren då jag själv är med och föreläser på Oasrörelsens årliga sommarmöte.

Samlingen idag väckte en och annan tår i pappaögat. Och det var inte av sorg. Det är helt enkelt fantastiskt gott att se vuxna på ett ärligt, ödmjukt men samtidigt frimodigt sätt dela med sig av det allra bästa man har - sin relation med Jesus Kristus. Barnen lämnade samlingen i stor glädje. Jag också.

I det här sammanhanget har vi dock en liten men arg anti-kör som ropar på stopp för allt detta. Jag hade förmånen att ha en dejt en av den här bloggens gudsförnekande läsare i veckan. Det var väldigt gott att sitta ner och titta varandra i ögonen och prata. På flera punkter höll vi med varandra. Men på åtminstone en punkt gick våra åsikter tydligt isär - barns rättigheter. Internationella dokument talar tydligt om föräldrars och barns rättighet till en religiös fostran och utbildning. Barnkonventionen talar om att varje barn har rätt till en andlig och moralisk fostran. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att "Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar." och Europakonventionen understryker "föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

Det står förstås sekularisten fritt att säga att man helt enkelt förkastar dessa mänskliga rättigheter. Jag bejakar dem däremot varmt. De är grunden för ett fritt, moget och tryggt uppväxande släkte. Den fröjd jag såg i många barns ögon idag är för dyrbar för att bli tvångssläckt av klåfingriga vuxna. Barn har rätt till en tro.


 

Bokrelease den 3 april!

Då får ni gärna med mig skriva in onsdag den 3/4 i almanackan. Då kommer vi nämligen att hålla offentlig release för min nya bok Guldet blev till sand - Hur vi lät det verkliga livet rinna ur våra händer, och hur vi kan vinna det åter. Releasen blir i Kungsporten, Huskvarna. Vi har en satsning i församlingen på onsdagar som går under namnet Kungsporten Akademi, med olika typer av föreläsningar och liknande, så onsdagen är vår etablerade samlingsdag i veckan. Känns gott att få göra den offentliga presentationen av min bok hemma i den egna församlingen.

Releasekvällen planerar vi att genomföra i form av en föreställning där jag gör diverse nedslag i bokens teman - områden där samtidskulturen fyllt oss till brädden med lättillgängligt stoff, men samtidigt bestulit oss på livets verkliga skatter. Och som motvikt pekar jag på hur vi kan skaka all denna sand av oss och återfinna det verkliga guldet i livet.

De talade inslagen varvas med sånginslag från en av landets allra mest kompetenta kristna musiker, som kombinerar strålande musik med innerliga och utmanande texter. Vi talar alltså om församlingsbroderna Johannes Häger. För den som inte haft förmånen att ta del av Johannes musik rekommenderas att lyssna på några exempel: den fartfyllda påskstänkaren Han är inte längre kvar, eller den lugnare I nattens timma. Jag vågar utlova en både givande och minnesvärd kväll.

Tillsammans med Johannes planerar jag därefter att ge mig ut och inspirera församlingar och andra arrangörer med den här föreställningen som i skrivande stund  planeras gå under namnet Guldet blev till sand - En kväll om att återvinna det verkliga livet. För intresseförfrågan, se kontaktinfo här i högerspalt. (Jag håller på att försöka sätta upp en ny hemsida i eget namn, men är inte världsmästare på webbdesign, så det tar en stund.)

Välkomna med på en spännande resa!

 

Nyhet imorgon

Imorgon släpper jag datum för release av Guldet blev till sand. Se hit då - och kom dit sen när det blir dags!

Mission på allvar

Vi har i helgen haft styrelsemöte med Evangeliska Frikyrkan, ett möte som idag lördag integrerades med samfundets årliga missionsseminarium. En mycket inspirerande indier föreläste om det höga pris i form av förföljelse, lidande och kanske till och med död som kan vänta en kristen missionär. En inspirerande motvikt för vår västerländskt bekväma och väl inrutade tillvaro där minsta tröskel kan göra att man väljer en annan väg. Men den som insett det oerhörda värdet på ett liv i Guds rike inser också vilket pris man kan tänka sig att betala för att få leva detta liv och förmedla det till andra. Flera av talarens poänger tangerade tankar jag tagit upp i  den snart kommande Guldet blev till sand. Den igenkänningen gjorde mi också extra inspirerad.

I veckan hade jag också förmånen att föreläsa om att kommunicera evangeliet i en sekulariserad kultur för en svensk missionsorganisation. Det extra spännande var dock att jag var inbjuden för den - åtminstone fram tills nu - ovanliga situationen att tala till en målgruppen som utgjordes av utländska personer som rest till vårt land för att sprida evangeliet till ett gudsfrånvänt Sverige. Tiderna förändras sannerligen!

Därför behövs sann humanism

Jag citeras i dagens nummer av Världen Idag som kommentar till det nya och till synes mer öppna humanistiska förbundet "Förenade humanister", som enligt Dagen vill värna "den positiva humanismen, som förenar många människor oavsett livsåskådning eller tro".

Jag välkomnar ett sådant här initiativ, och hoppas att det kan innebära en förskjutning bort från ensidiga religionsangrepp och mer fokusera på de mängder av situationer i vårt förment moderna och upplysta samhälle där människovärdet och den individuella utsatta människan sätts på undantag. Kvällens reportage i Uppdrag Granskning är ett uppenbart exempel på detta. Den rike använder sitt övertag för att utnyttja den fattige som står ensam och utan rätt. Agerandet är - mycket milt uttryckt - skamligt. Men som så ofta fick vi se hur den lokala kyrkan sin famn för de ensamma och lurade afrikanerna.

Om alla delar i samhället fattar varandras händer och samverkar för att hjälpa utsatta människor i situationer som dessa, då ser vi sann humanism i funktion.

Tevekrönika

Har just satt slutpunkt i redaktörandet av vår nya antologi från Claphaminstitutet. Det var ett digert men väldigt roligt arbete. Vi har en lång lista på medverkande skribenter, raden av professorer och docenter och andra framstående akademiker och samhällsmedborgare är imponerande och ger en rejäl tyngd åt vår gemensamma produktion. Mer info om när och hur antologin går att beställa kommer här och på institutets hemsida inom inte några veckor.

Under tiden har jag hunnit titta lite grann på teve. Ikväll - parallellt med slutredigering - dokumentär om terrobrotten på Utöya och i Oslo. Ondskan blir nästan omöjlig att förhålla sig till när den kommer i så oväntad och ofantlig dos. Skildringen frossar inte i känsloyttringar, är rakt saklig. Men verkligheten icke desto mindre fruktansvärd.

Ett program som däremot belyste en verklighetsbild som inte är alls så fruktansvärd som propagandan (jo, det ordet är nog relevant här) om den sk "barnfattigdomen" säger var ju veckans Uppdrag Granskning. Janne Josefsson är ingen man vill ha i hälarna som statstjänsteman. Han har inga större dubier mot att sätta dit dem som inte utför sitt uppdrag att hjälpa utsatta människor. Men här vände han på ett väldigt förtjänstfullt sätt på situationen. Den bästa sammafattningen gjordes av en före detta medarbetare på Rädda Barnen (tror jag det var) som förklarade att det absolut finns barn och ungdomar som lever i extrema problem. Men dessa problem ligger nästan alltid på ett annat plan än det rent ekonomiska.

Jag har faktiskt berört exakt samma sak i ett kapitel i den kommande Guldet blev till sand. Parallellt med den historiskt och globalt sett extrema ekonomiska välmåga det svenska samhället upplever, lever många svenskar idag i en djup fattigdom. Men det är inte en finansiell sådan. Det gäller att våga se var den verkliga fattigdomen ligger. Först då kan vi öppna ögonen och famnen och hjälpa varandra att nå den verkliga rikedomen.

Jobbar med ny antologi för Clapham

Som om det inte var nog med Guldet blev till sand, där vi just sitter och jobbar med sidbrytningar och börjar närma oss slutlayout, sitter jag även och arbetar med en antologi till Claphaminstitutets femårsjubileum i år. Känner mig stolt över att få medverka i ett arbete som varit av så hög klass och fått så stor spridning under den tid institutet funnits till. Återkommer med med info om denna bok så snart vi börjar närma oss utgivning.

Skriver på DN Debatt om dödshjälp idag

Den här på bloggen välbekante Torbjörn Tännsjö hade igår på DN Debatt en ny artikel till försvar för aktiv dödshjälp. Tillsammans med Stefan Gustavsson har jag idag via Claphaminstitutet fått in en svarsartikel till försvar för livets etik. Ett extra tack till Svenska Evangeliska Alliansens Jacob Rudolfsson, vars tidningsreportage om dödshjälp i Holland bidragit med bakgrundsmaterial.

Jag tror det är första gången jag fått komma till just på DN Debatt, är något osäker men vill minnas att mitt namn inte förekommit där förut. Det är ju ett viktigt debattforum, viktigare än min namnteckning är dock att ytterligare två repliker kommit in samtidigt, som båda även de tar tydligt avstånd från Tännsjös inhumana inställning till livet och döden.

Livets kultur kan fortfarande segra, men det krävs att de som behöver ropa också gör det.

Det här förlaget ger ut Guldet blev till sand

Under de tre år, med intensivast skrivande våren-sommaren 2012, klurade jag en del på vilket förlag som bäst skulle kunna lämpa sig för att ge ut min kommande bok Guldet blev till sand, en bok som jag uppskattar att jag arbetade aktivt med. Vanligtvis stannar författare på samma förlag, men lternativet att köra samma som till första upplagan av Vem tänder stjärnorna? brann ju inne redan två veckor efter releasen av den, då förlaget Corvita som gav ut den boken helt plötsligt visade sig ha gått i konkurs. Mindre roligt, för att uttrycka det försiktigt.

Beskedet om konkursen fick jag faktiskt direkt från Livets Ords Förlag som ringde och frågade om jag i det uppkomna läget var intresserad av att låta dem ta över boken. De tyckte den var bra och ville gärna inleda att samarbete. Tillsammans startade vi då labeln (de flesta större bokförlag har ett antal sådana "labels" för att mer effektivt kunna producera och marknadsföra böcker med olika inriktning) Areopagos utifrån bokens tanke att likt Paulus i Aten finnas med på torget, lyssna till människors frågor och försöka presentera trovärdiga svar. Boken layoutades om till det utseende jag helst velat ha från början, och ett knappt år senare gavs andra, nuvarande upplagan på den labeln.

Det jag var osäker på var om Areopagoslabeln och Livets Ords Förlag hade kapaciteten att göra ett tillräckligt bra förarbete med ett projekt från början. Jag förde lite informella samtal med andra förlag som hade visat intresse för projektet, men några visade för svagt engagemang när det började brännas för att jag skulle vilja prioritera dem, andra föreslog uttryckligen att Areopagos nog skulle passa allra bäst för den här boken.

Utan att gå in på alla diskussioner har jag genomgående fått ett positivt och professionellt bemötande av medarbetarna på Livets Ords Förlag, och de har gensvarat mycket väl på mina tankar kring förarbete och långsiktig plan kring boken. När jag dessutom fick tillgång till den mycket skicklige författaren och tidskriftredaktören Henrik Engholm som redaktör för min bok var saken klar. För några år sedan recenserade jag Engholms otroligt välskrivna bok om pingstväckelsen på Azusa Street, och fick verkligen tvinga mig själv att hålla igen i omdömena för att undvika en eventuell risk att överhylla en författare med koppling till samma förlag som jag själv. Det hade jag inte behövt, någon vecka senare fick samma bok stor hyllning och allra högsta betyget fem fiskar i Dagen. Köp den, du kommer inte att ångra dig.

Engholm har gett väldigt konstruktiv input till min bok. Jag känner mig också väldigt nöjd med layouten på inlagan, och vi håller i skrivande stund på att diskutera oss fram till hur omslaget ska se ut. Sammanfattningsvis är jag såpass mycket ovän med Jante att jag vågar utlova att när Guldet blev till sand senare i vår landar på bokdiskarna i Areopagos namn kommer att bli något riktigt läsvärt!

Om ett tag släpper jag närmare info om mer exakt när och hur releasen sker. Häng kvar, häng med, vinn det verkliga livet.

Ny artikel om den utkastade kristna skolföreningen

Idag skriver jag i nättidningen Liv och Rätt en analys av det underliga agerandet från rektorn och skolverksjuristen som båda missförstått innebörden i begrepp som yttrande-, förenings-, religions- och mötesfrihet. Vet inte om texten är tillgänglig för icke-prenumeranter, annars kan jag varmt rekommendera en prisvärd prenumeration. Vi går även vidare med ytterligare kritisk respons i andra forum, får återkomma om detta om och när dessa går i mål. Men allra viktigast är förstås att denna viktiga symbolfråga får en god fortsättning, allra främst för de skolelever det handlar om.

Imorgon ska jag försöka hinna berätta lite mer bakgrundsinfo om kommande boken Guldet blev till sand. På återseende!

Förbryllad över angrepp på kristen skolgrupp

Såhär i trettonhelgen håller jag på att arbeta med det uppseendeväckande fallet där en rektor förbjudit en kristen skolgrupp att samlas i skolan, och tvingar eleverna utomhus i väder och vind. Visst är det så att lite motstånd stärker. Men det är ett väldigt underligt agerande i ett öppet demokratiskt samhälle. Mer om detta i veckan.

Under veckan och framöver kommer även mer info om Guldet blev till sand. Håller som bäst på att försöka fila fram idé till ett bra omslag, tror jag har hittat en fungerande vinkling där. Oerhört spännande att börja komma till slutpunkt med ett projekt som jag jobbat med så länge. Enda irritationsmomentet är att man plötsligt kommer på sådant som är alltför bra för att inte komma med, men har kommit så långt i layoutarbetet att det börjar bli kört med nya grejer. För ögonblicket känner jag att jag nog måste försöka klämma in Vingar av Mikael Rickfors på något vis...

För den som undrar om jag ämnar byta inriktning på bloggen (avser framöver att byta till en domän i mitt eget namn framöver) så tror jag att fortsättningen kommer att bli ungefär som den här posten. Fortsatt samtidsanalys, ibland inspirerande, ibland reflekterande, ibland försvarande, ibland kritiserande. Oavsett inriktning på aktuell bloggpost vill jag hela tiden försöka följa den devis om försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet som jag upplevt en maning att göra till min. På så sätt hoppas jag fortlöpande kunna utmana både mig själv och många andra. Väl mött framöver!

Och boktiteln lyder...

Då kan jag med stor glädje meddela (jodå, några var allt som lyckades gissa rätt utifrån de ledtrådar jag gav härom dagen) att den bok jag släpper under våren kommer att gå under titeln Guldet blev till sand  En välkänd formulering som får illustrera det symptom i vår samtid där livets verkliga skatter devalverats till intet. Det var för övrigt min kära fru som värkte fram titeln under ett ivrigt brottande med det svåra valet att finna en lämplig överskrift för ett så stort arbete som en bok. Knappast någon redaktör kan överträffa en klok hustru!

Huvudtiteln kompletteras av den något långa men förklarande undertiteln Hur vi lät det verkliga livet rinna ur vår händer, och hur vi kan vinna det åter  Jag hoppas och tror att den här boken ska kunna hjälpa många att återfinna och återvinna den skatt som är värd att leva och dö för. Det är ingen blygsam ambition. Men jag har under flera år känt att jag behöver ta mig an den.

I kommande vändor kommer jag att presentera förlag, releasedatum och annan information om boken. Tillsammans ska vi kunna finna guldet igen.

It all begins

Det är flera scener i den Jesusfilm som tidigare alltid brukade sändas i fyra delar varje år i SVT, som har satt sig i mitt minne. En av dem är efter uppståndelsen, när en man i gruppen som utgjorde Jesu fiender - jag minns inte hans namn - ser den tomma graven, och andra i gruppen tänker att det nu definitivt är slut med den här tillfälligt uppflammande sekten. Men manusförfattaren låter mannen inse att den tomma graven kan vara något helt annat, och han säger: "Now it begins. It all begins."

Det är en god tanke inför ett nytt år. Inte bara på nyårsnatten, inte bara nyårsdagen och de närmaste veckorna. Det kan vara något varaktigt nytt vi stiger in i. Varje år, varje tid är en möjlighet att låta evigheten stiga in på allvar och förvandla vår tid här och nu. Jag vill tänka att just nu är en sådan tid.

Imorgon avslöjar jag titeln på nya boken.