Elisabeth Sandlund får gå - varför??

Jag vill bara skriva av mig ett stort frågetecken inför hur tidningen Dagens styrelse agerar. Det är svårt att tolka nyheterna i dagens tidning som annat än att Elisabeth Sandlund får sparken snett neråt. Detta oroar mig. Mycket.

Sedan Elisabeth tog över som chefredaktör har tidningen lyft sig åtskilliga snäpp i samhällsdebatten och hon har lett tidningen till en klarare och tydligare kristen röst än den varit på länge. Daniel Grahn, som tidigare varit chefredaktör, och nu tycks återkomma på den positionen uppfattar jag som duktig på många sätt. Men det blev ett klart lyft för tidningen när Elisabeth tog över den posten, och jag uppfattar hennes ideologiska klarsyn som klart starkare än Daniel Grahns. Vilket jag också tycker har återspeglats i själva tidningen.

Kanske är det ledaregenskaper eller skicklighet i det rent redaktionella arbetet som ligger till grund för styrelsens beslut? Sådant har undertecknad ingen större inblick i som frilansare, men jag kan bara från min sida understryka att jag enbart har positiva saker att säga om Elisabeth. Om styrelsen har goda skäl till sitt agerande borde de hur som helst kommunicera sitt beslut klart mycket bättre. Det här skapar enbart frågetecken och sår.

Elisabeth Sandlund har varit en inspirerande, brobyggande och mycket uppskattad person i alla kristna sammanhang. Det ska det till mycket starka skäl för att skicka henne ett snäpp neråt. Har såhär lite från utsidan klart svårt att se att sådana skäl skulle finnas. Utan mer information kan jag bara beklaga det hela djupt.

Vem i hela världen kan man rösta på?

Ja, själv bedriver jag en ohyggligt blygsam personvalskampanj i kommun- och landstingsvalet i Nässjö kommun respektive Jönköpings län. I huvudsak för att jag med fyra barn mellan ett och nio inte ser mig ha så mycket tid till lokalpolitik under kommande mandatperiod. Men den som bor i krokarna får självfallet gärna kryssa mig ändå. Om jag blir inkryssad tackar jag förstås ja till förtroendet!

Viktigare är det med årets riksdagskandidater, där det förstås är av stor betydelse vilka ledamöter som kommer in för respektive parti. Jag kan här rekommendera SEA:s mycket ambitiösa valenkät till varje partis fem toppnamn i respektive valkrets. Den kan ge god ledning för den som söker en kandidat som vill arbeta efter centrala kristna principer. Bland de positiva dragen ser vi att antalet kandidater som säger nej till aktivt dödande i sjukvården är uppmuntrande högt. Värre är det förstås när det gäller inställningen till de människor som ännu inte fötts. Här finns det all anledning att fundera både en och två gånger innan man lägger sin röst.

Jag har efter en tids funderande - och inte minst efter att ha tagit del av SEA:s undersökning beslutat att rekommendera andra i Jönköpings län att kryssa unge Andreas Carlson (KD). Jag är också klart mån om att den både sympatiske och ideologiskt medvetne Stefan Attefall (KD) får möjlighet att sitta kvar, men ryktet säger att det skulle kunna bli en välförtjänt ministerpost för hans del. Dessutom är Carlson tydligare när det gäller det ofödda barnets rättigheter.

Så får vi önska varandra, och landet, lycka till på söndag! Må rättrådiga och ödmjuka personer få regera landet!

Dawkins och ännu mera Dawkins

Jag snuddade i förra bloggposten vid Richard Dawkins, lusläser just nu hans Illusionen om Gud än en gång. Orsak därtill får nog fortfarande hållas lite hemligstämplad, hav tålamod så kommer mer info senare i höst!

Jag råkade samtidigt få se en del av den X:te reprisen av hans serie "The root of all evil" på teve i afton om den allting förgiftande religionen. Och slogs än en gång av hur snett grundprincipen för hans korståg mot religionen har hamnat. Det verkar ofta vara just fasan för religionen som sådan, snarare än själva sakfrågan om Guds existens som motiverar Dawkins. Även i detta avsnitt slog han fast den tes som blivit så bärande för honom - att all "moderat" form av religion bara är en inlindad form av militant extremism. Därför bör kampen inte bara stå mot fanatikerna, utan mot varje form av organiserad religion.

Detta förhållningssätt är självfallet klart oroande ur demokratisk aspekt. Kan vi tänka oss motsvarande resonemang i politikens värld. "Vissa partier på X-kanten är militanta. Alla övriga partier på den kanten utgör bara täckmantel för extremism, därför bör de alla avskaffas." Eller: "Vissa konstnärer ägnar sig åt grovt omoralisk och samhällsomstörtande konstnärskap. Vi förbjuder därmed konst." Exemplen kan flerfaldigas, och pekar på faran i att anamma ett budskap som Dawkins. Hans hängivna kamp mot extremismen visar sig i slutänden kunna leda till en än värre extremism och åsiktsförtryck. Vi bör fortsatt vara klart på vår vakt.

Edit: Håkan Arenius gör en klok reflektion på samma program på Dagens Ledarblogg

Hur orkar Gud?

OK, jag är helt med på principen att Gud är allsmäktig, och att allt som verkar komplicerat att skapa inte är något större problem för den som äger allmakt. (Dawkins Ultimate 747-argument faller alltså ganska platt).

Men lidandet... där undrar jag ibland hur Gud orkar. Här är det liksom ingen överjordisk kapacitet eller styrka som ska till. Utan snarare frågan om hur Guds hjärta klarar av att se all smärta. Och ändå säga att "Jo, det är ändå värt det. Det jag har och vill ge är så underbart att det är värt det."

Idag fick jag en lite djupare inblick i en familj i min närhet där någon öppnade lite mer på dörren än de visat tidigare. Och smärtan blev mig nästan ohanterbar. Jag - som ändå står en bit ifrån. Och frågan är då: hur förmår en allgod, allvetande Gud hantera allt det mänskliga lidande som han ständigt ser i utan att hans hjärta krossas? Utan att han säger: "Det är nog nu. Låt oss göra slut på det."

Vilken tur att inte jag är Gud. Jag hade gett upp för väldigt länge sedan. Men Gud gör inte det. Hur djupt djupet än är, ser han alltid en väg till upprättelse. Eller: Hur väldig ondska människan än är beredd att utsätta varandra för, var Gud villig att själv utsätta sig för denna ondska i sitt fulla mått. Så att ingen av oss kan säga: jag är ensam. För längst ner i botten, en liten bit längre ner står korset förankrat. Inget djup finns, som Jesus inte har besökt.

Jag förstår inte lidandet. Gud förstår. Jag förstår inte Guds kärlek fullt ut heller. Men jag kan våga falla i den famn som alltid är öppen. Och jag kan bestämma mig för att orka titta när det egentligen gör för ont. Ständigt försöka återvinna det som gått förlorat. Övervinna det onda med det goda.

Orkar Gud, så måste vi försöka orka. Det finns många därute som behöver oss. Mycket.

Friskolor eller friskolefritt?

Okej, det får bli ett litet politiskt inpass till. Vi hade politikerdebatt idag på Kungsgymnasiet, där jag höll i utfrågningen. Alla riksdagspartier dök något överraskande upp (varav två lite försenade, men ändå), så det blev en riktigt bra möjlighet för eleverna att ta del av partiernas budskap.

Själva debatten följde ganska givna spår, mest intressant blev det väl i den för oss så aktuella friskolefrågan. Inte minst framkom det hur genomskinligt en del politiker försöker smeka aktuell publik medhårs, fast man egentligen tycker något helt annat. Vilket förstås känns rätt oseriöst. Här låtsades S-representanten som att deras parti egentligen var helt och fullt för religiösa friskolor, vilket förstås är en ganska grov förenkling - speciellt i Jönköping där vi bor.

Allra snärjigast blev det förstås för Vänsterns representant, som försökte påskina att de egentligen bara var mot vinstdrivande skolor. "Ni är ju en annan sorts skola", försökte hon. "Så du menar alltså att ni tycker att den här skolan ska få finnas?" replikerade KD:s talesman. Nej, det kunde hon ju inte hålla med om och ljuga åhörarna rakt upp i ansiktet. Men, skyndade hon sig att tillägga, friskolor är ju segregerande, så att bara de rika går där. Och det är klart, det låg ett visst överseende men mest ett "jotack, där har vi en som inte vet ett ringaste dyft vad hon pratar om" i skrattet som följde från elevskaran som nog kommer från så olika bakgrund som det är möjligt. Så där blev det väl ett ganska präktigt självmål...

Men utanför den rent partipolitiska diskussionen är det fortfarande klart viktigt att lyfta människors rätt att välja en kristen skola. Jag är i skrivande stund inbegripen i en diskussion på Humanistbloggen - gå gärna dit och ge stöd i debatten - om föräldrars rätt att fostra sina barn efter den religiösa/filosofiska grundsyn men önskar. Det står inskrivet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men Humanisterna svävar betänkligt på målet vad gäller dessa rättigheter.

Kanske en varningssignal så allvarlig som någon.

Edit. Dagen tar upp ämnet i dagens tidning. Ungefär samma resultat där: förhållandevis brett stöd, men klar anledning till oro från vissa politiska håll.

Blir lite personlig på Samvetsbloggen

Ikväll på fredagsaftonen har jag skrivit ner och lagt ut ett lite mer personligt färgat inlägg på Samvetsbloggen, där jag beskriver hur jag som moraliskt funderande ung man utan större åthävor fick välja vapenfri tjänst i lumpen. Men kommer i nästa andetag fram till att det idag finns andra arenor som defintitivt inte är lika tillåtande mot de "samvetsömma".

Klicka gärna dit och läs. Och fundera. Och kanske även - agera?

Sådan ääär kapitalismen...

Jag har nu på några dagar mer eller mindre sträckläst ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen för en kommande kulturartikel till Världen Idag. Boken är en grymt svidande redogörelse med främst den grupp människor som fått smått obegripligt mycket pengar för att - tja, inte för något speciellt egentligen.

Jag har ingen egentlig minnesbild av Ericson som medarbetare på Veckans Affärer, även om jag har läst tidningen till och från. Men jag måste ändå säga att han behärskar det ironiska greppet till fulländning. Speciellt när det gäller rikingarnas syn på sig själva och sina nöjen, i första hand sådana som särskiljer dem från oss andra vanliga dödliga. Med hans ständigt återkommande ironiska knorr framstår de som just så fisförnäma och småbarnsliga som de ofta kanske faktiskt också är.

Nu gör författaren en skiljelinje mellan dem som varit goda entreprenörer och själva skapat sig en förmögenhet och de som har lyckats tillskansa sig väldiga bonusar och andra ersättningar utan att själva ha byggt upp de värden de kapar åt sig. Och det är just det temat som jag tror att min diskussion i artikeln kommer att röra sig mest kring.

Jag noterar när jag tittar tillbaka på flera andra kulturartiklar från senare år att jag ofta hamnar i ett väldigt tydligt samtidskritiskt spår. För visst är det ändå något konstigt med nutiden och vad den gör med människan, hur lätt hon (ja, självfallet även undertecknad) korrumperas alltför lättförtjänta pengar/framgångar/beundran/annat som ger oss en känsla av utvaldhet, att vara liiite viktigare än alla de andra. Gratis är inte i första hand gott. Det är i första hand farligt. Om inte annat, så för vår självinsikt. Jag tycker att Den nya överklassen skildrar det på ett strålande sätt.

(För den vänsterengagerare läsaren kan jag förresten tillägga att Bengt Ericson inte ger ett ett uns av förståelse för den röda sidans lösningsförslag som han bara ser skulle leda till nya sätt att sko sig för den som så vill och har möjligheten. Förändringar via lagstiftning kan vara nog så viktiga. Men de viktigaste styrmedlen är alltsom oftast inte politiska. Utan moraliska.)