OK, jag är helt med på principen att Gud är allsmäktig, och att allt som verkar komplicerat att skapa inte är något större problem för den som äger allmakt. (Dawkins Ultimate 747-argument faller alltså ganska platt).
Men lidandet... där undrar jag ibland hur Gud orkar. Här är det liksom ingen överjordisk kapacitet eller styrka som ska till. Utan snarare frågan om hur Guds hjärta klarar av att se all smärta. Och ändå säga att "Jo, det är ändå värt det. Det jag har och vill ge är så underbart att det är värt det."
Idag fick jag en lite djupare inblick i en familj i min närhet där någon öppnade lite mer på dörren än de visat tidigare. Och smärtan blev mig nästan ohanterbar. Jag - som ändå står en bit ifrån. Och frågan är då: hur förmår en allgod, allvetande Gud hantera allt det mänskliga lidande som han ständigt ser i utan att hans hjärta krossas? Utan att han säger: "Det är nog nu. Låt oss göra slut på det."
Vilken tur att inte jag är Gud. Jag hade gett upp för väldigt länge sedan. Men Gud gör inte det. Hur djupt djupet än är, ser han alltid en väg till upprättelse. Eller: Hur väldig ondska människan än är beredd att utsätta varandra för, var Gud villig att själv utsätta sig för denna ondska i sitt fulla mått. Så att ingen av oss kan säga: jag är ensam. För längst ner i botten, en liten bit längre ner står korset förankrat. Inget djup finns, som Jesus inte har besökt.
Jag förstår inte lidandet. Gud förstår. Jag förstår inte Guds kärlek fullt ut heller. Men jag kan våga falla i den famn som alltid är öppen. Och jag kan bestämma mig för att orka titta när det egentligen gör för ont. Ständigt försöka återvinna det som gått förlorat. Övervinna det onda med det goda.
Orkar Gud, så måste vi försöka orka. Det finns många därute som behöver oss. Mycket.
Per, tack för att du delar dina tankar om lidandet - det känslomässigt obegripliga. Samtidigt, trots att det känns så obegripligt, så kan jag ändå med förnuftet och erfarenheten ana att det det är en av de tydligaste öppningarna för vårt hjärta mot Gud själv.
SvaraRaderaFör nog verkar det vara så att där lidandet är stort växer också hans rike på jorden. Det motsatta verkar också gälla. Där välfärden råder där krymper den skara som vänder sig till Gud.
Detta kan jag tänka med min hjärna men mitt hjärta förmår inte förmedla detta till den som står mitt i lidandet. Men kan det ändå vara så som jag tror?
Ja. Ganska precis så tänker jag. Lidandet kanske är just "Guds megafon för att väcka en döv värld", som CS Lewis uttryckte det. Jag förstår det intellektuellt. Men känner det ibland så svårt att ta in, eller förmedla det till min medmänniskas hjärta. (Med detta sagt kan förstås tilläggas att en ateistisk världsbild ger ett än mer svåracceptabelt svar.)
SvaraRaderaKanske är paradoxen samtidigt sådan att det just den sårbarheten som gör att frågan verkligen känns som att den kanske ändå får ett hållbart svar. Kanske?