Alltid fascinerande att ta del av livsberättelsen från den som stått på toppen i en tid, i en kultur och i en livsstil som går på tvärs mot samvetets budskap. Den som smakat framgångens sötma, men också dess baksida i hela sin fulhet.
Oscar Wilde var en sådan, jag har rört mig mycket om honom på samlingar där jag talat på sistone. I hans livsöde fångades 1890-talet i all sin hedonistiska dekadens. Som visade sig leda rakt ner i avgrunden. Har nu lyssnat på en personlig analys från 1990-talets ironiska dekadens, när Henrik Schyfferts muntliga självbiografi sändes direkt i SVT. Alldeles lysande.
Där Wildes felval handlade om att låta njutningen försöka lösa ondskans och meningslöshetens problem handlade Schyfferts och hela den ironiska generationen (där även undertecknad ingår) om att låta ironin, vägran att ta ställning hålla lidandet och frågetecknen på avstånd. Båda livsvägarna höll - ett tag.
Även om inte Schyffert kollapsade på samma sätt som Wilde gjorde han ändå en fantastisk exposé om den tid som ledde fram till 90-talet och vad som skedde när ironin fick ta över. Efter ett tag stängs allvarsdörren. Och strax därefter glömmer man bort att den finns. Ända tills allvaret kastar sig över en med sin fulla kraft.
Schyfferts budskap? Att medvetet göra ett val och därefter ta de fulla konsekvenserna av sitt val. Ganska fascinerande, nästan ordagrant samma utmaning som jag avslutar med i "Vem tänder stjärnorna?" Det går bra att skoja om alkoholister, bara man kan hantera när en i gänget måste börja gå på AA-möten. Det är OK att vara ateist, om man samtidigt klarar av att följa den världsbilden när den verkliga ondskan, meningslösheten och döden kommer nära. Om man inte klarar det, kanske det finns anledning att ändra livsväg.
Schyffert kommer ihåg exakt datum och tidpunkt när han insåg att han nått till vägs ände. När han hörde en för honom totalt förhånad sång i ett sammanhang som plötsligt talade allvar, längtan och kärlek.
Can´t stop now, I´ve travelled so far
To change this lonely life
I wanna know what love is
Henrik Schyfferts budskap kan öppna mångas ögon. Må de finna Kärleken.
Ehm, Per Ewert. Nu använder du någon annans ord för att främja dina egna syften igen. Det är inget vidare snyggt sätt att agera på. Om Henrik Schyffert velat prata om Gud så hade han gjort det. Nu var det inte alls det han menade. Kan du inte tala med dina egna ord istället för att kapa andras (som du t.ex. gjort med titeln på din bok och den här bloggen)?
SvaraRaderaJag skriver inte att Schyffert talar om Gud. Kanske för att han inte fallit lika djupt som Wilde, det vet vi inte. Men hans resonemang är djupt allmänmänskligt. Och i hans, och allas vårt sökande efter kärleken, så menar jag att det finns goda skäl att tro att det faktiskt finns en Kärlek med stort K att finna. För Schyffert, dig, mig och alla andra.
SvaraRadera...och med Kärleken med stort K menar du...? (Jag antar att du är en av dem som tycker att organisationsnamnet Humanisterna är att försöka kapa ett bredare begrepp och försöka monopolisera det för en smalare åsiktsinriktning. Du ägnar dig åt samma sak med ditt tal om Kärleken.)
SvaraRadera