Medvind i debattmotvind!

Det är lustigt det här, jag känner mig väldigt upprymd efter kvällens paneldebatt om Ingemar Hedenius och Tro och Vetande-debatten. Detta fastän jag blev alldeles ensam om min position då den ende som var tänkt att stå på min sida som Hedeniuskritiker (även om jag inte är säker på att han var kristen) uteblev utan känd orsak. Detta gjorde dock att jag fick ta lite mer plats i debatten som motvikt till Christer Sturmark och Lena Andersson som stod för den ateistiska linjen och en något problematisk relation till Olof Buckard som såvitt jag förstod det står för en kristet orienterad postmodernism utan riktigt sanningsbegrepp, kryddad med ett gäng spetsfundigheter och lite svordomar här och var för att provocera lite sådär lagom.

Det tar för mycket tid och utrymme att referera hela debatten; den spelades in på video, gissningsvis av det arrangerande förlaget Fri Tanke. Jag lovar att återkomma med info om detta ifall det är så att den kommer att läggas ut på nätet. Men jag är iallafall glad över att jag fick möjlighet att täcka in åtminstone några av de saker som jag ville poängtera. Jag underströk redan från början vikten av att söka den världsbild som tycks vara sann, och utmanade åhörarna att lyssna efter om motståndarsidan skulle presentera några argument för att deras ateistiska världsbild faktiskt var sann. Och de presenterade 0 (Noll!). Däremot fick jag själv möjlighet att peka på ett antal punkter där vår hjärna, vårt hjärta och vetenskapen pekar i riktning mot en kristen världsbild, och även ta upp några av de punkter där en ateistisk grundsyn blir ohållbar att leva med.

Om jag sedan verkligen lyckades nå fram med en argumentation ska jag förstås lämna till andra att bedöma. Men det jag tyckte var extra positivt var att jag hade möjlighet att understyka hur den kristna tron är mer än en intellektuell och eller retorisk övning, utan framför allt en relation med den Gud som skapat mig och oss alla, och som i oss har lagt ner en obändig längtan efter kontakt.

Att få ha hjärtat och inte bara hjärnan med i diskussionen tycker jag alltid känns angeläget. Detta tror jag också blir tydligt i relation till exempel Lena Andersson, som har en framtoning som jag upplevde som mycket burdus och ofta även väldigt osaklig. Detta såg jag mig också nödgad att påpeka vid några tillfällen och poängtera vikten av att försöka ha en vuxen och seriös debatt, vilket hon uppenbarligen inte gillade alls.

Då var det desto mer intressant att höra några av reaktionerna efteråt, när flera uttryckte förvåning och tydligt missnöje över Lena A:s aggressiva framtoning, och var mer positiva till min insats, även om de kanske inte hållit med mig helt i sak. Men det pekar på en viktig lärdom - att inte till varje pris försöka vinna en debatt. Man kan vinna debatten men förlora åhöraren. Och då har man förstås inte vunnit någonting alls.

Då var det mer givande att diskutera med Sturmark. Även om även han slirade lite vid sidan av korrekta fakta då och då så visar han ändå en viss respekt mot den som driver en motsatt ståndpunkt. Efteråt uttryckte han en önskan om att fortsätta debatten någon annan gång på tu man hand, för att få mer tid att lägga ut argumentationen ordentligt. Vi får se vad framtiden kan ha att bjuda på den fronten och hur det i så fall skulle kunna arrangeras.

Men sammantaget känner jag mig iallafall upprymd över att ha fått möjlighet att dela det kristna evangeliet med många människor, och förhoppningsvis också ha kunnat ha en hel del hjärna och hjärta med i budskapet. Ett stort tack till er som varit med och gett ert stöd på avstånd! Det stödet var betydelsefullt.