När jag skrev "Vem tänder stjärnorna?" hade jag hela tiden känslan att det här blir en extremt manligt inriktad bok. Argumenterande innehåll, mycket naturvetenskap och filosofi och lite mindre dos poesi. Högst 20% av läsarna blir nog kvinnor, tänkte jag.
Men nu ett drygt år efter att boken släppts och jag börjar få ett vettigt referensunderlag i form av läsarreaktioner, börjar jag nu skönja ett oväntat mönster. Ett antal människor har hört av sig via mejl, telefon eller bloggkommentarer och skickat ett speciellt tack för vad boken har betytt för dem. Och nästan 100% av dessa är - kvinnor.
Någon säger sig ha strukit under flitigt och återvänt till vissa passager som betytt mycket för henne, någon säger att boken fick en avgörande betydelse i en svår brytpunkt i livet, någon annan köper fler och ger till sökare i sin närhet.
Det här är förstås väldigt roligt för mig som författare att höra. Kanske hade jag hoppats på att någon kommande bok skulle få den typen av betydelse, medan den här först och främst skulle sätta igång läsarens tänkande och förhoppningsvis få honom eller henne att ta ställning för den Gud som skapat oss och vill vår gemenskap. Men det är tydligt att boken fått en annan, djupare betydelse för flera kvinnliga läsare.
Jag är som person en ganska känslig natur, har ofta nära till tårar i situationer som andra inte berörs av. Kanske är det något av detta som skapar en närmare kontakt med kvinnliga läsare än med manliga. Eller också är det så att män helt enkelt är sämre på att höra av sig med positiva tillrop. Eller kanske är det en kombination av båda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar