Jag håller - som vanligt - på att läsa flera böcker samtidigt. På tåget till jobbet brukar jag oftast ha någon slags uppbyggelseläsning. Just nu läser jag den tyske teologen Helmut Thielickes "Bönen som omspänner världen", en genomgång av Fader Vår. Han är en väldigt framstående luthersk teolog, men just den här boken dyker djupare som verklig uppbyggelseskrift.
Framför allt beror detta på det oerhört speciella sammanhang under vilken boken kom till. Den utgörs av en serie predikningar som Thielicke höll under det andra världskrigets sista skälvande, bombsjungande och blödande månader. Han var visserligen inte kvar som präst på grund av sitt motstånd mot nazismen, men fortsatte predika som lekman. I början av boken i en kyrka, senare i kyrkans kor, då resten blivit förstört i en bombräd, och till sist i en annan lokal, då inget längre återstod av kyrkan i Stuttgart.
Den obedelbara förståelse i böner som "Ske din vilja", "Förlåt oss våra skulder", "Fräls oss ifrån Ondo" och så vidare ger en helt annan och så mycket djupare innebörd när vi ser dem mot bakgrund av den verklighet som predikant och åhörare just då befann sig i. I ljuset, eller rättare sagt mörkret från den verkligheten pulvriseras det nutida devisen om den avskaffade synden. I Thielickes onda verklighet blir orden mer än ord, de blir rotade i verkligheten. Och just därför har de större förutsättningar att också slå rot i läsarens inre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar