Jag har ägnat kvällen åt att titta på fotbollsfilmen Goal! tillsammans med de stora pojkarna, som sparkar boll i den lokala idrottsföreningen. Filmen kretsar kring Newcastle United - har inget emot dem, såg dem för ett antal säsonger spela 1-1 på White Hart Lane. (David Ginola gjorde målet för Toons innan han hamnade hos oss i Spurs.)
Själva manus är väl rätt förutsägbart, men filmen är ändå klart sedelärande ur många aspekter. Framför allt för temat att våga växa upp över omgivningens nedtryckande icke-förväntningar och bli den man är skapad till. Temat är så upprepat att det i princip är uttjatat. Men ändå lika förtvivlat viktigt i vår samtid där tidskrifternas framsidor och nätets framgångsrika ikoner blir hägrande spegelbilder.
Den sekulära ideologi som säger att människan är sig själv nog går gång på gång i stöpet. Människan är och förblir atomer, något större finns inte att växa upp till. Men ingen ska komma och säga att man inte är OK precis som man är. En biblisk människosyn säger något väsenntligt annorlunda: att människan är något så mycket större. Men samtidigt inte fullkomlig precis som vi går och står. Potentialen är enorm. Och kärleken alltid total.
Sedan är det förstås alltid fascinerande att se hur religionen, bönen och övertygelsen och Guds aktiva hand framstår som så självklar i kulturer på ett visst avstånd från Försäkringskassans förlovade land. Fint också att få dela det med barnen. Sveriges offentliga bild av Gud är allt annat än den som Han själv vill förmedla. Vilken tur att vi har möjligheten att växa upp och se något mer. Något större.
Goddagens farbror halmgubbe...
SvaraRaderaJag upprepar mitt mantra: Jag finner det besynnerligt hur de självutnämnda försvararna av den "absoluta moralen" så ofta finner sig nödgade att ljuga.
Hållå Marcus !
SvaraRaderaDet där var väl inga vackra formuleringar eller någon konstruktiv "kritik". Hur skall Per Ewert eller någon annan farbroder kunna bemöta denna dimridå som du "puffar" ut.
Dina funderingar och "synpunkter" kan säkerligen - diskuteras - men då kan du inte komma med trams förpackad i självgodhet.
Hälsar
farbror Rolf
Marcus, well well... Om det är min beskrivning av människan i en materialistisk värld inte är mer en samling atomer - sammanfogad av en kombination av slump och nödvändighet, men helt utan design eller personligt syfte - som stör dig, så får du nog presentera något argument för varför detta inte skulle korrekt.
SvaraRaderaRolf, referensen till halmgubbe var ingen ad hominem utan en referens till det logiska felslut som så ofta förekommer här (http://en.wikipedia.org/wiki/Straw_man). Jag blir lite trött på de halmgubbar som Ewert sätter upp och slår ihjäl när det gäller materialism, sekularism, ateism, biologi etc. Det är för mycket propaganda och för lite resonerande. Att medvetet förvränga innebörden av ett begrepp är inte skiljt från att ljuga, det är bara en metod för att ljuga. Ursäktar om min brist på tid gör mig kortfattad och otydlig.
SvaraRaderaPer, beskrivningen av människan i en materialistisk värld stör mig inte särskilt (om än kraftigt förenklad) - det är dina slutsatser av den beskrivningen som stör mig.
Du drar slutsatser som du inte på något som helst sätt kan belägga och stoppar sedan in din gud som enda lösningen (lite bekräftelse-bias kanske?). Det faller dessutom inte på min lott att presentera argument när det inte är jag som kommer med extraordinära, otestbara och overifierbara påståenden.
Det verkar som att du menar att materialismen inte medger att människan har potential till annat än att vara en samling atomer. Förklara gärna detta! Vad är problemet med en materialistisk förklaring på realiserad potential, upplevt syfte och moraliska värderingar i form av bla. kognition, perception, socialisation och biologiska koppel?
Marcus, du snuddar vid just den poäng jag vill påvisa - att människans oerhörda potential är en av de företeelser som pekar på att en materialistisk syn på oss och hela verkligheten framstår som falsk.
SvaraRaderaOm ingen Skapare finns når människans ontologiska status aldrig över atomnivå, oavsett vilken potential hon har att upptäcka och förstå materien på subatomär nivå. Här menar jag istället att en kristen väldsbild håller mycket väl ihop med en syn på människan just som en varelse med högt värde, stort förnuft, unika möjligheter till socialisation, kognition etc. Här ser jag ingen halmgubbe i resonemanget. Snarare en Guds avbild.
Jag trodde vårt "stora förnuft" kom till oss tack vare djävulen och inte Gud. Om djävulen (i form av urtids ormen i Lustgården) inte hade tipsat Eva om att äta av Visdomens frukt så hade vi fortfarande varit smarta som primater.
SvaraRaderaAnonyme vän, om Gud inte skapat människan till sin avbild så vore vi inget annat än just primater. Men visst säger oss vårt förnuft att vi är något mer?
SvaraRaderaPer, det jag menar är att det är onödigt att ta till gud när man kan förklara så mycket med helt naturliga företeelser. Ju mer kognitionsvetenskap man läser, desto svårare blir det att förneka den materialistiska kopplingen till vår tankevärld.
SvaraRaderaSom jag tolkar det pratar du om någon form av andlighet utöver den fysiska världen, men som på något sätt skall kunna förnimmas av vår materialistiska hjärna. Problemet med dessa resonemang är ju att det i princip alltid existerar en väl underbyggs materialistisk förklaring så snart den andilga upplevelsen beskrivs. Varför ska man inte välja den istället?
För övrigt, varför kan man inte förklara människans oerhörda potential utan en skapare? Du kommer hela tiden med detta påstående, men aldrig en förklaring.
SvaraRaderaJag kan rekomendera en intressant artikel i New York Times där filosofen Gary Gutting sågar den ateism som förespråkas av Richard Dawkins, och här i tråden av Marcus B, jäms med fotknölarna.
SvaraRaderahttp://opinionator.blogs.nytimes.com/2010/08/11/on-dawkinss-atheism-a-response/?scp=1&sq=Dawkins&st=cse
Följande tunga slutkläm levereras:
"At this point, the dispute between theists and atheists morphs into one of the most lively (and difficult) of current philosophical debates—that between those who think consciousness is somehow reducible to material brain-states and those who think it is not. This debate is far from settled and at least shows that materialism is not something atheists can simply assert as an established fact. It follows that they have no good basis for treating the existence of God as so improbable that it should be denied unless there is decisive proof for it. This in turn shows that atheists are at best entitled to be agnostics, seriously doubting but not denying the existence of God.
I find Dawkins’ “The God Delusion” stimulating, informative, and often right on target. But it does not make a strong case for atheism. His case is weak because it does not take adequate account of the philosophical discussions that have raised the level of reflection about God’s existence far above that at which he operates. It may be possible to make a decisive case against theism through a penetrating philosophical treatment of necessity, complexity, explanation, and other relevant concepts. Because his arguments fail to do this, Dawkins falls far short of establishing his claim."