Humanister mot människolivet - är det rimligt?

Jag har repat mig känslomässigt en smula från gårdagskvällens samtalssession med Humanisterna, som visade sig bli klart mer debatt- än samtalskväll. Och tänkte därför komma med några kommentarer.

Min utgångspunkt med kvällen var ända sedan ett trevligt lunchmöte med Humanisternas lokalordförande i våras att vi skulle försöka hitta ett ämne där vi skulle kunna hitta något slags common ground och föra ett ganska vänskapligt samtal om något ämne som engagerar oss båda, trots skillnad i grundläggande världsbild. Det var också den utgångspunkten jag anlade när jag blev intervjuad i lokalradion tidigare på eftermiddagen. När jag förberedde mig valde jag att denna gång utgå inte från Bibelcitat (som jag visserligen vill ha som grund för allt jag gör), utan från Humanisternas egna dokument om människan, hennes värdighet och värde, om människors ömsesidiga beroende av varandra, och om livets betydelse. Detta för att på bästa sätt försöka hitta gemensamma anknytningspunkter där vi i vår strävan efter att värdesätta människan skulle kunna enas kring vissa medicinsk-etiska förhållningssätt.

Det gick väl sådär.

Carin Stenström gjorde en mycket saklig och proffsig insats som moderator, det var båda arrangerande sidor överens om. Vid min sida medverkade överläkare Albert Sundberg från Eksjö lasarett, som kunde ge en praktiskt orienterad bild av människan i livets slutskede, och förklarade att även om han mött några patienter som i ett visst skede önskar att få dö, så har han inte mött någon som efter samtal och omtanke önskar fullfölja tanken. Både han och jag underströk att sjukvårdens uppgift måste vara att bota, lindra och trösta -aldrig avliva.

Från den andra sidan upplevde jag dock dessvärre att framförallt läkaren Gunnar Hagberg anlade ett allför högt tonläge, som kändes allt annat än humanistiskt. Han såg inga som helst vare sig praktiska eller teoretiska problem med att sjukvården aktivt skulle börja döda patienter. Exempelvis avfärdade han rakt av handikapporganisationernas oro inför dödshjälp, även när jag citerade dem direkt. Han menade vidare att vi läste varnande rapporter från Hollands erfarenheter "som f-n läser Bibeln".

Christer Sturmark förde den väntade argumentationen, dels om religiösa som är dumma i största allmänhet, och dels om att om samvetsfrihet införs så kan vegetarianska kockar vägra laga mat, brevbärare vägra dela ut post de inte gillar etc. Den andra punkten var väldigt enkel att korrigera, den första lämnade jag därhän.

Men i övrigt tycker jag att Sturmark hade en åtminstone något mer resonerande ton. Han tog avstånd från en del av Torbjörn Tännsjös ruskiga etik, och kunde liksom resonera kring saker vi var oense om. Jag förstod också att hans engagemang för aktiv dödshjälp kunde vara grundat i en personlig upplevelse av hans far som avled i en svår sjukdom. Jag kan respektera ett sådant ställningstagande.

Men framförallt när det gällde Hagberg måste jag säga att jag kände mig både debattmässigt och emotionellt frustrerad, att gång på gång försöka lägga fram att det är dumt om samhället dödar människor, och inte få någon positiv respons på detta. Det kändes klart obehagligt, och jag vill för mitt hjärta hoppas att de flesta åhörarne, humanister inkluderade, upplevde att detta var ett klart obehagligt sätt att bemöta en så viktig fråga. När jag kom hem sedan var det väldigt svårt att varva ner, inte för den animerade diskussionen, den tycker jag är stimulerande. Nej, snarare för den här "dödens ängel" som tycktes sväva över diskussionen.

Under den följande frågestunden blev det ändå så att samtliga frågeställare riktade samma frågetecken som vi inför Humanisternas syn på liv och död. Det kändes viktigt. Jag kände det också angeläget att flera gånger återkomma till vikten av värme, kärlek och sann omsorg om medmänniskan i livets slut, om vikten av att bygga en livets kultur, inte dödens. Jag vill ändå hoppas att det budskapet gick fram även till åhörare och massmedia.

Men jag känner mig också frustrerad över alla varma, människovänliga humanister som tvingades åhöra det här dödsorienterade budskapet som ligger väldigt långt från den humanism som har förkunnats under sekler, oavsett om grunden varit kristen eller sekulär. Precis som att det vore självklart för varje ateist att om påven är för något, så måste man vara emot. Och likaledes: om Tännsjö har sagt något, så måste man vara för. Detta är inte människovärdigt.

Jag tror att Humanisterna själva kände att det här inte blev något positivt intryck från deras sida, att det nog var ett oklokt drag att kalla in Hagberg bara för att han råkar vara ateist och har diskuterat dödshjälpfrågan tidigare. Jag tror att deras förbund skulle vinna mycket på att ta ett rejält samtal kring de här frågorna, och slå fast om de bara är en organisation för dem som är arga på kristendomen, eller om de faktiskt vill värna människan. Gårdagens signaler var klart obehagliga.