onsdag 24 november 2010

Personer med Downs syndrom snart helt utplånade?

DN trycker idag en kortfattad, men likafullt mycket sorglig nyhet om kopplingen mellan fosterdiagnostik och aborter. Eller nyhet förresten – det har ganska länge varit känt att ju mer information om olika former av handikapp som fosterdiagnostiken kan tillhandahålla, desto mindre andel av barn med genetiska handikapp eller funktionshinder får födas. Och nu kan man skönja det möjliga slutmålet: De ska bort. Allihop. Nu kommer också en ny teknik som med ett enkelt blodprov mycket tidigt i graviditeten kan ge information om genetiska avvikelser. Marita Wengelin från Svenska Downföreningen är oroad. Undra på det:
"Hon är rädd för en utveckling där det till slut kanske inte föds några barn alls med Downs syndrom.
– Jag tror att det vore olyckligt för samhällsklimatet att vi inte tillåter alla människor att finnas. Det är det som blir följden"

I den här DN-notisen är det barnen med Downs Syndrom det handlar om. En annan gång kan det vara en annan grupp som lyfts fram. Rättare sagt: de lyfts bort från de levandes skara. Och det är en sådan sorg att dessa människor inte får äga rätten att betraktas som människor med samma värde som andra, inte får äga rätten till liv. Dessa två principer är de bärande länkarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men när det gäller ofödda barn verkar man ha fattat ett kollektivt beslut om att dessa rättigheter inte längre gäller. Ingen har skrivit under ett sådant beslut, ingen önskar att det ska gälla en själv.

Oavsett vinkling, oavsett vilken grupp som utsätts är själva resonemanget så obehagligt förvridet. För det är ju inte så att det är oönskade egenskaper som tas bort från människor. Det är människorna som tas bort.

12 kommentarer:

  1. Är du mot abort i allmänhet, eller bara selektiv abort?
    Personligen är jag mot sen abort (>12v ungefär, inte tänkt jättenoga) i allmänhet, och för fullständig valfrihet innan.

    Är ägg/sperma-selektion ok?

    R

    SvaraRadera
  2. Jag menar att abort som ett avsiktligt släckande av liv alltid är ett moraliskt ont. Man bör ha ganska mycket på fötterna för att hävda en annan position.

    Det finns dock en möjlighet att utifrån detta hävda att samhället ändå kan ge kvinnor valfrihet att begå en abort, om man menar att en abort hindrar ett större moraliskt ont.

    Den här balansgången i lagstiftningen finns även i andra frågor, men blir ytterligt viktig när det gäller aborter, eftersom att släcka en annan människas liv är en så allvarlig fråga. Att tillåta aborter av vilket skäl som helst, vilket är den svenska lagstiftningen idag, är en tämligen extrem etisk position, som inte ens Singer/Tännsjö försvarar.

    Jag är inte helt klar över vad du avser med ägg/sperma-selektino och avstår därför att besvara den frågan så länge.

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte hur det är att ha Downs syndrom men jag vet hur det är att ha Cystisk Fibros och inte kunna andas. Jag vill inte att någon annan ska behöva genomlida det jag gjort och är för att man kan kolla detta i fosterstadiet. Jag tycker att det är syniskt om man tycker att alla liv är värda att sparas. Jag tycker att det är upp till var och en att bestämma efter sina egna åsikter samt beroende på hur ens egen livssituation ser ut . De som är rädda att det aldrig kommer finnas några med olika form av funktionsnedsättningar behöver inte vara oroliga för det kommer det alltid att finnas och då kan vi ta hand om dessa //Eva

    SvaraRadera
  4. Nu står det ju faktiskt "Antalet barn som föds varje år med Downs syndrom har varit konstant i Sverige sedan 1978 trots att medelåldern bland barnafödande kvinnor har ökat kraftigt vilket ökar risken. Allt fler väljer att göra abort i stället för att föda barnet."

    Dvs att att trots att åldern på mödrarna ökar, vilket borde innebära fler barn med Downs syndrom, så motverkas ökningen av ökande antal aborter.

    Att därifrån dra slutsatsen att personer med Downs syndrom snart är historia får nog stå för dig och inte för den konstanta mängd av kvinnor som varje år väljer att behålla barn med Downs syndrom.

    SvaraRadera
  5. Jag håller med Dig Per, jag har själv ägnat dagens blogginlägg åt denna fråga (http://hakans-blogg.blogspot.com/2010/11/svt-text-later-oss-veta-att-allt-fler.html#links), då jag tycker att utvecklingen är tragisk.

    För mig handlar det inte om synen på abort i största allmänhet, när livet egentligen börjar osv (det är en annan diskussion) utan om synen på människor med ”defekter” av olika slag, och vårt förhållningssätt till dessa – vår människosyn, helt enkelt.

    Och den eventuella riktigheten/oriktigheten i slutsatsen att personer med Downs syndrom snart är historia är också en klart underordnad fråga i sammanhanget.

    Vilken människosyn vill vi ha? Och hur bör den komma till uttryck?

    SvaraRadera
  6. Per Ewert, ponera att man fick välja vilka egenskaper man fick ha innan man föddes. Skulle du då välja att födas med Downs syndrom eller utan armar? Om inte, betyder det att du anser dessa människor vara mindre värda?

    SvaraRadera
  7. Efter att ha träffat ett stort antal föräldrar till barn med Downs syndrom och andra funktionshinder, tycker jag inte att det är helt enkelt. Många föräldrar är oerhört förtvivlade och vill till varje pris förhindra att nästa barn drabbas av samma genetiska störning.

    Det är föräldrar som klarar av det hela, som uttalar sig positivt. Inte de som är trötta, ledsna, förtvivlade och sorgsna. Kanske hela livet.

    Vill vi verkligen medvetet utsätta våra kommande barn för upprepade plågsamma undersökningar, operationer osv. när vi vet att det går att förhindra? (Downs syndrom-barn som redan första dagarna måste opereras, för att de saknar analöppning, har hjärtfel osv. ) Jag tycker inte att svaret är enkelt.

    Föräldrarna måste få avgöra om de tror sig orka. Min uppfattning är att inte moralisera över deras beslut eller skuldbelägga dem. De vet vad de ger sig in i och kan nog fatta ganska rationella, men otroligt svåra beslut. Många graviditeter slutar ju i spontanaborter, där naturen sorterar bort mindre livsdugliga foster.

    Det behöver alltså inte handla om människosyn, utan om att man numera vet så mycket mera om orsaker till att det kan gå snett i utvecklingen. Många har lärt känna barn, som förr gömdes undan på institution. Vi vet en hel del om vad det kan innebära av mänskligt lidande. För barn och för föräldrar.

    Det betyder för den skull inte att vi tycker att enbart friska och starka människor skall leva vidare. (Det finns de som har sådana tankar, men jag tror inte de är vanliga.) Vi måste ta hand om varandra hela livet.

    Vi drabbas alla av sjukdomar och olyckor under livets gång. Vissa är mer eller mindre handikappande. En del barnsjukdomar som förr var handikappande, vaccineras numera bort. Tyvärr kan man inte vaccinera foster mot genetiska defekter, vad jag vet.

    Komplicerade frågor. Ursäkta att det blev en lång kommentar.

    SvaraRadera
  8. Inga L, bra kommentar (den var INTE för lång…).

    Tack för Dina perspektiv på frågan. Jag inser att min kommentar - och blogg - gör sig skyldig till en viss (!) förenkling.

    Självklart har Du rätt när Du skriver att man bör undvika att moralisera och skuldbelägga, att frågan inte enbart (dock till viss del, anser jag fortfarande) handlar om människosyn och att – såklart – frågan INTE är enkel.

    Däremot är den viktig att diskutera. Var går gränsen, i hur hög grad ska vi kunna ”välja” vilka barn vi vill ha? Och på vilka bevekelsegrunder?

    Titta gärna över på min blogg och kommentera där – om Du har lust. Dina synpunkter är viktiga.

    SvaraRadera
  9. Inga: Du tar upp flera relevanta tankar. Men för mig står det och faller med det exempel du ger i avslutningen: Vissa sjukdomar kan man idag vaccinera bort. Det är fantastiskt bra. Men det som Tännsjö och hans gelikar föreslår är inte att vaccinera bort egenskaper/handikapp/sjukdomar. Utan faktiskt människor. Och dit får samhället aldrig gå.

    Jag säger inte att det är enkelt att ta hand om ett handkappat barn. Det är det inte. Inte heller är dagens samhälle tillräckligt människovänligt eller resursfyllt för att kunna ge ett tillräckligt stöd. Men vi som samhälle och medborgare har ändå - eller kanske snarare: just därför - en moralisk plikt att göra vad vi kan för att bygga en livets kultur som kan bära dem som inte själva orkar. Inte en dödens kultur som vill eliminera problemen genom att eliminera människorna. I den riktningen får vi aldrig gå.

    SvaraRadera
  10. Sven Davidsson, din fråga verkar något underligt ställd. Alla människor är Guds skapelser, oändligt älskade och värdefulla inför honom. Om jag finge välja skulle jag nog som de flesta välja att få samtliga förutsättningar helt idealiska. (Det skulle gissningsvis göra mig till en rätt odräglig person, men det är ju så vi människor tenderar att välja om vi har möjlighet.)

    Gör det att jag anser att den som inte har dessa förutsättningar är mindre värd? Jag tycker frågan faller på sin egen orimlighet. Men den kan med fördel ställas till den hängivne darwinisten.

    SvaraRadera
  11. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1420684/Loserdiagnostik.html

    SvaraRadera
  12. Om vi sätter förutsättningen att Gud är skaparen och han älskar alla lika mycket. Borde inte då han ta hänsyn för den som måste bära barnet som kan vara resultatet av en våldtäkt?
    Och om barnet skulle födas med fibromyalgi vilket endast vad jag vet lindras med tung medicinering som ger självmordstankar och gör en depressiv. Varför föds då barn med sådana här "handikapp"?
    Är det att älska alla lika?

    SvaraRadera