Kanske någon tycker att jag slår väl ofta på samma spik nu, men diskussionen om dödande av ofödda människor är just nu väldigt aktiv. Det gäller min boks andra fråga: "Vilka är vi?", och den därpå följande moraliska frågan: "Vad får man i så fall göra med oss?" Det känns som att diskussionen börjar hamna allt närmare kärnpunkten: kan aborter faktiskt vara ett etiskt problem, eller har vi tagit ett kollektivt beslut att slå till alla dövöron så tätt att ingen vågar, vill eller kan öppna ögonen för vad som faktiskt sker? Om vi tittar på debatten verkar det faktiskt så att människors samvete mer och mer börjar öppna upp några öron och ögon.
Situationen med sköterskan som till slut såg sig tvungen att säga ifrån om fullt friska barn som ligger och andras, men enligt lag inte får röras förrän de dött är kanske en ögonöppnare för fler. Följande eufemism i TT:s artikel säger väl allt: "På vissa håll inom sjukvården finns farhågor att patienter och anhöriga ska betrakta dödande av fostret som oetiskt."
Nähä?
Jag tycker att jag har hört liknande ordvändningar tidigare i historien. De inblandade dövade samvetet och intalade sig att det inte var människor man avlivade. Den gången blev de ansvariga inte ställda till svars förrän efter krigets slut. Vem ställs till ansvar idag?
Det är ofattbart att detta kan ske i vår tid.
SvaraRaderaMen det som händer bevisar att den sanna humanismens grund är kristen tro. Det finns ingen allmän värdegrund. När man plockar bort den kristna grunden i samhället, dyker sådana här otrevliga händelser upp som ett brev på posten.
Det värsta är nog att de människor som reagerar mot(onödiga) aborter kallas "onda".