Komma hem

Nu börjar bitarna falla på plats så smått, känner jag. Den där känslan från den gångna Norrlandssemestern där känslorna från barndomens somrar kom tillbaka med full kraft i dofter och synintryck.

En känsla av tacksamhet för händelser, situationer, vissa relationer som man fått ta del av. Men också att få tillåta att släppa fram känslan av saknad efter sådant som gått förlorat. Att få sätta sig vid farföräldrarnas grav och släppa fram tårarna och inse hur mycket man saknat en farmor som lämnade jordelivet alltför tidigt.

Men jag kunde med ett mer vuxet öga se sådant jag inte riktigt lagt märke till tidigare, men som fortfarande fanns kvar, orört. Korset över köksbordet i ett hem som jag alltid uppfattat som gudsfrånvänt. Ett kors - över köksbordet! Vad säger det? Nedskrivna tankar, ord och strofer som pekade på en större öppenhet för Gud än vad jag tidigare uppfattat. Jo, det finns mycket i människan som andra inte ser. Inte vid ett snabbt eller barnsligt påseende. Men ofta, ofta i de lite djupare lagren.

Människan behöver komma hem. På alla plan. Existentiellt, själsligt, geografiskt, arbetsmässigt, et cetera. På släktgården fick jag uppleva mycket av den känslan. Det var väldigt helande.

Men känslan av att komma hem har också varit stark de här senaste dagarna. Jag har varit med på Oasmötet i Kungsbacka och föreläst om att förkunna evangeliet med de stora frågorna som kontaktpunkt. Jag vågade knappt ha några förhoppningar alls om antal åhörare, men det blev faktiskt lapp på luckan båda dagarna och väldigt givande blandning av föreläsning och samtal.

Men den helt dominerande känslan av dagarna i Kungsbacka är ändå att få vara hemma. Jag uppskattar oerhört den hängivenhet, äkthet, karismatik och bibeltrohet som finns hos Oasrörelsen. Detta kombinerat med en otroligt givande bibelundervisning, en sund liturgi, en djupt seriös, mogen och kärleksfull strategi för att möta människor i förbön, bikt och andra andliga och själsiga behov. Jag tror att varma kristna från i stort sett alla läger kan känna att i Oasen får jag känna mig helt hemma, fullt ut få vara mig själv som människa och kristen och kunna få mina djupaste behov mötta.

Kanske är hemkänslan i Oasrörelsen såpass stark just för att den inte är ett stadigt hem, inget samfund, ingen geografisk församling. Utan just en Oas dit man kan komma för att dricka i en tillfällig miljö där vattnet aldrig stannar upp, drar till sig parasiter eller slammas igen som det kan göra i ett sammanhang som satt sig, blivit vardag. Med den kraft och inspiration (ordets allra mest bokstavliga bemärkelse) man får i Oasen räcker till för livet även där vi hör hemma.