Då har vi tagit oss hem från familjeläger, packat upp för att strax packa om och ta oss upp till Uppsala för några dagar på Europakonferensen. Det ska bli roligt att lyssna inte minst till Hans Weichbrodt och Berit Simonsson, då vi missade Oasmötet förra veckan. Har flera frågetecken angående Benny Hinns besök, men Ulf Ekman har bemött hans udda budskap på ett tydligt och bra sätt. Så det blev en lite tråkig start på konferensen, men nu ser vi fram emot på fina möten med Gud och trossyskon!
För min del så kommer jag att tala om "Vem tänder stjärnorna?", prata med folk och signera böcker på förlagets scen i boktältet imorgon mellan 13 och 14. Det ska bli väldigt roligt, så kom gärna med då, alltid roligt att möta fler läsare öga mot öga. :-)
tisdag 27 juli 2010
fredag 23 juli 2010
Tordönsateisten Hitchens för det ofödda barnets värde
Kom på att det här inlägget som jag lade på Samvetsbloggen igår kunde passa även här. Håll till godo. Tänkte för övrigt ta mig iväg och försöka möta ett antal läsare nästa vecka, håll utkik efter mer info inom kort här på bloggen.
Jag läser en av den nya ateismens frontfigurer Christopher Hitchens bok Du store Gud för ett kommande spännande projekt (ännu inte officiellt). Att beskriva Hitchens inställning till religion, gudstro och varje typ av anspråk på övernaturliga skeenden som negativ är en underdrift: han är en av världens absolut kraftfullaste religionskritiker. Mitt i kulspruteelden av utfall mot religionens män och kvinnor hajar man dock till som läsare. Det gäller Hitchens inställning i abortfrågan.
När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”
Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.
Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?
Jag läser en av den nya ateismens frontfigurer Christopher Hitchens bok Du store Gud för ett kommande spännande projekt (ännu inte officiellt). Att beskriva Hitchens inställning till religion, gudstro och varje typ av anspråk på övernaturliga skeenden som negativ är en underdrift: han är en av världens absolut kraftfullaste religionskritiker. Mitt i kulspruteelden av utfall mot religionens män och kvinnor hajar man dock till som läsare. Det gäller Hitchens inställning i abortfrågan.
När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”
Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.
Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?
onsdag 21 juli 2010
Minns att vi är stoft...
Jag sitter här och känner mig lite kluven den här veckan. Är på ett härligt familjeläger på Senoren, men missar samtidigt sommarens Oasmöte för första gången på ett antal år. Jag var tillfrågad att hålla ett seminarium på mötet, men vi tog ett unisont familjebeslut att satsa tiden på familjelägret även i år, det var så givande i fjol. Hoppas att samma krock inte inträffar nästa år...
Jag ser på Dagens Oasblogg att ikväll talar Yassir Arafats tidigare chaufför Tass Saada, som idag blivit en överlåten kristen och samtidigt arbetar för relationer mellan araber och judar. Jag gjorde en intervjuartikel med honom i Dagen förra gången han var på Sverigebesök (hittar dessvärre inte länken, Dagens sökfunktion har en del kvar...), han hade en del politiskt brännbara synpunkter som jag valde att inte ta med i texten, de skulle förändra artikelns fokus alltför mycket. Men han är en fascinerande man med en minst lika fascinerande historia.
Jag ser också att morgonens bibelstudium med Martin Jonsson inleddes med orden "Betänk, människa, att du är stoft". Apropå det ämnet var det en vän på lägret som i likhet med undertecknad arbetar som gymnasielärare, och han berättade att en gudsförnekande kollega en dag hade satt sig i sinnet att avprogrammera honom, och tog upp några grässtrån och förklarade: "Det här är precis samma materia som i jorden och inne i oss. Vi är materia. Det behövs ingen skapare!" Varpå vännen såg den självklara kontringen: "Men det är ju exakt vad det står i Bibeln: Gud tog stoft från marken och inblåste livsande i och så blev människan en levande varelse!" Touche!
Att vara stoft kan ofta leda till en sund eftertanke. Men det kan också vara en anledning till jublande tacksamhet!
Jag ser på Dagens Oasblogg att ikväll talar Yassir Arafats tidigare chaufför Tass Saada, som idag blivit en överlåten kristen och samtidigt arbetar för relationer mellan araber och judar. Jag gjorde en intervjuartikel med honom i Dagen förra gången han var på Sverigebesök (hittar dessvärre inte länken, Dagens sökfunktion har en del kvar...), han hade en del politiskt brännbara synpunkter som jag valde att inte ta med i texten, de skulle förändra artikelns fokus alltför mycket. Men han är en fascinerande man med en minst lika fascinerande historia.
Jag ser också att morgonens bibelstudium med Martin Jonsson inleddes med orden "Betänk, människa, att du är stoft". Apropå det ämnet var det en vän på lägret som i likhet med undertecknad arbetar som gymnasielärare, och han berättade att en gudsförnekande kollega en dag hade satt sig i sinnet att avprogrammera honom, och tog upp några grässtrån och förklarade: "Det här är precis samma materia som i jorden och inne i oss. Vi är materia. Det behövs ingen skapare!" Varpå vännen såg den självklara kontringen: "Men det är ju exakt vad det står i Bibeln: Gud tog stoft från marken och inblåste livsande i och så blev människan en levande varelse!" Touche!
Att vara stoft kan ofta leda till en sund eftertanke. Men det kan också vara en anledning till jublande tacksamhet!
söndag 18 juli 2010
Klent men ibland lite postmodernt från Kent
Nej, jag måste nog tyvärr hålla kvar den slutsats jag gav till den gångna vinterns magnifika Röd. "Dags att lägga av nu, Kent. Starkare än såhär blir det inte." Och det blev det ju absolut inte. En plats i solen måste nog efter några genomlyssningar beskrivas som bandets svagaste platta. De två första spåren är brottarstarka, resten kan jag inte betrakta som mer än halvintressanta bagateller. Det hade varit mycket bättre att ta de fem bästa låtarna och göra en schysst EP som för några år sedan. Nu smakar det mest sniket.
Men jag vill ändå passa på att lyfta fram sista låten Passagerare. Musiken är inget att skryta med, men texten är en riktigt vass skildring av dagens postmoderna värld. En värld där människan inte hittar sin väg eller identitet, en värld där känslan och upplevelsen blir det enda vi har kvar. Vi vet inte vad något av det egentligen handlar om, men vi har finns inget annat att hålla fast vid. Tragiskt, men tänkvärt om livet inte har något verkligt syfte eller mål. Läs och reflektera:
Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag
Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker
Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?
Men jag vill ändå passa på att lyfta fram sista låten Passagerare. Musiken är inget att skryta med, men texten är en riktigt vass skildring av dagens postmoderna värld. En värld där människan inte hittar sin väg eller identitet, en värld där känslan och upplevelsen blir det enda vi har kvar. Vi vet inte vad något av det egentligen handlar om, men vi har finns inget annat att hålla fast vid. Tragiskt, men tänkvärt om livet inte har något verkligt syfte eller mål. Läs och reflektera:
Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag
Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker
Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?
torsdag 15 juli 2010
Debatterar utrensning av "defekta" människor
Jag råkade just se att en debattartikel av mig och Stefan Gustavsson blivit publicerad i min gamla morgontidning Kristianstadsbladet i förra veckan. Läs gärna även den tänkvärda replik som en kvinna skrev dagen därpå.
Inom kort: reflektioner på Kents nya platta. Jag är rädd inte jag ändrar uppfattning så mycket jämfört med slutklämmen av mina reflektioner efter Röd.
Inom kort: reflektioner på Kents nya platta. Jag är rädd inte jag ändrar uppfattning så mycket jämfört med slutklämmen av mina reflektioner efter Röd.
tisdag 13 juli 2010
Fram för mer humanistiska humanister!
Dagen tar idag i en intervju med två unghumanister upp den poäng som jag har berört i tidigare inlägg: Humanisterna framstår idag i allt för hög grad som en aggressiv grupp religionshatare, och i alltför liten utsträckning som en positiv kraft för människans status och skyddsvärde i samhället.
Det finns exempel på båda sorterna i Humanisterna av idag, men jag tyckte att det samtal jag hade med deras lokalordförande här i Jönköping härom veckan lovade gott, där vi försökte hitta områden där vi tillsammans skulle kunna medverka till att bygga ett gott och i den bästa bemärkelsen mänskligt samhälle. Och det verkar finnas allt fler liknande röster. Jag har svårt att se att det finns någon annan väg för Humanisterna om man inte vill krympa ihop till ett gäng tjuriga gubbar och gummor med inneboende aggressioner mot organiserad religion.
Samtidigt finns det självfallet ett värde i att ha en tydlig motpart i det offentliga samtalet kring exempelvis Guds existens. Att i det läget se unghumanister som vill lyfta fram "tolerans" som ett ledord är förstås positivt. Det vill vi kristna också. Med det tillägget att vi inte bara vill tolerera. Vi vill presentera något som är mycket större, något som jag tror är det som toleransens förespråkare egentligen önskar, men inte riktigt vågar sträva efter fullt ut. Nämligen kärlek.
Det finns exempel på båda sorterna i Humanisterna av idag, men jag tyckte att det samtal jag hade med deras lokalordförande här i Jönköping härom veckan lovade gott, där vi försökte hitta områden där vi tillsammans skulle kunna medverka till att bygga ett gott och i den bästa bemärkelsen mänskligt samhälle. Och det verkar finnas allt fler liknande röster. Jag har svårt att se att det finns någon annan väg för Humanisterna om man inte vill krympa ihop till ett gäng tjuriga gubbar och gummor med inneboende aggressioner mot organiserad religion.
Samtidigt finns det självfallet ett värde i att ha en tydlig motpart i det offentliga samtalet kring exempelvis Guds existens. Att i det läget se unghumanister som vill lyfta fram "tolerans" som ett ledord är förstås positivt. Det vill vi kristna också. Med det tillägget att vi inte bara vill tolerera. Vi vill presentera något som är mycket större, något som jag tror är det som toleransens förespråkare egentligen önskar, men inte riktigt vågar sträva efter fullt ut. Nämligen kärlek.
söndag 11 juli 2010
Agerat predikant i sandaler
Sent söndag kväll, Spanien är världsmästare i fotboll. Jag har predikat i min hemförsamling om efterföljelse och lärjungaskap idag, iförd sandaler(!) som liturgisk klädsel. Dels av bekvämlighetsskäl, men också som illustration av ämnet.
Jodå, Spanien är mästarna. Men som man säkerligen snart kommer att märka även i detta fall, så är inget lag bättre än sin senaste match. Jag drog lite paralleller till VM idag, om vikten av att följa en mästare vars makt och härlighet varar för evigt. Jag höll mig i huvudsak till Johannes 1, när Jesus kallar fyra lärjungar på lite olika sätt. Fascinerande att få dyka djupt i Bibelns texter och försöka ta fram något av all den information, de händelser och - framförallt - de känslor som också ligger inbäddade mellan raderna.
Det är konstigt det där, jag arbetar ju mest med undervisning, filosofi, apologetik och debatt. Men jag känner mig i princip aldrig så inre tillfredsställd som de tillfällen när jag får möjlighet att predika. Det är liksom olika sätt att uttrycka sig. Jag tycker om att använda hjärnan, men att dela Guds ord och tala utifrån hjärtat, och samtidigt inse att predikan är ett sätt där jag ofta når ännu bättre fram till människor, och då främst till deras hjärtan.
"Dårarna säger i sina hjärtan: det finns ingen Gud" skriver psalmisten. Hjärnan är viktig, men om inte hjärtat upptäcker, väljer och följer Jesus blir hjärnans budskap inte så mycket värt. Fantastiskt att få följa en Gud som bejakar båda.
Jodå, Spanien är mästarna. Men som man säkerligen snart kommer att märka även i detta fall, så är inget lag bättre än sin senaste match. Jag drog lite paralleller till VM idag, om vikten av att följa en mästare vars makt och härlighet varar för evigt. Jag höll mig i huvudsak till Johannes 1, när Jesus kallar fyra lärjungar på lite olika sätt. Fascinerande att få dyka djupt i Bibelns texter och försöka ta fram något av all den information, de händelser och - framförallt - de känslor som också ligger inbäddade mellan raderna.
Det är konstigt det där, jag arbetar ju mest med undervisning, filosofi, apologetik och debatt. Men jag känner mig i princip aldrig så inre tillfredsställd som de tillfällen när jag får möjlighet att predika. Det är liksom olika sätt att uttrycka sig. Jag tycker om att använda hjärnan, men att dela Guds ord och tala utifrån hjärtat, och samtidigt inse att predikan är ett sätt där jag ofta når ännu bättre fram till människor, och då främst till deras hjärtan.
"Dårarna säger i sina hjärtan: det finns ingen Gud" skriver psalmisten. Hjärnan är viktig, men om inte hjärtat upptäcker, väljer och följer Jesus blir hjärnans budskap inte så mycket värt. Fantastiskt att få följa en Gud som bejakar båda.
måndag 5 juli 2010
Jag är en läsare
Nu är det högsommar och semester och jag tar ledigt genom att studera fyra böcker samtidigt. Två recensionsböcker om två personer som nog är så motsatta som två människor kan bli. Adolf Hitler och pingstväckelsens inledande förgrundsfigur William Seymor. Recensioner på dessa kommer i Dagen respektive Världen Idag senare i sommar.
Samtidigt har jag gett mig på två böcker av de högljudda nya ateisterna, Hitchens och Harris för en annat väldigt stimulerande uppgift som jag inte vågar släppa riktigt än. Böcker är intressant!(Därmed inte sagt att alla böcker bygger upp, något som blivit ganska tydligt i boken om Hitlers bibliotek...)
Samtidigt har jag gett mig på två böcker av de högljudda nya ateisterna, Hitchens och Harris för en annat väldigt stimulerande uppgift som jag inte vågar släppa riktigt än. Böcker är intressant!(Därmed inte sagt att alla böcker bygger upp, något som blivit ganska tydligt i boken om Hitlers bibliotek...)
torsdag 1 juli 2010
Går in som skribent på Samvetsbloggen
Som ni kanske sett har ett brett spektrum av personer från kristenheten skrivit under det manifest för samvetsfrihet som offentliggjordes i förrgår. Fokus ligger på tre områden: människovärdet, äktenskapet samt samvets- och religionsfrihet. Samtliga områden där sekularisterna tagit allt större plats i samhället, och där hotet är att ytterligare utöka sitt inflytande, med åtföljande indragningar i de rättigheter som vi brukar anse tillhöra de mest grundläggande för människan.
På www.samvetsfrihet.se kan du skriva under manifestet, skriva ut det och sprida det till andra. Till manifestet följer också en blogg under namnet Samvetsbloggen, som i skrivande stund har fem fasta skribenter: Stefan Gustavsson, Mats Tunehag, Nasrin Sjögren, Pella Poluha och så då även jag själv.
Det här ser jag som ett väldigt viktigt initiativ för att låta den kristna rösten höras i det offentliga samtalet, och det känns förstås roligt att kunna medverka på det här sättet. Ytterligare två framträdande kyrkoledare har sagt halvtomhalvt ja till att medverka, men deras medverkan är ännu inte spikad. Jag ser att de två förstnämnda skribenterna redan startat upp bloggandet i hög takt, så jag dröjer säkert ytterligare någon dag med mitt första inlägg. Jag planerar att fortsätta blogga här som vanligt, och med förhållandevis jämna mellanrum lägga ett inlägg även på Samvetsbloggen. Ibland är det möjligt att jag "dubblerar" inläggen även här, men huvudtanken är att inläggen ska vara unika på respektive håll, det beror nog en del på hur allmänt eller mer personligt innehållet är.
Sprid gärna budskapet om manifestet och Samvetsbloggen till andra, det tar alltid ett tag att börja få upp uppmärksamhet och debatt för en ny blogg. Men - som det heter i den gamla sången - verket framgång får, lätt blir bördan vår, om vi alla hjälpas åt!
På www.samvetsfrihet.se kan du skriva under manifestet, skriva ut det och sprida det till andra. Till manifestet följer också en blogg under namnet Samvetsbloggen, som i skrivande stund har fem fasta skribenter: Stefan Gustavsson, Mats Tunehag, Nasrin Sjögren, Pella Poluha och så då även jag själv.
Det här ser jag som ett väldigt viktigt initiativ för att låta den kristna rösten höras i det offentliga samtalet, och det känns förstås roligt att kunna medverka på det här sättet. Ytterligare två framträdande kyrkoledare har sagt halvtomhalvt ja till att medverka, men deras medverkan är ännu inte spikad. Jag ser att de två förstnämnda skribenterna redan startat upp bloggandet i hög takt, så jag dröjer säkert ytterligare någon dag med mitt första inlägg. Jag planerar att fortsätta blogga här som vanligt, och med förhållandevis jämna mellanrum lägga ett inlägg även på Samvetsbloggen. Ibland är det möjligt att jag "dubblerar" inläggen även här, men huvudtanken är att inläggen ska vara unika på respektive håll, det beror nog en del på hur allmänt eller mer personligt innehållet är.
Sprid gärna budskapet om manifestet och Samvetsbloggen till andra, det tar alltid ett tag att börja få upp uppmärksamhet och debatt för en ny blogg. Men - som det heter i den gamla sången - verket framgång får, lätt blir bördan vår, om vi alla hjälpas åt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)