Nej, jag måste nog tyvärr hålla kvar den slutsats jag gav till den gångna vinterns magnifika Röd. "Dags att lägga av nu, Kent. Starkare än såhär blir det inte." Och det blev det ju absolut inte. En plats i solen måste nog efter några genomlyssningar beskrivas som bandets svagaste platta. De två första spåren är brottarstarka, resten kan jag inte betrakta som mer än halvintressanta bagateller. Det hade varit mycket bättre att ta de fem bästa låtarna och göra en schysst EP som för några år sedan. Nu smakar det mest sniket.
Men jag vill ändå passa på att lyfta fram sista låten Passagerare. Musiken är inget att skryta med, men texten är en riktigt vass skildring av dagens postmoderna värld. En värld där människan inte hittar sin väg eller identitet, en värld där känslan och upplevelsen blir det enda vi har kvar. Vi vet inte vad något av det egentligen handlar om, men vi har finns inget annat att hålla fast vid. Tragiskt, men tänkvärt om livet inte har något verkligt syfte eller mål. Läs och reflektera:
Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag
Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker
Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar