Dagen tar idag i en intervju med två unghumanister upp den poäng som jag har berört i tidigare inlägg: Humanisterna framstår idag i allt för hög grad som en aggressiv grupp religionshatare, och i alltför liten utsträckning som en positiv kraft för människans status och skyddsvärde i samhället.
Det finns exempel på båda sorterna i Humanisterna av idag, men jag tyckte att det samtal jag hade med deras lokalordförande här i Jönköping härom veckan lovade gott, där vi försökte hitta områden där vi tillsammans skulle kunna medverka till att bygga ett gott och i den bästa bemärkelsen mänskligt samhälle. Och det verkar finnas allt fler liknande röster. Jag har svårt att se att det finns någon annan väg för Humanisterna om man inte vill krympa ihop till ett gäng tjuriga gubbar och gummor med inneboende aggressioner mot organiserad religion.
Samtidigt finns det självfallet ett värde i att ha en tydlig motpart i det offentliga samtalet kring exempelvis Guds existens. Att i det läget se unghumanister som vill lyfta fram "tolerans" som ett ledord är förstås positivt. Det vill vi kristna också. Med det tillägget att vi inte bara vill tolerera. Vi vill presentera något som är mycket större, något som jag tror är det som toleransens förespråkare egentligen önskar, men inte riktigt vågar sträva efter fullt ut. Nämligen kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar