Dagen när Nietzsche upplyste oss

Det är inte ofta man når den där elektriska känslan på en lektion i en vanlig gymnasieklass. Idag tycker jag inog iallfall att vi åtminstone var rätt nära. Vi knöt ihop övergången 18-1900-tal i filosofikursen, hur det moderna projektet var på väg att kollapsa under sin egen tyngd för att ersättas av postmodernismen och hur det slutliga sammanbrottet kom med Nietzsche.

Jag passade då på att läsa den mustaschpryddes egen märkliga text om dåren som insett att mänskligheten dödat Gud, och vad följderna nu blir:

"Vart färdas vi nu? Bort från alla solar? Flyr vi inte alltid från allt för jämnan? Framåt, bakåt, åt sidorna, åt alla håll? Finns det några upp och ner kvar? Irrar vi inte omkring i ett ändlöst ingenting? Känner vi inte andetagen av ett tomrum? Har det inte blivit kallare? Blir det inte bara mörkare och mörkare hela tiden?"

Det är nästan omöjligt att värja sig för det existentiella mörkret som vältrar sig över den värld som förvandlat sig själva till Guds dödgrävare. Och det vara bara dåren som var vis nog att förstå den fulla innebörden i vad som skedde. Jag upplevde att den insikten drabbade oss påtagligt i klassrummet idag också.

Därefter ägnade vi oss åt att hitta exempel på musikaliska exempel på den runtflyende postmodernismen som förgäves jagar runt efter den sanning som man kastat ut. Förslag, någon? (Eleverna gav riktigt goda sådana, återkommer med dem.)