Härom året läste jag Jean-Paul Sartres självbiografi "Orden" (för nutidssvensken kanske mest känd som Robin Hoodad julklapp i Karl-Bertil Jonsson julafton på teve...). Bitvis intressant, bitvis dödstråkig. Men det var ett tema som återkom sida upp och sida ner genom hela den världsberömde ateistens memoarer: Gud.
Det ligger något fascinerande freudianskt i det här oerhörda intresset hos många ateister för den Gud vars existens de entusiastiskt förnekar. Ingmar Bergmans självbiografi som jag även den läste för några år sedan är (nästan) lika fylld av resonemang kring den Gud han avfärdat. Fast här med än starkare aversion: ”Jag kan inte behärska min olust, jag hatar Gud och Jesus, särskilt Jesus som är äcklig med sina tonfall, sin slaskiga nattvard och sitt blod.”
Varifrån kommer den här våldsamma aggressionen mot Gud, när man samtidigt hängivet hävdar hans icke-existens? Dagen tar idag upp en liknande intressant företeelse, en socialpsykologisk studie som visar att av alla olika slags bekännelser så är det ateister som är mest upprörda på Gud. Visst har gudstroende ända sedan Jobs dagar uttryckt sin frustration över det man ser som orättfärdigt handlande hos Gud. För många är det en naturlig del av livsvandringen, en del i att bättre lära känna sig själv - och Gud. Men ateister som är upprörda på Gud?? Låter ungefär lika rimligt som samfundet "Klimatskeptiker som är ursinniga över den globala uppvärmningen". Eller föreningen "Förintelseförnekare som avskyr gaskamrarna i Auschwitz".
Och bara för att förekomma angrepp från skyttegraven på andra sidan: företeelsen är förstås i sig inget argument mot ateismen som sådan. Men det är ändå ganska svårt att komma undan slutsatsen att många av dagens hängivna ateister har valt sin livssyn mot bakgrund av någon inneboende aversion mot Gud eller några av hans anhängare. Men vore det då inte ärligare att säga det?
”Varifrån kommer den här våldsamma aggressionen mot Gud, när man samtidigt hängivet hävdar hans icke-existens?”
SvaraRaderaJag tror att det finns ett samband…
Det är inte Gud ateisten är arg på, utan människors föreställningar om Gud, föreställningar som alltför ofta leder till allsköns djävulskap, då man (den troende) anser att Gud sanktionerar både det ena och det andra.
Och ilskan, som alltså i huvudsak är riktad mot människors föreställningar – och i sin förlängning mot dess negativa konsekvenser - förstärks naturligtvis av uppfattningen/tron att föreställningarna består av grundlöst påhittat trams.
Ateister i gemen är inte ”upprörda på Gud”, varför Dina smålustiga parallell-exempel faller platt.
Vad gäller ”skyttegraven på andra sidan” (Du känner till mina sympatier för den) vill jag säga: Gör inte samma misstag som en och annan representant där ibland gör; ha inte ens en antydan av stöddighet eller hånfullhet om Du har den minsta ambition att nå Dina ”debattmotståndare” med Dina tankar, Dina argument, Din ”tro”. Den uppmaningen gäller i lika hög grad ”andra sidan”.
Annars skjuter Ni båda högt över målet, något som åtminstone jag ofta bara upplever som tröttsamt.
Däremot tror jag att Du har rätt när Du skriver att ”många (dock långt ifrån alla) av dagens hängivna ateister har valt sin livssyn mot bakgrund av någon inneboende aversion mot (inte Gud, men;) några av hans anhängare.”
Detta kan lätt skönjas på sina håll.
Apropå artikeln på Dagen.se, som Du länkade till…
SvaraRadera”Troende människor är mer benägna att tolka Gud på ett välmenande sätt än ateister, säger författaren till studien, Julie Exline.”
Självklart, den troende måste ju i nå’n mening ”försvara” sin Gud, eller sin föreställning om Gud, och då gäller det att omfatta en gudsbild/gudstolkning som är försvarbar.
Ateisten har ju inte det problemet…
Håkan
SvaraRaderaAtt ateister inte har någon gudsbild att försvara gör ju inte deras position neutral. De måste naturligtvis också ge rimliga och intellektuellt gångbara eller hederliga skäl för sin position. Hittills har jag inte sett dem!
Jag ändrar mig gärna om jag ser att ateism är mer sann än teism. Sanningslidelse verkar dock inte vara ateisternas högsta dygd. Sånt kan ändras och då står kyrkportarna öppna... Den som söker finner Honom. Den som försöker hitta skäl mot Sanningen går mest vilse. Det är a-troligt att det är roligt att a-tro den som upprätthåller det otroliga som vi lever i. Otro är otroligt o-troligt; tills någon bevisat motsatsen!
Ateisterna tror per definition inte på några gudar, men man kan uttala sig om de moraliska kvalitéerna även hos en fiktiv person. Vi kan alla hålla med om att t.ex. Darth Vader är ond, även om han faktiskt inte existerar.
SvaraRaderaDet är ännu värre om massor av människor inte bara tror på den fiktiva personen, utan dessutom höjer denne till skyarna. Om du vill sätta dig in i de arga ateisternas tankevälrld, fundera själv på hur du skulle känna dig om en stor del av dina medmänniskor fått för sig att inte bara är Darth Vader verklig, utan han är dessutom en perfekt moralisk förebild som vi bör organisera vårt samhälles lagstiftning och
utbildningsväsende omkring. Låt oss även föreställa oss att du då och då blir anklagad av dessa för att ha en moralisk och intelektuell
karaktärsbrist för att du inte tror på Darth Vader. Låt oss sedan tänka oss att du säger till dem: "Darth Vader finns inte. Dessutom är
han ju ond, han spränger hela planeter, mördade sin gravida fru och dödade flera barn utan att visa någon ånger! Så kom inte och säg att Darth
Vader är en förebild!"
Tänk dig nu att dina motståndare säger: "Varför är du så arg på Darth Vader? Visar inte din vrede att du faktktiskt tror på honom?" Jag tror rätt många i den situationen skulle utvecklas till "arga adarthvaderister".
Nu tror du naturligtvis att det till skillnad från Darth Vader finns goda skäl att tro på Yahweh och att din gud till skillnad från Darth Vader faktiskt är en (eller tre) moralisk(a) person(er). Jag håller inte med dig om detta, men det är en annan diskussion.
Här är för övrigt en annan intressant blogginlägg som diskuterar samma forskning som du hänvisar till:
SvaraRaderahttp://friendlyatheist.com/2011/01/05/are-we-angry-at-god/
Jag håller verkligen med författaren på bloggen jag länkar till, dels är det obegripligt hur man kan säga att någon som inte tror på Gud samtidigt kan vara arg på Gud. Dels är det sant att om den bibliske guden existerade så vore det vår moraliska plikt att bekämpa honom. (Även om jag, feg som jag är, inte vet om jag skulle våga sätta mig upp mot någon som bokstavligen kan hota meningsmotståndare med evig pina).
Per Ewert och Erik M har uppenbarligen inte förstått riktigt vad det handlar om. Undersökningen frågar om hur mycket man har varit arg på Gud *under sin livstid*.
SvaraRaderaDe icke-troende behöver förstås inte ha varit strikta ateister under hela sin livstid.
Lättare att förstå nu?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaKristian,
SvaraRaderaDu verkar ha rätt i att det är vad man i praktiken kom fram till var att "atheists and agnostics also report anger toward God either in the past, or anger focused on a hypothetical image - that is, what they imagined God might be like". Det är knappast en revolutionerande tanke att en teist som blivit arg på Gud är mer benägen att ifrågasätta hans existens och med tiden utvecklas till ateist. Om du är nöjd med ditt liv som religiös är det naturligtvis mindre sannolikt (men absolut inte omöjligt) att du börjar ifrågasätta tron. Svårt att se varför detta ens skulle vara en nyhet egentligen.
Tyvärr är det inte så det läggs fram, många verkar likt Per vilja antyda att detta bevisar att ateister egentligen innerst inne tror på Gud, men hatar honom. Att gå från att säga "Gud är ond" till att hävda "Därför finns han nog inte" är visserligen mycket riktigt ett ologiskt tankesätt. Det viktiga när det kommer till livsåskådningar är dock inte varför man ursprungligen kom att tro på dem, utan hur man intellektuellt försvarar dem här och nu.
Per har faktiskt helt rätt i att "Ateister som är arga på Gud" är ungefär lika logiskt som "Klimatskeptiker som är ursinniga över den globala uppvärmningen". Men om Kristians analys av forskningen stämmer så säger den egentligen något i stil med: "Klimatskeptiker som tidigare trodde på den globala uppvärmningen tenderade att vara mer ursinniga över uppvärmningen än andra klimatförändringstroende innan de bytte åsikt och blev klimatskeptiker".
Det som är lite lustigt i de framlagda hypoteserna är förstås varför en upprördhet inför något/någon inte tänks leda till en på något sätt förändrad inställning till detta, utan att man istället väljer att förneka dess existens. Det är väl ändå ingen slutsats man kan dra av att bli irriterad?
SvaraRadera"Jag gillar inte politiker X. Han finns inte."
Jag avskyr den här snöiga vintern. Det är egentligen sommar."
Är inte det ett intellektuellt undermåligt resonemang så vet jag inte vad...
Det är väl snarare ditt resonemang som är undermåligt, Per. Dina missvisande analogier bidrar inte till att föra diskussionen framåt, de är mest bara störande.
SvaraRaderaPolitikers och årstiders existens är det ingen som ifrågasätter. Vi vet att de finns. När det handlar om något som vi inte vet om det finns är det naturligtvis en helt annan sak. Det tror jag att du också begriper, innerst inne.
Sedan har det väldigt lite med logik att göra om man tror eller inte. Mycket, antagligen det mesta, är psykologi. Man tror på det man vill tro på, och det som omgivningen vill att man ska tro på. Den som tycker att Gud verkar osympatisk kommer att vara mindre benägen att tro, den som tycker att Gud verkar underbar kommer att vara mer benägen att tro. När det sedan gäller argument för och emot så ser man det man vill se. Eftersom detta gäller både troende och icke-troende finns det ingen anledning för kristna att slå sig för bröstet på grund av detta.
När människor funderar kring om det finns en gud eller inte, så förhåller de sig antagligen mycket sällan till ett religionsbefriat filosofiskt resonemang. De tar ställning till de gudsbilder som omgivningen erbjuder dem. De ateister och agnostiker som det talas om förhöll sig till "what they imagined God might be like", bilder som sannolikt var starkt influerade av kristendomen, och kanske också en del judendom och islam. De förkastade dessa bilder, och dessa innehåller ju föreställningar om att Gud är god, rättvis, ingriper i världen och så vidare. De kom antagligen fram till att detta inte stämde med deras upplevelser, och kanske inte heller med berättelserna i Bibeln, Koranen osv, och att dessa gudsbilder därför var påhitt.
Hade man pressat dessa tvivlare, hade säkert många av dem gått med på att andra gudsbilder fortfarande är tänkbara, exempelvis deismens gud som skapar och sedan inte ingriper.
Men om man har förkastat de etablerade religionernas gudsbilder, då återstår bara möjligheterna att Gud inte finns, eller att Gud är något som är i huvudsak okänt för oss. Och hur kan man egentligen förhålla sig till en Gud som är i stort sett okänd? Visst, man kan ge sig in i mysticism och sådana saker om man tilltalas av sådant. Men man kan också rycka på axlarna åt saken och leva sitt liv bäst man kan utan att fundera så mycket på det man ändå inte vet något om. Och i många fall är det nog just detta man har gjort.