Breaking up with God?

Så har då pusselbitarna till slut fallit på plats. Samtliga bidrag i årets melodifestival har framförts, och avrundats med ett filosofiskt förklarande slutnummer. Men bilden är allt annat än vacker när man ser den på riktigt nära håll.

Jag har ett lika starkt som obehagligt minne av Eurovision Song Contest för fem år sedan. I det stora finalfältet var det två bidrag som stack ut markant - men på radikalt olika sätt. I ena ringhörnan den himmelsvackra Carola i sitt bibliskt gigantiska klänningssläp, med allt sitt fokus pekande på himlen. I andra hörnan de monstruöst utklädda Lordi med sitt budskap om synd och uppror mot samma himmel. Slaget avgjort på förhand, tänkte jag. Enklare val har man väl aldrig sett i en tävling.

Men så kom då det chockerande resultatet. Rösterna vällde in - och hela Europa valde helvetet framför himlen. Jag hade svårt att bemästra min förtvivlan, och kastade mig på min Bibel för att finna en förklaring till detta fullständigt bisarra skeende. Hur kunde människor med vett och vilja säga nej till himlen och ja till underjordens mörker? Jag fann svaret i Johannes 3.

Just efter Bibelns mest kända vers går Jesus vidare med att förklara varför alla då inte med självklarhet tar emot hans kärlek och liv: "Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas."

Mörkret har sin nästan oemotståndliga lockelse. Där kan vi dölja oss och göra precis det vi själva önskar utan risk för avslöjande.

Och någonstans här summeras även årets melodifestival, vars centrala budskap jag tidigare varit tydligt kritisk till. När samtliga bidrag framförts, trädde The Ark in på scenen. Som alltid lika musikaliskt storslagna som filosofiskt klarspråkiga. Numret som hämtats från deras avslutningsturné tycks utgöra kontentan både i deras eget konstnärskap som i Melodifestivalen anno 2011. Vi tar det även den här gången på svenska:

Jag hörde kallelsen, men jag tänker inte följa,
för nu gör jag slut med Gud.

Jag har fått nog av skam, nog av sorg.

Nu gör jag slut med Gud

och djävulen med.
Nu ska jag dansa tills natten tar slut,

nå min himmel här i livet.

Budskapet är så förbluffande rättframt, så skrämmande tydligt i vår så frigjort sekulariserade kultur. Men det finns ett problem. Den som gör slut med Gud tvingas snart inse att det inte alls är lika lätt att göra slut med hans motpart. Ola Salo må dansa så mycket han förmår, men natten tar aldrig slut när han väl har låtit det existentiella mörkret lägra sig. Himlen kommer aldrig närmare än strax bakom nästa hägrande krök. Och konsekvenserna kommer inte heller att låta vänta på sig.

Med i dansen följer samma budskap som jag tog upp efter näst sista deltävlingen. Och plötsligt blir bilden klar och tydlig. Sverige har gjort slut med Gud. Melodifestivalen som kulturyttring har ikväll tagit ett aktivt beslut att göra detsamma. Men Christer Björkman och andra ansvariga insåg kanske inte den fulla innebörden av vad de gjort. Banden som klipptes visade sig nämligen också vara samma band som knöt samman oss människor.

Med Gud utvisad från vårt land och vår kultur dansas livet frenetiskt och entonigt fram På klubben. När människan gjort slut med Gud återstår bara att själv försöka bli Populär - att i tomrummet efter honom själv försöka ta Guds plats som målet för allas beundran. Så söker de alla sin egen himmel. Miljoner självcentrerade själar på ett gigantiskt dansgolv där var och en så innerligt längtar efter att på djupet bli sedd och älskad.

Har de inte märkt att musiken tystnat för länge sedan?

Kan de inte stanna upp, spetsa öronen och lyssna till tonerna som kommer från våningen ovanför? Därifrån kommer knappt hörbara toner från den ljuvaste musik man kan tänka sig. Men de finns. Och när vi lämnar klubbens dansgolv blir musiken stegvis allt klarare, harmonierna allt vackrare. Vi kommer närmare. Vi kommer högre upp. Vi kommer hem.