Jag fick igår ett recensionsex av Ron Luces bok "Utmaningen" om hur vi som föräldrar bäst kan hjälpa våra barn att hantera den formliga explosion av massmedial påverkan som de utsätts för. Jag har börjat läsa den, och hans brinnande engagemang är mycket välkommet (även om jag inte tar till mig 100% av hans konkreta tips) i en kommersiellt styrd värld som i sista änden är ute efte en sak: kidsens pengar. Och det är en målsättning som åtminstone inte jag är beredd att gå genom eld och vatten för att hjälpa mediemogulerna att uppnå.
I det sammanhanget känner jag mig faktiskt lite stolt över att våra största pojkar, 10 och nästan 9, misslyckades kapitalt i frågelekarna som de fick vara med i på Finlandsbåten härom dagen. Normalt brukar jag bli lite hybrisfarligt irriterad varje gång jag (och det kanske riskerar att spilla över lite på barnen också) inte vinner i frågesport. Men den här gången kändes det rätt befriande, eftersom merparten av frågorna kretsade kring personer och låtar från nutida tonårskultur. Mina pojkar var befriande obildade i detta.
Inte för att jag rakt ut har förbjudit dem att ta del av sådant. Vi har bara försökt bygga en familjekultur där vi har prioriterat annat. Framförallt att låta dem få vara barn så länge de vill, utan att puffa dem framåt den hets där alldeles alldeles för många barn tvingas bli stora innan de har bett om det. Och så har vi genomgående försökt hjälpa dem till en livsinställning där en ung människas värde inte bestäms av hur andra uppfattar en, hur väl man hänger med i det mediehysteriska innetugget. Det finns saker i livet som är betydligt viktigare än så. Inte sant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar