Ibland ryggar man till när platser eller begrepp som man annars förknippar med något mycket positivt dras i smutsen. När jag såg de första rubrikerna om oroligheter i Tottenham bekymrade jag mig först ett ögonblick över vad som nu kunde vara på tok hos laget i mitt hjärta. Oroligheterna visade sig dock vara av klart allvarligare natur än vad som är brukligt i fotbollssammanhang.
Det enda som tycks drabba Tottenham Hotspur är att lördagens ligapremiär ställs in efter vandalisering av biljettkontor etc. Det obehagliga är dels att våldet fått en så anmärkningsvärd spridning, dels den till synes totala bristen på politiska motiv ("nihilistiska" upplopp tyckte jag mig uppfatta med ett halvt öra att Andres Lokko sade i Aktuellt).
Debattörer - framför allt på vänsterkanten - brukar annars vara snabba med att förkunna upplopp av olika slag är moraliskt berättigade protester mot något slags orättfärdig överhet. Så inte här. I Clapham och andra förorter och städer i England tycks det istället vara ett fullskaligt uttryck för den råa egoismen. Ungdomar förstör och stjäl för att de ser en möjlighet att göra det. Inga plakat, inga ideologiska krav. Enbart aggression och snöd vinning. Åtminstone två dödssynder som kommer till okontrollerat uttryck.
Nej, argumenten för att människan är innerst inne god och bara behöver göra sig fri från förtryckande auktoriteter fortsätter att eka tomt. Precis som för 200 år sedan när William Wilberforce och hans medarbetare verkade i samma stadsdel, Clapham, är vårt kall att motarbeta girighet och annan egocentrering, och istället riskera vår egen personliga trygghet i syfte att övervinna det onda med det goda. Det är alldeles uppenbart att kristna sammanslutningar med ett fokus bortom oss själva - både vi som verkar inom Claphaminstitutet och många andra - fyller en väldigt angelägen funktion i vår värld idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar