Idag var en intressant dag. Jag kände att eftermiddagens workshop om kristet samhällsengagemang blev riktigt inspirerande - åtminstone för mig själv! Det är lustigt det där, så ofta när jag undervisar om något som på något sätt kan utmana åhörarna känner jag själv att jag blir så upplivad och engagerad i mitt inre. Och det behöver jag. Det behöver vi alla för att undvika att fastna i den där bekvämlighetsfåtöljen som vi har så förtvivlat lätt att sjunka ner i.
Innan dess ägnade jag och delar av familjen förmiddagen åt att hjälpa till lite grann med det arrangemang som Världens Barn anordnade idag på köpcentret A6. De arrangerande hjälporganisationerna gör verkligen ett fantastiskt arbete kring detta, och man blir så glad och inspirerad av att kunna hjälpa andra, om så på ett än så litet hörn. Samtidigt kunde jag inte undgå att känna mig beklämd i åsynen av skarorna som vällde in i Mammons gapande entré, färdiga att uppslukas av butikernas lockande erbjudanden om ytterligare prylar att fylla upp de redan överbelamrade svenska hemmen med. Några stannade och gav en slant. Men andelen givare var sorgligt liten. Och valörerna oftast mer av skramlande än av prasslande natur.
Detta säger jag inte som något slags skrytepisod om att jag minsann är en duktig och frikostig individ som ser ner på övriga lata snåljåpar. Så är det inte. Jag drabbas av precis samma bekvämlighetslockelser, samma dragningskraft från Mammons bord. Men jag gör det ständigt kämpande med en vetskap om faran i dessa krafter, en ständig insikt om att jag så ofta sätter fokus på mig själv än på min nästa, och en lika ständig sorg över att vi människor har så ofantligt lätt för att försvara vår egen rätt att... lyxa till det lite extra/ha lite bättre förmåner än andra/tänka på oss själva just idag.
Men visst blir livet så mycket fattigare när fokus bara hamnar på jag, mig och mitt. Visst når vi en djupare tillfredsställelse när vi ägnar vår tid, energi och pengar åt sådant som verkligen kan hjälpa min medmänniska. Så lätt i tanken - så svårt i praktiken. Och därför: så viktigt att ständigt, ständigt påminna oss om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar