Visst finns det mål och mening med vår färd, men...

Karin Boye hade en viss poäng när hon skrev att det är vägen som är mödan värd. Men i praktiken är vi nog ändå ganska överens om att det är målet, resultatet som är det centrala när slutredovisningen väl ska skrivas.

Igår satt jag och frun och pratade med våra afrikanska vänner, med flera intressanta reflektioner. För dem framstår det som så underligt hur svenskar i gemen verkar leva utan något större livsmål. Mer än att öka sin egen bekvämlighet, alltså. Men målen, att ge ett avtryck i tiden som betyder något i ett större perspektiv - var finns de?

Jag drog mig till minnes en undersökning jag vagt kom ihåg att jag läst härförleden. Sakuppgifterna är då något dimmiga i mitt minne. Men slutsatsen tydlig. Ett amerikanskt universitet hade undersökt vilka förstaårsstudenter som hade en formulerad målsättning med vad de ville bli, vad de ville göra med sina liv. Endast 10% hade en sådan tydlig målsättning.

När de följde upp studien tio år senare visade det sig att det inte var överdrivet många av dem som hade en målsättning som faktiskt hade nått just det mål som de hade satt upp. Men det intressanta var att de 10% som hade en tydlig målsättning nu tjänade lika mycket pengar som de 90% som inte hade någon tydlig målsättning alls.

Penningen är självfallet inte det enda måttet på verklig framgång i livet, knappast ens det viktigaste. Men undersökningen pekar ändå på hur viktigt det är att människan vågar titta över randen till det glas där vi lyckas hålla oss vardagsflytande. Det finns så väldiga behov utanför glaset. Men det kräver en beslutsamhet av oss att ta oss an uppdraget därutanför. Jesu liknelse om de givna punden som ska förvaltas gäller nog vår konsumtionshysteriska tid, vår självupptagna kultur mer än någonsin.