Inleder idag artikelserie om kristet inflytande i samhället

Då gick vi då igång idag! För några veckor sedan fick jag en förfrågan från tidningen Världen Idag om att skriva en artikelserie om sju områden som fungerar som grundpelare för varje samhälle. Dessa är: politik och offentlig förvaltning, utbildning, massmedia, kultur och underhållning, religion, familjen, samt affärsvärlden.

Efter att vi diskuterat fram ett hållbart tidsschema tackade jag jag till projektet. Det innebär att jag får lägga tillbaka en bokidé som jag skrivit en liten bit på fick återvända till översta byrålådan ett tag till, men upplägget var så intressant att jag hade svårt att tacka nej till förfrågan. Idag inleddes serien med en introduktionsartikel om grunden för ett aktivt kristet samhällsinflytande. I likhet med Dagen finns kulturartiklarna enbart tillgängliga på nätet för prenumeranter, så leta gärna reda på en papperstidning och studera den första artikeln. Här ett kortare utdrag:

"Jesus är som alltid ett exempel för oss. Istället för att stanna i Faderns och vänners gemenskap sökte han sig ständigt till offentliga mötesplatser för att finna och upprätta de marginaliserade. Men han var lika inriktad på att möta och förvandla personer med inflytande i samhället.

Ett talande exempel är när Jesus vandrar in i staden Jeriko. Han möter först den blinde tiggaren Bartimeus, som blir helad och får ett nytt liv. Därefter går Jesus hem till Sackeus, en välbärgad man med en till synes dubiös affärsmoral. Både Sackeus och Bartimeus var syndare. Men det var bara när Jesus gick för att omvända Sackeus som kritiken kom. Genom att förvandla en korrupt man en hederlig och utgivande person kunde Jesus dock förändra den ekonomiska situationen i hela Jeriko. Bartimeus kom måhända till himlen, men han påverkade inte sin stad. Om vi vill gå Jesu väg, behöver vi sträva efter att påverka samhället omkring oss."

Själv gick jag igång med stor inspiration när jag började jobba med det här projektet, och jag tror att det här kan bli en riktigt givande artikelserie! Såväl för mig som håller i pennan som för dem som läser artiklarna. Nästnästa onsdag kommer texten om den första pelaren, som ska handla om varför kristna bör sträva efter att påverka politiken. Jag kan tänka mig att vissa sekulärhumanister kommer att oja sig över resonemanget, men det kanske mest tyder på att ämnet är viktigt som aldrig förr.

Liten fördröjning

Jag har haft en både utgivande och själsligt berikande dag som gästföreläsare på Bjärka-Säby idag. De har en bibelskola med riktigt höga ambitioner på det apologetiska och etiska området, kul! För egen del kände jag under promenad bland de fallande höstlöven att det vore fantastiskt skönt att få kliva ur vardagen några dagar och komma in i ett lugnare och själsvänligare retreattempo, inte minst på den här platsen. Vi får väl se vilka möjligheter som blir möjliga att ta i den vägen. Inte alldeles lätt med fyra barn mellan två och tio. Men desto mera önskvärt.

Jag hade ju planerat att släppa nyhet om projekt som var tänkt att inledas i dag onsdag, men som det ser ut blir det på fredag istället. Så jag hoppas kunna återkomma med info då - håll ut!

Avslöjar nyhet på onsdag

Jag tvingas frångå vanan att hålla söndagen som vilodag, har en våldsamt späckad vecka framför mig och måste jobba klart med en text som ska in imorgon och som blir starten på vad jag tror kan bli ett riktigt spännande projekt. Avslöjande kommer på onsdag, titta gärna tillbaka då.

På gång: Vem tänder stjärnorna-kurs för smågrupper

Mitt förlag har i dagarna skickat ut ett erbjudande till församlingar som samarbetar med studieförbundet Bilda om möjligheten att starta samtalsgrupper utifrån min bok Vem tänder stjärnorna? Jag tror det skulle kunna bli ett väldigt givande upplägg att hjälpa troende och sökare in på en riktigt spännande resa genom livets allra största frågor.

Alphakursen är ju nutidens kanske allra effektivaste sätt att kommunicera och hjälpa människor att ta till sig det glada budskapet om Jesus. Men för många kan det vara ett alltför stort steg att gå in i frågor som den helige Andes gåvor och andra ämnen av kristet inifrånperspektiv som kursen tar upp. För dem kan en samtalsgrupp som tar sin utgångspunkt i varje människas existentiella frågor vara en enklare ingång till att fundera och börja närma sig ett ställningstagande.

Kanske känner du som bloggläsare att du skulle kunna fungera som ledare i en sådan grupp. Varför inte prata med din pastor och fråga om din församling skulle kunna hålla en Vem tänder stjärnorna-kurs. I utskicket beskrivs också att jag kan komma och hålla en inspirationsföreläsning i samband med kursstart. Om det här projektet faller i god jord vill jag hoppas och tro att det kan få beröra många människor på djupet. Ser fram emot en fortsatt spännande resa!

Var Hitler ett monster?

Författaren Barbro Eberan har idag en tankeväckande understreckare i SvD om vårt ständigt återkommande behov av att demonisera Hitler. Jag har varit inne på temat tidigare, men det förtjänar att understrykas igen: det finns en uppenbar fara med att förvandla Hitler, hans ideologi i Mein Kampf och offentliga tal, samt hans politiska gärning som verk av ett monster, väsensskilt från oss själva. När Hitler alltför lättvindligt avfärdas som demon blir vi samtidigt våra egna änglamakare (i självupphöjande bemärkelse). Eberan skriver:

Men alla rationella Hitlertolkningar till trots spökar Hitler vidare som mytisk gestalt, och den fascination han utövar tycks snarare tillta än avta med växande avstånd till hans Tredje rike. I filmer och böcker förlöjligas han som psykopat med sjukligt självhävdelsebegär, som hysteriker med storhetsvansinne, som drogmissbrukande neurotiker… Men bilden av honom som monster är så djupt förankrad i vårt kollektiva medvetande att alla försök att avdemonisera och trivialisera honom har slagit fel. Hitler, det är uppenbart, har i vår sekulariserade västerländska kultur fått överta den rollen djävulen hade i kristna tider och därför projiceras allt ont på honom.
Hitler fascinerar oss för att han får oss att känna oss goda, säger psykoanalytiker. Om vi projicerar det onda i oss själva på honom kan vi leva vidare i övertygelsen att sådant människoförakt inte är möjligt i vårt moderna upplysta samhälle. Attentaten i Norge visar hur farlig den illusionen är.

Det är bara att titta oss själva i vårt samvetes spegel för att inse att vi på intet sätt är så artmässigt annorlunda än Hitler och övriga nazistledare, som kunde vara ack så sympatiska på vissa plan, men samtidigt företräda en ondskans ideologi. Utan att namnge någon tror jag ändå att vi alla kan ge exempel på personer i vår samtid som även de står för en människofientlig ideologi. Att dra paralleller till Hitler är inte detsamma som att likställa nutida personer eller ismer med nazismen. Men parallellerna finns, och de måste få dras i ett öppet samtal.

Bristen på civilkurage blir en obehaglig påminnelse i boken De mänskliga rättigheternas väg som jag just nu recensionsläser. De allierade kände via flyktingars vittnesmål alltför väl till förintelselägren i öst, men valde likväl att inte slå ut tillfartsvägarna till Auschvitz. Bombplanen behövdes bättre på annat håll, lät det. Nej, Förintelsen var möjlig inte på grund av en mans monsterskap. Utan på grund av de många som lät en våldsam form av socialdarwinism ta över samhället utan att sätta stopp.

Efter debatten med Torbjörn Tännsjö var det en kvinna som stannade kvar och ville prata en stund efteråt. Hon var överlevande från Förintelsen, och frågade mig distinkt: "Var fanns Gud i Bergen-Belsen?"Frågan var ställd utifrån en större sorg och smärta än de flesta av oss kan relatera till. Hennes föräldrar dödades. Själv kunde hon dock inte än idag känna någon stor glädje över att ha överlevt. Minnena var för onda.

Att ge tillfredsställande svar på en sådan fråga låter sig inte göras lättvindligt. Jag försökte hjälpligt bekräfta hennes smärta, och därifrån vänta strålkastaren till de tillfällen där Gud liksom stigit ner även i detta historiens mörkaste rum. Exempelvis genom prästen fader Kolbe, som offrade sitt liv för att rädda en oskyldig medfånge i Auschvitz.

Ja, Hitler stod för en djupt ondskefull ideologi. Men han bar den inte själv. Det var alltför många vanliga människor som aktivt eller passivt hjälpte honom att bära den och samtidigt stjälpa världen i kaos och död. Änglarna som vågade gå godhetens och livets väg fanns här och var. Därhelst de fanns, fanns också Gud. Men de var alldeles, alldeles för få. Var finns godhetens änglar idag?

Är läsare

Jag har gått in en stund i läshörnan. Ett jobb som läromedelsgranskare för ett nytt gymnasieläromedel i samhällskunskap. Givande uppdrag, men jag häpnar över hur otroligt svårt vissa författare har att sätta sig in i sina blivande läsares verklighet och förförståelse. En varnagel att ha med sig i eget skrivande.

Och så håller jag på med en recensionsbok, det var ett antal månader sedan sist. Det är en alldeles förträffligt trevlig sysselsättning, när man får en intressant bok i sina händer - den här gången om de mänskliga rättigheternas historia. Visst åtnjuter man en viss makt som recensent, risken finns att man blir både för snäll och för sträng, beroende på hur den egna andan faller på. Viktigt att både våga bedöma andra rättvist och själv våga låta sig utsättas för en ärlig prövning. En påminnelse även det. Min ohämmade hyllning av Tim Kellers "Varför ska jag tro på Gud?" sitter dock kvar i orubbat bo.

För den som undrar om jag faktiskt även skrivit något på sistone kan jag rekommendera den näst sista artikeln i Claphaminstitutets serie om dödssynderna i Världen Idag (tror den bara finns i papperstidningen). Kvarstår som sista artikel: likgiltighet. Well, om nån nu ids bry sig om den saken...

Nu håller jag med ateisterna igen (lite grann iallafall)

För att återknyta till förra veckans diskussion så har ett mål som kan komma att bli vägledande kommit upp i rätten. Det handlar om läkaren som med avsikt ska ha gett ett barn en dödlig dos läkemedel. Föräldrarnas advokat Peter Althin säger det självklara: – Detta är ett unikt fall. Det som inom vården varit en rutin, vård i livets slutskede fram till döden, har hamnat på rättens bord. Dödshjälp är förbjudet i Sverige. En läkares uppgift är att bota, inte att döda.

Såvitt jag tolkar medieuppgifterna har fallet dessvärre alltför mycket kommit att handla om sjukhusets rutiner och rapportering, varför det kan bli svårt för åklagaren att bevisa att läkaren själv faktiskt gav den dödliga dosen. Här vill jag minnas att Torbjörn Tännsjö sagt - om det var i vår debatt eller vid annat tillfälle minns jag inte - att det hade varit bättre om läkaren hade erkänt och att vi därifrån hade kunnat få en tydlig dom. Här tycker jag Tännsjö har rätt (!), sådana här fall bör inte falla mellan de slarviga rutinernas stolar. En tydlig dom skulle behöva fällas. Men i frågan om hur den borde lyda tror jag nog att professor Tännsjö har en annan mening än jag. Saken framstår i grunden som enkel: det är förbjudet att döda. Det ska också fortsatt vara förbjudet att döda.

Jag ser också att det har förkommit en del brobyggande mellan kyrka och humanister - här genom prästen Annika Borg och Christer Sturmark. Inget principiellt fel i det, jag försöker själv hitta sådana kontaktytor för att bätre kunna kommunicera de värden som båda grupper bör kunna stå för. Men också för att utmana gudsförnekare att se hur många delar i deras livsåskådning tar sin grund från en kristen världsbild. I detta behöver vi självfallet samtidigt vara mycket tydliga med att ofrånkomliga gränserna mellan våra respektive världsbilder går. Att peka på dem innebär samtidigt att öppna möjligheten att även stiga över dem. Elisabeth Sandlund gör en klok sammanfattning av vad som är badvattnet och vad som är barnet i den här frågan.

Kommentarer efter Tännsjö-debatten

Nu har jag låtit torsdagens debatt med Torbjörn Tännsjö ligga till sig någon dag. Tid att summera mina känslor med lite fler ord.

Det första intrycket sitter kvar i orubbat bo. Det var en tuffare stämning i lokalen än jag upplevt på någon av de tidigare debatter som jag medverkat i. En församlingsmedlem som tittat på debatten på nätet (ligger bland annat här) tyckte att det nog inte verkade så ogästvänligt som jag gett sken av. Kvaliteten på inspelningen var föredömligt hög, men det som inte framgick var däremot de där stönen - och jag kan försäkra er att de inte tycktes vara framkallade av välbehag - och hånfulla flinen som togs fram om och omigen, inte minst när jag på något sätt refererade till kristen tro. Den sammantagna upplevelsen när jag packade ner mina saker efteråt var en rejäl känslomässig utmattning av att ha debatterat med en motståndare som ibland blev direkt nedlåtande, en moderator som enbart tystade åt mitt håll och en publik som nästan uteslutande tillhörde hemmalagets hejaklack/buarkör.

"Det var modigt av dig att våga komma!" hälsade en meningsmotståndare efteråt, och en av mina före detta filsosofielever liknade det som jag skrev i förra kortisposten vid att vara utkastad i en vargflock. När jag åkte hem kände jag att det kanske hade misslyckats att föra hem en hållbar argumentation. Men när jag tittade igenom inspelningen med hustrun i fredags eftermiddag kom jag ändå att få en positivare syn på utfallet. Nu såhär i efterhand kan jag känna mig riktigt nöjd med min insats, och jag kan också känna hur det inte bara var jag själv som agerade där längst framme i fronten, utan att de många som var med och bar i bön (ett stort och varmt tack till er som gjorde det!) också var med och höll uppe mitt mod i motvinden och hjälpte mig att hålla mig både alert och samtidigt bevara den mjukhet jag tror behövdes väldigt väl.

Mitt intryck är att Tännsjö ganska konsekvent höll den känslomässigt iskalla linje som hans hedonistiska position vanligen innebär. Men det kändes ändå lika obehagligt att höra honom vifta bort begrepp som kärlek, värdighet och omsorg, vilka för en sann humanist torde vara bärande inslag i hur vi betraktar oss själva och varandra. Det fanns en hårdhet i hans retorik som jag visserligen var väl medveten om, men som ändå kändes tuff att stå ansikte mot ansikte med. Mest illa berörd blev jag av två saker: dels hans nästan hånfulla avfärdande av det nazistiska exemplet på ett dödande som byggde på en nästan identisk etik som den han själv förespråkar, men kanske allra mest: Tännsjös totala avfärdande av samtliga svenska handikapporganisatiners unisona avståndstagande från aktiv dödshjälp. För om vi vägrar lyssna till samhällets svagaste röster när de känner sig utsatta, finns det då kvar någon normal mänsklighet i oss över huvud taget?

En annan sak som var svår att bemästra var frågestunden som nästan uteslutande blev en kanonad av fariseerna-snärjer-Jesus-karaktär, dvs att en fråga har två svarsalternativ: om jag ger det ena svaret så sviker jag min position, om jag ger det motsatta så upplevs jag som okänslig och inhuman. Flera frågor handlade om hur jag ansåg att den frågande skulle ha agerat i samband med en nära anhörigs bortgång. Vilket förstås är frågor som inte lämpar sig för enkla ställningstaganden inför öppen ridå, utan hellre i lugna själavårdssamtal. Situationen blev helt enkelt orimlig att hantera med snabba ja- och nejsvar.

Några av de frågande uttryckte med hela sin varelse att de hade varit med om en mycket svår upplevelse. Men deras agerande gav inte så mycket intryck av att de sökte ett ärligt svar, utan kanske snarare på att de inte fått någon bra hjälp att bearbeta det svåra de och den döende närstående varit med om. Som en sade: "Jag skulle ju ha tagit livet av henne naturligtvis!" Eller som Tännsjö själv uttryckte det, att han inte ville ligga och ruttna bort inför sina barn. Båda dessa uttryckssätt kändes som att de sade något mer än bara ett strikt etiskt ställningstagande. Kanske uttryckte de snarare en obearbetad ångest inför ett gånget eller kommande livsslut. Tännsjös korta inspel om sina föräldrars död tydde nog på att kanske båda två var gällande.

Men trots att debatten stundtals kändes som att löpa gatlopp bland ett gäng arga tonårsrevoltörer kände jag på något sätt instinktivt att jag inte skulle trycka tillbaka så hårt som det ibland fanns all rimlighet att göra. Visst kändes det som att det var jag som hamnade mot väggen flera gånger. Men jag upplevde ändå att jag i huvudsak kunde bemöta frågor eller angrepp på ett sakligt sätt där jag försökte lyfta fram nya vinklar till varför ett humant samhälle måste avvisa aktivt dödande i sjukvården.

Istället valde jag så konsekvent det gick att försöka peka på en annan, varmare linje som betonade människans behov av relation och värdighet, inte minst mot bakgrund av Guds kärlek till oss. Om inte annat så vill jag hoppas och tro att de som ser debatten i efterhand (av YouTubes räkneverk att döma så verkar de redan efter två dygn vara åtminstone runt fem gånger fler än de som närvarade) ser en tydlig skillnad i hjärtlighet mellan Tännsjös och min framtoning. Och det kan vara väl så viktigt som hur väl vi argumenterat i varje enskild punkt.

Titta gärna på debatten och kommentera kring hur ni tänker kring ovanstående analys!

Trött

Stentufft debattklimat i gårkväll. "Som att vara utsläppt i en vargflock" kommenterade en efteråt. Försökte ändå peka konsekvent på en livets, värmens och omsorgens linje. Nu trött i kropp och själ. Lite mer ingående kommentarer kommer om någon dag.

Avfärd

Strax klar för avfärd norrut, jag ska passa på att besöka några av våra kollegor bland de kristna gymnasierna samt en del andra möten när jag ändå är i trakten av huvudstaden. Förberedelserna inför morgondagens debatt har gett en hel del ny kunskap, inte minst har jag fått nya kunskaper i det mystiska holländska språket!

Har lånat Anne Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" som talbok att lyssna på under bilresan upp, kan tänka mig att den ger en del givande tankar i ämnet. Dagen har idag en intervjuartikel med undertecknad inför debatten. Väl mött imorgon, den som har möjlighet att vara med!

Du är inte välkommen, lilla vän

Förberedelserna inför Tännsjödebatten fick ett lite otrevligt avbrott idag med några timmars påtvingat fönsterarbete efter att någon roat sig med att slänga in ett äpple i fönsterrutan i arbetsrummet på nedervåningen. Inte lika roande för de boende som för kastaren.

Men i övrigt känner jag att tankarna börjar formera sig. Har läst Tännsjös bok "Du skall understundom dräpa!, lika obehaglig i argumentationen som titeln är provocerande. Jag noterar att Katrine Kielos i Aftonbladet skriver en välformulerad krönika på det tema som debatten kommer att beröra: en värld där en del är välkomna, andra inte. I det här fallet gäller det flickor/kvinnor. Kielos skriver:

Enligt beräkningar saknas det totalt 160 miljoner kvinnor i världen. Lika många som USA:s samlade kvinnliga befolkning.
Utraderade.
Eftersom de ansågs mindre värda.
...
De flesta könsselektiva aborter utförs efter vecka tjugo. Men tekniken utvecklas. Redan i dag kan man på dyra amerikanska kliniker designa ett embryo efter smak. Pojke, flicka, grönögd eller blåögd? Du väljer själv. Vi i väst verkar inte heller kunna förstå att barn inte tillhör sina föräldrar. De kommer genom dig, men inte från dig. De är ett mirakel som man får till låns. Inte en beställningsvara. Och de är vad de är.
Vem är du att tro att du har rätt att bestämma vare sig dess kön, eller dess ögonfärg?
Barnet är inte ditt. Inte på det sättet.

Det handlar inte om att välja till önskvärda egenskaper. Det handlar om människor. Riktiga människor, som väljs bort. Samvetets röst ropar, ropar, och ropar om igen. Livets röster blir fler mot dödskulturens hot. Låt oss backa upp varandra i den kampen.