För att återknyta till förra veckans diskussion så har ett mål som kan komma att bli vägledande kommit upp i rätten. Det handlar om läkaren som med avsikt ska ha gett ett barn en dödlig dos läkemedel. Föräldrarnas advokat Peter Althin säger det självklara: – Detta är ett unikt fall. Det som inom vården varit en rutin, vård i livets slutskede fram till döden, har hamnat på rättens bord. Dödshjälp är förbjudet i Sverige. En läkares uppgift är att bota, inte att döda.
Såvitt jag tolkar medieuppgifterna har fallet dessvärre alltför mycket kommit att handla om sjukhusets rutiner och rapportering, varför det kan bli svårt för åklagaren att bevisa att läkaren själv faktiskt gav den dödliga dosen. Här vill jag minnas att Torbjörn Tännsjö sagt - om det var i vår debatt eller vid annat tillfälle minns jag inte - att det hade varit bättre om läkaren hade erkänt och att vi därifrån hade kunnat få en tydlig dom. Här tycker jag Tännsjö har rätt (!), sådana här fall bör inte falla mellan de slarviga rutinernas stolar. En tydlig dom skulle behöva fällas. Men i frågan om hur den borde lyda tror jag nog att professor Tännsjö har en annan mening än jag. Saken framstår i grunden som enkel: det är förbjudet att döda. Det ska också fortsatt vara förbjudet att döda.
Jag ser också att det har förkommit en del brobyggande mellan kyrka och humanister - här genom prästen Annika Borg och Christer Sturmark. Inget principiellt fel i det, jag försöker själv hitta sådana kontaktytor för att bätre kunna kommunicera de värden som båda grupper bör kunna stå för. Men också för att utmana gudsförnekare att se hur många delar i deras livsåskådning tar sin grund från en kristen världsbild. I detta behöver vi självfallet samtidigt vara mycket tydliga med att ofrånkomliga gränserna mellan våra respektive världsbilder går. Att peka på dem innebär samtidigt att öppna möjligheten att även stiga över dem. Elisabeth Sandlund gör en klok sammanfattning av vad som är badvattnet och vad som är barnet i den här frågan.
Jag förstår inte vad du vill att läkaren erkänner?
SvaraRaderaVi har vissa förutsättningar som jag tycker är av relevans:
1. Barnets respirator hade dragits ur och hon skulle dö (Vad gäller mig vill jag gärna vara smärtlindrad i livets slutskede, men det är en annan diskussion).
2. Läkaren som nu står åtalad har inte givit något thiopental, och detta har hittats i det prov som togs. Det finns dock fyra troliga tillfällen innan då barnet fått thiopental, men INTE av den åtalade läkaren.
3. Jag vet inte hur inläst du är, men det finns mycket som talar för att hon inte har gett det. En sådan sak är att krävs 18-50 ampuller för att åstadkomma koncentrationen. Varav familjen enbart sett en spruta.
Tycker du, med detta sagt, att en person ska erkänna någonting denne med 99,9999% (såvida inte alla som vittnat ljugit om att det var 1 spruta när det i själva verket var 18-50 st) sannolikhet inte har begått? Vad är det för grundsyn? Förklara gärna detta för mig. Har svårt att se varför vissa ska offra sig och erkänna något de inte gjort.