Var Hitler ett monster?

Författaren Barbro Eberan har idag en tankeväckande understreckare i SvD om vårt ständigt återkommande behov av att demonisera Hitler. Jag har varit inne på temat tidigare, men det förtjänar att understrykas igen: det finns en uppenbar fara med att förvandla Hitler, hans ideologi i Mein Kampf och offentliga tal, samt hans politiska gärning som verk av ett monster, väsensskilt från oss själva. När Hitler alltför lättvindligt avfärdas som demon blir vi samtidigt våra egna änglamakare (i självupphöjande bemärkelse). Eberan skriver:

Men alla rationella Hitlertolkningar till trots spökar Hitler vidare som mytisk gestalt, och den fascination han utövar tycks snarare tillta än avta med växande avstånd till hans Tredje rike. I filmer och böcker förlöjligas han som psykopat med sjukligt självhävdelsebegär, som hysteriker med storhetsvansinne, som drogmissbrukande neurotiker… Men bilden av honom som monster är så djupt förankrad i vårt kollektiva medvetande att alla försök att avdemonisera och trivialisera honom har slagit fel. Hitler, det är uppenbart, har i vår sekulariserade västerländska kultur fått överta den rollen djävulen hade i kristna tider och därför projiceras allt ont på honom.
Hitler fascinerar oss för att han får oss att känna oss goda, säger psykoanalytiker. Om vi projicerar det onda i oss själva på honom kan vi leva vidare i övertygelsen att sådant människoförakt inte är möjligt i vårt moderna upplysta samhälle. Attentaten i Norge visar hur farlig den illusionen är.

Det är bara att titta oss själva i vårt samvetes spegel för att inse att vi på intet sätt är så artmässigt annorlunda än Hitler och övriga nazistledare, som kunde vara ack så sympatiska på vissa plan, men samtidigt företräda en ondskans ideologi. Utan att namnge någon tror jag ändå att vi alla kan ge exempel på personer i vår samtid som även de står för en människofientlig ideologi. Att dra paralleller till Hitler är inte detsamma som att likställa nutida personer eller ismer med nazismen. Men parallellerna finns, och de måste få dras i ett öppet samtal.

Bristen på civilkurage blir en obehaglig påminnelse i boken De mänskliga rättigheternas väg som jag just nu recensionsläser. De allierade kände via flyktingars vittnesmål alltför väl till förintelselägren i öst, men valde likväl att inte slå ut tillfartsvägarna till Auschvitz. Bombplanen behövdes bättre på annat håll, lät det. Nej, Förintelsen var möjlig inte på grund av en mans monsterskap. Utan på grund av de många som lät en våldsam form av socialdarwinism ta över samhället utan att sätta stopp.

Efter debatten med Torbjörn Tännsjö var det en kvinna som stannade kvar och ville prata en stund efteråt. Hon var överlevande från Förintelsen, och frågade mig distinkt: "Var fanns Gud i Bergen-Belsen?"Frågan var ställd utifrån en större sorg och smärta än de flesta av oss kan relatera till. Hennes föräldrar dödades. Själv kunde hon dock inte än idag känna någon stor glädje över att ha överlevt. Minnena var för onda.

Att ge tillfredsställande svar på en sådan fråga låter sig inte göras lättvindligt. Jag försökte hjälpligt bekräfta hennes smärta, och därifrån vänta strålkastaren till de tillfällen där Gud liksom stigit ner även i detta historiens mörkaste rum. Exempelvis genom prästen fader Kolbe, som offrade sitt liv för att rädda en oskyldig medfånge i Auschvitz.

Ja, Hitler stod för en djupt ondskefull ideologi. Men han bar den inte själv. Det var alltför många vanliga människor som aktivt eller passivt hjälpte honom att bära den och samtidigt stjälpa världen i kaos och död. Änglarna som vågade gå godhetens och livets väg fanns här och var. Därhelst de fanns, fanns också Gud. Men de var alldeles, alldeles för få. Var finns godhetens änglar idag?