Kommentarer efter Tännsjö-debatten

Nu har jag låtit torsdagens debatt med Torbjörn Tännsjö ligga till sig någon dag. Tid att summera mina känslor med lite fler ord.

Det första intrycket sitter kvar i orubbat bo. Det var en tuffare stämning i lokalen än jag upplevt på någon av de tidigare debatter som jag medverkat i. En församlingsmedlem som tittat på debatten på nätet (ligger bland annat här) tyckte att det nog inte verkade så ogästvänligt som jag gett sken av. Kvaliteten på inspelningen var föredömligt hög, men det som inte framgick var däremot de där stönen - och jag kan försäkra er att de inte tycktes vara framkallade av välbehag - och hånfulla flinen som togs fram om och omigen, inte minst när jag på något sätt refererade till kristen tro. Den sammantagna upplevelsen när jag packade ner mina saker efteråt var en rejäl känslomässig utmattning av att ha debatterat med en motståndare som ibland blev direkt nedlåtande, en moderator som enbart tystade åt mitt håll och en publik som nästan uteslutande tillhörde hemmalagets hejaklack/buarkör.

"Det var modigt av dig att våga komma!" hälsade en meningsmotståndare efteråt, och en av mina före detta filsosofielever liknade det som jag skrev i förra kortisposten vid att vara utkastad i en vargflock. När jag åkte hem kände jag att det kanske hade misslyckats att föra hem en hållbar argumentation. Men när jag tittade igenom inspelningen med hustrun i fredags eftermiddag kom jag ändå att få en positivare syn på utfallet. Nu såhär i efterhand kan jag känna mig riktigt nöjd med min insats, och jag kan också känna hur det inte bara var jag själv som agerade där längst framme i fronten, utan att de många som var med och bar i bön (ett stort och varmt tack till er som gjorde det!) också var med och höll uppe mitt mod i motvinden och hjälpte mig att hålla mig både alert och samtidigt bevara den mjukhet jag tror behövdes väldigt väl.

Mitt intryck är att Tännsjö ganska konsekvent höll den känslomässigt iskalla linje som hans hedonistiska position vanligen innebär. Men det kändes ändå lika obehagligt att höra honom vifta bort begrepp som kärlek, värdighet och omsorg, vilka för en sann humanist torde vara bärande inslag i hur vi betraktar oss själva och varandra. Det fanns en hårdhet i hans retorik som jag visserligen var väl medveten om, men som ändå kändes tuff att stå ansikte mot ansikte med. Mest illa berörd blev jag av två saker: dels hans nästan hånfulla avfärdande av det nazistiska exemplet på ett dödande som byggde på en nästan identisk etik som den han själv förespråkar, men kanske allra mest: Tännsjös totala avfärdande av samtliga svenska handikapporganisatiners unisona avståndstagande från aktiv dödshjälp. För om vi vägrar lyssna till samhällets svagaste röster när de känner sig utsatta, finns det då kvar någon normal mänsklighet i oss över huvud taget?

En annan sak som var svår att bemästra var frågestunden som nästan uteslutande blev en kanonad av fariseerna-snärjer-Jesus-karaktär, dvs att en fråga har två svarsalternativ: om jag ger det ena svaret så sviker jag min position, om jag ger det motsatta så upplevs jag som okänslig och inhuman. Flera frågor handlade om hur jag ansåg att den frågande skulle ha agerat i samband med en nära anhörigs bortgång. Vilket förstås är frågor som inte lämpar sig för enkla ställningstaganden inför öppen ridå, utan hellre i lugna själavårdssamtal. Situationen blev helt enkelt orimlig att hantera med snabba ja- och nejsvar.

Några av de frågande uttryckte med hela sin varelse att de hade varit med om en mycket svår upplevelse. Men deras agerande gav inte så mycket intryck av att de sökte ett ärligt svar, utan kanske snarare på att de inte fått någon bra hjälp att bearbeta det svåra de och den döende närstående varit med om. Som en sade: "Jag skulle ju ha tagit livet av henne naturligtvis!" Eller som Tännsjö själv uttryckte det, att han inte ville ligga och ruttna bort inför sina barn. Båda dessa uttryckssätt kändes som att de sade något mer än bara ett strikt etiskt ställningstagande. Kanske uttryckte de snarare en obearbetad ångest inför ett gånget eller kommande livsslut. Tännsjös korta inspel om sina föräldrars död tydde nog på att kanske båda två var gällande.

Men trots att debatten stundtals kändes som att löpa gatlopp bland ett gäng arga tonårsrevoltörer kände jag på något sätt instinktivt att jag inte skulle trycka tillbaka så hårt som det ibland fanns all rimlighet att göra. Visst kändes det som att det var jag som hamnade mot väggen flera gånger. Men jag upplevde ändå att jag i huvudsak kunde bemöta frågor eller angrepp på ett sakligt sätt där jag försökte lyfta fram nya vinklar till varför ett humant samhälle måste avvisa aktivt dödande i sjukvården.

Istället valde jag så konsekvent det gick att försöka peka på en annan, varmare linje som betonade människans behov av relation och värdighet, inte minst mot bakgrund av Guds kärlek till oss. Om inte annat så vill jag hoppas och tro att de som ser debatten i efterhand (av YouTubes räkneverk att döma så verkar de redan efter två dygn vara åtminstone runt fem gånger fler än de som närvarade) ser en tydlig skillnad i hjärtlighet mellan Tännsjös och min framtoning. Och det kan vara väl så viktigt som hur väl vi argumenterat i varje enskild punkt.

Titta gärna på debatten och kommentera kring hur ni tänker kring ovanstående analys!