tisdag 4 oktober 2011

Fysikpriset och Skaparen

Ni har kanske sett vilken upptäckt som idag belönades med Nobelpriset i fysik. Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess (som alla dessutom tycks vara i livet, vilket underlättar proceduren...) upptäckte 1998 att universums expansion inte alls verkar avstanna, vilket alla dittills trott. Expansionstakten ökar istället som resultat av en kraft som vi inte kan se och inte kan förklara, och som tills vidare går under namnet mörk energi.

Upptäckten anknyter till frågan om Vem som egentligen tänder stjärnorna. Om universum varit evigt, och det hade funnits en verklig möjlighet till ett pulserande universum (big bang-big crunch-bang-crunch-bang...") hade det funnits mindre behov av att hänvisa till en skapare.

De tre fysikpristagarnas upptäckt satte ytterligare en spik i kistan på tanken om ett evigt universum. Återstår gör då två möjligheter: universum uppstod helt utan orsak ur ingenting, eller också är det skapat av en varelse som själv är evig och oskapad. För min del tycker jag att valet däremellan är förhållandevis enkelt.

25 kommentarer:

  1. Ang. frågan i bloggposten går den helt enkelt inte komma åt med bara fysik eller astronomi. För även om naturlagarna på något sätt skulle tillåta att universum drar sig själv ur hatten, återstår ju frågan om hur naturlagarna har blivit såna. Relativistiskt kan man se hela universums historia (såväl förfluten tid som framtid) som EN tingest: en mer eller komplicerad rumtid. HUR har detta ting kommit till? Ingen vet och så kanske det kommer förbli. Är dock helt OK att tro om man har ett något så när öppet sinne för ny input. Vår ev. Skapare kan ju knappast misstycka (enl. min mening) i att vi med stort intresse vill lära oss allt med om hur hans Skapelse fungerar.

    Ang. en diskussion på annan plats: om "universum" betyder "allt som finns", vad står då ordet för i teorierna om parallella universa? Se t.ex. Wikipedia: Universe: "There are various multiverse theories, in which physicists have suggested that our universe might be one among many universes that likewise exist" samt diskussionen längre ned om Multiverse theory. I dessa vetenskapliga teorier är vårt universum INTE allt som finns.

    Hela detta multiversum kan då också beskrivas som en ETT ting, en komplicerad rumtid med många (kausalt isolerade) grenar, där samma fråga som ovan kan ställas. Hur har denna sak uppkommit? Varför finns det något istället för ingenting?

    Det påstås ibland att kvantfysik skulle besvara frågan på något sätt. Där är det ju sant att t.ex. partiklar kan uppstå spontant ur vakuum, t.ex. nära svarta hål där detta fenomen förklarar den s.k. Hawkingstrålningen. Men varför finns kvantfysik då? Hur kommer det sig att naturen fungerar på det sättet? Kvantfysik är helt enkelt inte ett tillräckligt bra svar på frågan.

    SvaraRadera
  2. Exakt: ateister har en tendens att ibland bara flytta frågan om den första orsaken ett steg längre bort. Men det löser ju inte frågan.

    SvaraRadera
  3. Sant. Men när de iaf vågar sig på att själva stå för något med sanningsanspråk öppnar de sig också för samma sorts kritik som de annars helst ger mot andra. Vad menas t.ex. med att en (initial) singularitet orsakar något? Hur kommer det sig att det ö.h.t. fanns en sådan där singularitet? Singulariteter är ö.h.t. problematiska som fysikalisk orsak av något slag. En singularitet är en plats där själva de fysikaliska lagarna bryter samman!

    Om det nu verkligen var en singularitet när man tar hänsyn till kvantfysik (som man ännu inte vet hur man ska göra på rätt sätt i det här sammanhanget), men om det nu istället var någon sorts kvanttillstånd (eller tidigare universum osv) är frågan densamma. Hur kommer det sig att det fanns där?

    Faktum är att problemet inte ens löses av om universum är cykliskt (t.ex. enl. Penrose's modell som paradoxalt nog tar hänsyn till den accelererande expansionen). Hela denna pulserande rumtid är då som ETT ting det med. Hur kommer det sig att det finns istället för att inte finnas?

    Notera också att redan enl. St Augustinus måste Gud vara utanför och oberoende (för egen del) av rum och tid. Han var den första (mig veterligen) som förstod (av teologiska skäl) att tiden är en DEL av Skapelsen. Det spelar ingen roll om tiden I vår rumtid är ändlig eller oändlig, hela rumtiden är ändå ETT objekt om vars existens man kan undra över. Hur har det kommit till? Finns det någon mening? Osv.

    SvaraRadera
  4. Mycket bra frågor Lennart. De besvaras väl bäst just nu med "vi vet inte". Till skillnad från svaret "Gud", som jag gissar är Pers svar på frågorna.

    SvaraRadera
  5. Och det andra svaret (som väl du representerar, Patrik) på frågan om orsak, vem som tänder stjärnorna, finns det någon mening etc, lyder ju: Ingen alls. Agonsiticism är en rimlig utgångsposition, men den kan knappast vara slutpunkten på ett sanningssökande.

    SvaraRadera
  6. Jag gissar att vi är mycket långt ifrån slutpunkten i ett sökande av svar på frågor kring hur universum kom till eller om det finns en mening med "allt" förutom den mening vi själva skapar. Vi har alltså bara utgångspunkten att hålla oss till. Jag saknar tro på att en gud existerar (gudar kan förstås existera även om jag inte tror det) så jag är ateist. Jag är inte agnostiker.

    Mitt svar är inte "ingen alls", mitt svar är "vi vet inte". Det räcker för mig. Men det beror bara på att jag gillar att veta (eller att veta att jag inte vet). Jag gillar inte att ersätta vetande med tro om tron ska ta vetandets plats, dvs att tron ska föreställa sig vara ett svar, som ett vetande är. Tro är tro och vetande är vetande. Och med vetande avser jag bara vår bästa tillgängliga kunskap just nu. Tron (den religiösa dogmatiska tron) skiljer sig från vetandet på det sättet, tron är fast och i princip oföränderlig och vetandet förändras. Man kunde ju ha trott att det skulle ha varit tvärtom.

    Fast jag tror att du är likadan som jag Per, du vill också veta och du menar att du vet (att Gud finns). Vi har bara olika sätt att definiera vad vi vet, vad som är kunskap, och vi har olika krav på underlaget för våra beslut att bestämma oss för att vi vet eller inte vet. Hade din tro varit en verklig tro hade du sagt att du inte vet om Gud existerar men att du tror att han gör det. Jag gissar att du säger att du är säker på att Gud existerar. Därmed har du ingen gudstro, du har ett vetande som slutar i att du vet att Gud finns. Inte sant?

    SvaraRadera
  7. Nja, så skulle jag nog inte definiera det. En vanlig definition på vetande är en berättigad, sann övertygelse. Det kan nog i sig vara korrekt när det gäller Guds existens. Men det är ett antal som inte skulle hålla för säkert 1) att min tro är berättigad, och framför allt 2) att den är sann.

    Så jag säger i likhet med hela världens övriga kristenhet: "Jag tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare." Att tro betyder dessutom mer än bara ett försanthållande, håller just på att läsa boken "Hedenius och trosbegreppet" av den kristne filosofen Rainer Carls som fördjupar Hedenius definitioner på både Tro och Vetande och kritiserar hans alltför grunda inställning. Kan rekommenderas!

    SvaraRadera
  8. Tack för boktipset!


    /Cecilia

    SvaraRadera
  9. Vad man vet för egen del kan skilja sig från vad man kan bevisa för andra. Gäller t.ex. när man är det enda vittnet till något märkligt. Detta kan då inte kallas för kunskap i vetenskaplig eller juridisk mening men är det ju likafullt ändå för en själv.

    "Jag vet inte" är f.ö. kanske det enda ärliga svaret på precis ALLT. Finns ju kloka människor som betvivlar den objektiva sanningshalten t.o.m. i grundläggande matematiska påståenden som t.ex. 1+1=2. Men en sådan är filosofi är ju inte särskilt användbar till någonting alls.

    SvaraRadera
  10. Per,

    Har du då en "gudstro" eller har du ett "gudsvetande" när det gäller Guds existens? Vet du att han finns eller tror du att han finns? Förstås utgående från just dina kriterier för vad som är tro och vad som är vetande (dina kriterier kan ju förstås skilja sig från andra människors kriterier).

    Är du säker på att Gud existerar? Lika säker som du är på att solen existerar? Mer säker än så? Mindre säker än så?

    SvaraRadera
  11. Patrik: Intressanta frågor. Kriterierna för vetande är inte mina, utan som jag skrev de filosofiskt etablerade. Men, för att återgå till Carls, så handlar tron om mer än ett försanthållande. Detta är förstås i sig avgörande för tron, men det handlar också om förtröstan, trofasthet, tillit etc (jfr andra språk som har fler ord för "tro" och därmed också en rikare beskrivning av dess innehåll.)

    Jag skulle säga att människan - jag själv inkluderad - är TILLRÄCKLIGT säker på Guds existens. Eftersom Gud är icke-materiell kan säkerheten på hans existens inte jämföras med materiella ting. Men jämfört med andra icke-materiella ting som vi generellt anser oss vara ganska säkra på, så ligger väl säkerhetens på Guds existens ungefär i samma härad. Troligen mer för dem som upplevt Gud mer konkret, troligen mindre för dem som inte gjort det. Men jag är inte vidare inläst på den forskningen. Kanske någon annan?

    SvaraRadera
  12. Patrik

    Om Gud inte finns är det, det märkligaste och mest oförklarligaste hittepå som mänskligheten frambragt. Ingen har tittat in i solens mitt! Ingen kan se Gud och leva. Utan solen syns inget! Utan Gud förlorar allt sin mening!

    Teism är den naturliga utgångspunkten! Ateism är lika innehållslös och meningslös som värdelös.
    Vincit omnia Veritas

    SvaraRadera
  13. Din teori är falsifierad, jag lever, är lycklig och ser mening. Utan Gud.

    SvaraRadera
  14. Patrik

    Sicket liv! Klanka runt på teister, så det framstår som ett försenat tonårsuppror.

    Jag betvivlar att sånt ger lycklighet!
    Och kan du definiera det meningsfulla i att vara en flugskit, utslängd i en kall, mörk kosmisk natt? Vad är det meningsfulla i ateism?

    Lejon i en trång, kolmörk bur, med anorexi och munkavel kan säkert också på något plan betecknas som "lyckliga"! Kom ut i ljuset, gå i kloster i tystnad 2 veckor eller nåt och utmana dina förutfattade töntsvenska fördomar på något vesäntligt plan!

    Allt gott i den frisklösa meningslösa värdelösheten, ja t o m helvetet har ju några gradskillnader.

    It tales a fool to remain sane (i andefattigdomsSverige)! :-)

    SvaraRadera
  15. På något mystiskt sätt får jag intrycket att du, trots gudstron, inte är så lycklig.

    SvaraRadera
  16. Patrik

    Du fäktar illa och flyr.
    Svara istället för att komma med infantila insuinationer...

    SvaraRadera
  17. Mening skapar jag själv i mitt liv. Jag har valt att satsa på följande (som jag tycker ger mening i mitt liv).

    I första hand vill jag njuta av livet. I varje sekund, i varje situation försöker jag njuta av det som händer (ja, det positiva förstås). I andra hand vill jag göra gott för mina medmänniskor och för "jorden" (miljön och liknande). Jag vill lämna jorden lite bättre än när jag kom till den. I tredje hand vill jag skapa trygghet för mig och för min familj så att mina barn kan växa upp och skapa sin mening med sina liv. I fjärde hand vill jag vara mobil, flexibel och fri. Jag vill också och försöker leva med äkthet mot mig själv och andra och jag vill utveckla mig själv genom utmaningar av olika slag. Ungefär så vill jag skapa mening med just mitt liv.

    Sen dör jag och finns inte mer. Poff.

    Det behövs ingen gud som bestämmer vad som är mening med mitt liv. Jag är gud i mitt liv (om jag får uttrycka mig så utan att du blir alltför sarkastisk). Gud definierar jag bara som mitt eget ansvar för mig själv. I den meningen är jag allsmäktig, i vart fall i meningen att jag har och tar fullt ansvar för mitt eget liv.

    Var och en måste definiera meningen med sitt liv. Att välja att tjäna och tillbe en gud av något slag skiljer sig inte det minsta från hur jag valt att definiera min egen mening med mitt liv. Att välja gud är också ett val som individen gör och ett val för just inget annat än den egna meningen med livet. Den egna valda meningen med livet.

    SvaraRadera
  18. Patrik

    Då återstår den svåra frågan; om du skapar DIN mening, varför vara god? Om jag trivs bättre med att bete mig som ett svin - med utsvävningar - och upphöja mitt ego; varför inte göra det FULLT ut? Om jag är allsmäktige kung, varför inte suga ut allt det gottaste och förnedra restän av mänskligheten? Njut före "poffet", då det kalla, tysta o mörka normaltillståndet inträffar.

    "Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig." Skrivet av den förste moderne mannen; Augustinus för 1600 år sedan (bekännelser 1:1)!

    SvaraRadera
  19. Annorzzz,

    Det är ju bara ett vanligt val det, och inte särskilt svårt heller tycker jag. Jag har märkt att jag inte finner tillfredsställelse och njutning då jag är "ond". Däremot har jag fått uppskattning och glädje tillbaka då jag varit god. Alltså väljer jag att vara god. Det ger mig helt enkelt den tillfredsställelse jag söker för jag vill ju ha glädje och uppskattning.

    Det här är ju inget annat än ett vanligt val, det är därför en del beter sig som svin medan andra inte gör det. En del människor kan ju också tidvis vara idioter för att sedan träffa ett nytt val varpå de blir "goda".

    För övrigt sysslar jag både med utsvävningar och jag upphöjer mitt ego men det ser jag inte som ondska. Herregud, jag är ju bara människa.

    SvaraRadera
  20. ...och Annorzzz, glöm inte att det finns konsekvenser för ondskan redan på jorden. Utlevd ondska ger dig helt enkelt inte allt det gottaste. Inte ens de säkraste av säkraste diktatorer med de starkaste säkerhetsstrukturer sitter idag säkra.

    Bankrån ger fängelsestraff.
    Svinaktighet ger dig inga vänner.
    Ondska ger dig inte inre frid.

    Godhet är det naturliga valet. Du behöver ingen som säger det till dig, du vet det redan, varför tveka?

    SvaraRadera
  21. Patrik

    Vad fint att du redan är ett helgon! Men nu finns det i à f 7 miljarder till som inte är Guds bästa barn. Varför är folk egoister?

    Ta exemplet äktenskapet! Vi har vänner - som trots att de lovat inför Gud och andra att hålla ihop - skiter i frugan och hittar en yngre snärta och följer sitt hjärta (sic)!

    Enligt din värdelösa tro (och deras relativistiska light protesttro) är detta beundransvärt. Jag skäms istället å mitt köns vägnar.

    Som du ser är det inte alls lätt att motivera varför du inte ska välja det lätta, framför det rätta. Lyckan finns mkt riktigt i det rätta, men varför ska jag göra det svåra och oegoistiska med din världssyn?

    SvaraRadera
  22. Jag är alls inget helgon, jag är väldigt egoistisk och jag skulle heller inte utesluta att jag skulle kunna skilja mig (också för en "yngre snärta"). Särskilt beundransvärt skulle jag inte se det men kanske nödvändigt under vissa livsbetingelser. Jag skulle inte förvänta mig beröm och jag skulle förstå om jag blev fördömd för det också. Men jag skulle aldrig göra det om jag inte såg det som "det rätta". Jag skulle inte göra det för att välja "det lätta". Jag ser det inte som det lätta att lämna ett dåligt äktenskap, jag tror det är svårare att lämna det än att stanna kvar i det av slentrian och av enkelhet, men det är inte ärligt mot en själv och inte mot ens partner. Att lämna ett dåligt äktenskap tror jag är det rätta.

    Jag är ju som sagt väldigt egoistisk i grunden och jag tror det är bra att vara det ibland. Jag har dock aldrig känt att min egoism påverkat mig i mina val att göra det rätta och att inte välja det lätt.

    Trots att jag är så egoistisk tror jag att jag är god och inte ond. Stämmer det så kan man således kombinera egoism till en viss grad med godhet. Skulle jag vara mindre egoistisk än jag är så tror jag att jag skulle bli olycklig.

    SvaraRadera
  23. Patrik

    Nä, du/Sverige/universum behöver inte en Gud! Allt är lagom perfekt. Lagom egoistiskt! Du/Sverige/universum är som det ska och allt sköter sig själv och blir fantastiskt bara vi följer vårt egoistiska värdelösa hjärta...

    Ja varför finns det moraliska längtan. Varför längtar vi så efter något mer? Varför?

    Mitt hjärta är extremt oroligt, tills kyrkomodern fick mig i sitt urgamla trygga och mystiska grepp. Tack gode Gud för Kyrkans underbart skinnande skira ljus!

    SvaraRadera
  24. Jag tror dig. Att katolicismen kan skänka trygghet är jag övertygad om. Jag har inget emot det heller. Det är bra om du kan tillfredsställa ett trygghetsbehov. Jag har inte så stort (otillfredställt) trygghetsbehov, mitt primära behov just nu är frihet. Därför blir inte religion min lösning utan något annat. Kanske därför jag är humanist? Sen tror jag ju inte på att Gud finns heller så religion går bort.

    Jag tror att det är viktigt att man identifierar sina behov så att man sen kan tillfredsställa dem på ett så bra sätt som möjligt.

    SvaraRadera
  25. Patrik

    Fortsätt identifiera dina behov. Du felgallrar bort Gud, men det beror (nog) mest på att du felbehovsidentifierar. Gör om och gör rätt.

    Lycka till från en som verkligen försökt få bort "hypotesen Gud" ur ekvationen!

    SvaraRadera