Chockerar lite på Samvetsbloggen idag

Jag har idag ett inlägg på Samvetsbloggen med den måhända något uppseendeväckande rubriken "Förenkla kvinnomisshandel". Som bloggläsaren inser så är det förstås ingen seriöst menad uppmaning, utan snarare ett sätt att belysa det moraliskt chockerande i RFSU:s argumentation kring vikten av att göra det enklare att ta fler ofödda människors liv.

Fortsatt diskussion kring julen - passar därför på att önska en god jul!

Jag ser att Humanisternas Patrik Lindenfors skrivit en snabb replik på min tidigare artikel på Newsmill. Kanske lite väl snabb. Patrik menar att flera detaljer i julkrubban inte är tillräckligt väl historiskt belagda. Stallet, datumet, de tre vise männen et cetera. Här sparkar han självfallet bara in redan öppna dörrar. Evangelierna slår inte tydligt fast något av detta (allra minst då datumet), så här är Patrik helt överens med kristna forskare.

Så vad är då den stora anledningen att skriva en replik, kan man undra. Kanske är det mest en drift att slå tillbaka så snart en kristen skribent på något sätt vill använda vetenskapen som verktyg. Det går liksom inte. Vetenskapen är ju redan inmutat av ateisten, och den kristne som vill samtala på en anständigt vetenskaplig nivå måste därför snabbt avfärdas som fåkunnig. Eller, som en munter kritiker formulerade det i kommentarsfältet:

"Att döma av Per Ewerts låga bildningsnivå så har vi inte någon anledning att tro att han kan någonting."

Sedärja, det var glada toner det minsann! Samme person försäkrar dessutom att
"Förövrigt har jag bevisat vid otaliga tillfällen att jag vet mer om kristendomen än någon av alla de kristna på Newsmill."
Det känns förstås tryggt att veta om vi svävar i ovisshet på någon central punkt.

Övriga läsare som överstiger mig i bildningsnivå vet att julen nu är här. Själv vill jag ägna helgen åt att glädjas över gemenskapen med mina närmaste och tillsammans fira det barn som föddes i Betlehem för dryga tvåtusen år sedan. Han som herdarna fick höra var - och är - Messias, Herren.

God jul till er alla!

Klart blandat mottagande av min artikel på Newsmill idag

Jag skriver idag en artikel på Newsmill om Sigtunastiftelsens märkliga pedagogiska modell om julkrubban, där den bibliska direkt vittnesbaserade berättelsen om Jesu födelse jämställs med Koranens 600 år senare nedtecknade ord, som sägs vara tillkomna helt på direkt uppenbarelse till Muhammed, inte historisk efterforskning.

Reaktionerna på artikeln har föga överraskande varit tämligen motstridiga. Jag har fått flera uppmuntrande omdömen om innehållet, och de har värmt. Samtidigt hemfaller trons kritiker åt den väl inte alldeles seriösa debattnivån att jämställa evengelierna som historiska källor med Musse Pigg, Tintin och andra kända uppdiktade figurer. Andra muntra tillrop:

"...Per Ewert, som alltid ljuger ihop låtsashistoria"
"Att läsa Bibeln som en historisk källa är som att tro på Tomten."

Man känner sig då och då frestad att klippa till med storsläggan och klippa av den här typen av retorik som så omogen och oseriös som den faktiskt är. Men eftersom de som använder den här typen av retorik knappast är intresserad av någon saklig genomgång av historisk metod och etablerade källkritiska kriterier, utan mest verkar vara ute efter en ordens revolverduell, skulle jag förmoda att det biter bättre att helt enkelt låta deras tonläge tala för sig själv.

Gud blev inte människa för att kriga ner eventuella kritiker. Han blev det för att upprätta en bruten relation med mänskligheten. Jag vill fortsättningsvis försöka göra mitt bästa för att följa och peka på det goda exempel han satt upp.

Familjen - världens viktigaste uppdrag

Jag skriver idag i Världen Idag den näst sista artikeln i min artikelserie om samhällets sju grundpelare.

Ämnet är familjen, och en massa människor blir omedelbart jätteförargade bara rubriken nämns. Vi lever i en ytterligt individualistisk tid, men vi ser ändå inte den lycka som frigörelsens apostlar förutspått. Tvärtom har familjens sammanbrott lett till mänskliga tragedier av rent fruktansvärda mått. Jag skulle bara av de händelser jag mött under de senaste dagarna kunna dra den enkla slutsatsen: föräldrar får aldrig sluta älska sina barn. Det smärtar så oerhört att gång på gång få möta nya situationer där vuxna släpper sitt ansvar och låter barnen tumla ner i avgrunden. Och här duger det inte att bara visa upp en schysst fasad av familjelycka. Jag skriver:

"Att enbart sätta skylten ”kristen” på familjens dörr räcker dock inte långt i individualismens och gränslöshetens tidevarv. Hemmet behöver kontinuerligt byggas av trofast kärlek mellan makar och andra varma kristna värden som kan hjälpa barn och ungdomar till mognad och kloka livsval. Då kan familjen bli en ovärderlig övningsplats där en uppväxande generation får hjälp att erövra de goda förmågor som vårt samhälle så väl behöver.
...
När föräldrar i välmening eller falsk ödmjukhet väljer att backa från sitt uppdrag lämnar de samtidigt över makten att påverka sina barn till andra, betydligt mer skrupellösa intressenter som inte tvekar att påverka dem så mycket de bara kan. Ett sådant val är ett allvarligt svek mot ett uppväxande släkte som utan föräldrarnas vägledning lämnas hjälplösa i händerna på rovgiriga intressenter som i första hand vill ha den yngre generationens pengar. På köpet får de kanske också deras själ."

Julen är en högtid där familjer kan dela verklig gemenskap. Eller förblöda. O, att Sverige må välja det första alternativet.

Hitchens skapar lite extrajobb

Jahaja, här gick man och trodde att ett av årets sista projekt hade kommit i hamn, och så går Christopher Hitchens och dör. Inte oväntat, men för undertecknad blev det vid en något oläglig tidpunkt, som innebär en returbiljett tillbaka till arbetsbordet. Mer info kommer på andra sidan årsskiftet.

Hitchens var en av de mer flyhänta nyateistiska skribenterna, som tveklöst delade ut en del oöverlagda rallarsvingar nu och då, men från och till presenterade riktigt läsvärda resonemang, inte minst när det gällde ofödda människors värde. Jag utvecklade frågan på Samvetsbloggen vid tidigare tillfälle. Jag skulle vilja våga hoppas att Hitchens valde att komma till vila i frid.

Liten turné till kristna gymnasier igen

Tiden såhär före jul är i år fylld med flera trådar som vi tillsammans ska försöka knyta ihop för att kunna bli något riktigt bra efter årsskiftet. Jag tror dock att jag dröjer lite med eventuellt kioskvältande nyheter tills stressen kring julklappar och humrar har lagt sig efter den 24 respektive 31 december.

Jag ska dock bege mig västerut imorgon för att besöka Sveriges största respektive minsta kristna gymnasier: LM Engströms i Göteborg och Flora Dekor utanför Alingsås. Hoppas på goda möten och bra lärdomar att ta med hem igen. Angreppen på kristna friskolor verkar väl inte uppvisa några väldigt tydliga tecken på att bedarra, så jag tror vi har mycket att vinna på relationsbyggande och samarbete. Ska bli roligt!

Nordkorea vågar gå före - bort med religionen från samhället!

Livets söndag idag, den tredje advent. Kyrkor runt om i Sverige lyfter fram samma värde som är det första som samtliga svenska skolor är pliktiga att lyfta fram som det allra första grundläggande värdet i samhället: livets okränkbarhet. Undras just om alla kommunala skolor gör det? Okränkbarheten hos det friska såväl som det sjuka livet. Det åldrade såväl som det yngre. Det ofödda såväl som det födda. Det gravt dementa såväl som det nobelprisvinnande. Alla liv är värda samhällets skydd. Undras just om den nutida rörelse som säger sig representera humanismen och därmed rimligen även människans rätt till liv faktiskt också gör det?

Och när vi ändå är inne på den tråden: det här fallet vore faktiskt ändå lite intressant att höra hur sekularisterna ställer sig till.
1. Kristna låter, med statens välsignelse, sin tro komma till synnerligen offentligt uttryck i världens allra mest spända gränskonflikt, när de vill tända stora julgranar som en manifestation för julens budskap om Jesu födelse, vilket samtidigt blir ett rop för yttrande- och religionsfrihet .
2. Grannstaten, som valt ateismen som statsbärande ideologi och insett att religion och annan skrock måste förbli en strikt privat företeelse, kritiserar skarpt detta övertramp mot det sekulära samhället.

Det första landet heter Sydkorea, det andra Nordkorea. Visst måste väl Nordkorea ha rätt i det här fallet? De är ju ändå upplysta ateister som önskar begränsa religionens roll i det offentliga rummet. Och det måste ju vara det viktigaste ärendet i det här fallet?

Sturmark har rätt om kyrkan

Som brukligt varannan onsdag förmodar jag att min artikelserie om samhällets sju grundpelare har kommit i dagens pappersutgåva av Världen Idag. Dagens tema: religion, vilket kanske framstår som ett onödigt tema när det gäller att fylla den aktuella pelaren med ett levande kristet tänkande. Den inre sekulariseringen har dock gått allvarligt långt i flera samfund. Därför behövs en tydlig reformation även här.

Jag ger som exempel en man som skrev ett mycket uppfordrande brev till sina pastorskolleger som inte var särdeles intresserade av att låta kyrkan lägga sig i samhällets angelägenheter.

"Martin Luther King skrev i sitt berömda fängelsebrev att kyrkan aldrig får vara en termometer som enbart återger temperaturen i det övriga samhället. Dess uppgift är tvärtom att vara en termostat, som aktivt förändrar temperaturen i sin omgivning. I Jesus ord att vara jordens salt och världens ljus ligger också en skarp utmaning att inte överge sitt gudagivna uppdrag att lysa Guds rike i världen och motarbeta ondska och ruttenhet. Saltet måste förbli salt, och ljuset hållas högt. Annars sviker vi både vårt uppdrag och vår Herre.

När kyrkan lägger sin kraft på att slipa av budskapets kanter och göra sig så oförarglig att ingen riskerar att ta anstöt, innebär det samtidigt att man gör sig själv fullständigt ointressant. Magnetens pol stöter bort vissa föremål, men den drar samtidigt kraftfullt till sig andra. Så kan och bör även Guds församling vara."

Christer Sturmark har skrivit att (kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen i Tro och Vetande 2.0, kanske kan någon initierad läsare kontrollera) den svenska kyrkan är så otydlig och urvattnad att ingen bryr sig om den längre. För vissa grupper eller hela samfund är det dessvärre en ganska sann beskrivning. Guds kropp - hans församling här på jorden - behöver ta kallelsen att vara obekväm och utmanande, annars har den avsagt sig sin verkliga funktion som termostat i samhället.

Om magnetens pol känns frånstötande för vissa, kan den samtidigt vara ytterligt attraktiv för dem som vågar släppa fram sitt behov av att drabbas av Guds kärlek och kraft. Genom att våga vara tydlig kan kyrkan förvandla temperaturen i ett helt land. Det har hänt förut, det kan hända igen.

Humanisterna plockar fram skopan med ovett igen

Jag tittade in på Humanistbloggen ikväll efter att i går afton ha lagt en liten kommentar inför en kommande debatt om uppståndelsen. Och döm om min - ja förvåning är kanske tyvärr inte alldeles sant - men absolut till min förfäran, att reaktionen har blivit ett dygns excellerande i nedsättande och ofta helt vrickade kommentarer om min ringa person, om kristna lärare i gemen, och... ja, nästan vem som helst som vågar drista sig att fundera ett varv extra i det gudsbekämpande fosterlandet.

Argument? Nejdå, det behövs förstås inte. Varje kristen person är ju på förhand avfärdad som dårhushjon, och varför ska man diskutera med sådana? Det är väl en sant humanistisk inställning, tycker ni inte det?

Hur faller domen i fallet Darwin?

Jag fick nyligen en bok i brevlådan, en glad överraskning: Phillip Johnsons klassiker Darwin on Trial, som blev startskottet för hela Intelligent Design-debatten. Boken kommer nu för första gången på svenska under titeln Fallet Darwin (klicka på länken för mer info samt smakprov ur boken).

Jag hade förmånen att ha fått medverka på ett hörn i det redaktionella arbetet med boken, och oavsett exakt var på skalan mellan fullständigt naturalistisk evolution till totalt gudastyrd skapelse av arterna ex nihilo är boken väl värd att studera. Precis som i John Lennox Guds dödgrävare är avsnitten om världsbild och vetenskapsfilosofi de mest läsvärda. Och i Johnsons fall även epilogen om vilket bemötande fden örsta upplagan av hans bok fick. Toleranta och öppet sinnade gudsförnekare kan ibland visa sig vara mer intoleranta och högljudda än man kanske kunde trott.

Ibland hamnar diskussionen inte alls i den stringenta biologiska forskning man säger sig värna, utan snarare i aggressiva utfall mot varje tanke på en ack så avlägsen Skapare. Och då kanske man närmar sig pudelns egentliga kärna. Men då känns det kanske mer ärligt att säga att det i grunden är Gud man önskar avskaffa, inte en förment svagare vetenskaplig ståndpunkt.