Familjen - världens viktigaste uppdrag

Jag skriver idag i Världen Idag den näst sista artikeln i min artikelserie om samhällets sju grundpelare.

Ämnet är familjen, och en massa människor blir omedelbart jätteförargade bara rubriken nämns. Vi lever i en ytterligt individualistisk tid, men vi ser ändå inte den lycka som frigörelsens apostlar förutspått. Tvärtom har familjens sammanbrott lett till mänskliga tragedier av rent fruktansvärda mått. Jag skulle bara av de händelser jag mött under de senaste dagarna kunna dra den enkla slutsatsen: föräldrar får aldrig sluta älska sina barn. Det smärtar så oerhört att gång på gång få möta nya situationer där vuxna släpper sitt ansvar och låter barnen tumla ner i avgrunden. Och här duger det inte att bara visa upp en schysst fasad av familjelycka. Jag skriver:

"Att enbart sätta skylten ”kristen” på familjens dörr räcker dock inte långt i individualismens och gränslöshetens tidevarv. Hemmet behöver kontinuerligt byggas av trofast kärlek mellan makar och andra varma kristna värden som kan hjälpa barn och ungdomar till mognad och kloka livsval. Då kan familjen bli en ovärderlig övningsplats där en uppväxande generation får hjälp att erövra de goda förmågor som vårt samhälle så väl behöver.
...
När föräldrar i välmening eller falsk ödmjukhet väljer att backa från sitt uppdrag lämnar de samtidigt över makten att påverka sina barn till andra, betydligt mer skrupellösa intressenter som inte tvekar att påverka dem så mycket de bara kan. Ett sådant val är ett allvarligt svek mot ett uppväxande släkte som utan föräldrarnas vägledning lämnas hjälplösa i händerna på rovgiriga intressenter som i första hand vill ha den yngre generationens pengar. På köpet får de kanske också deras själ."

Julen är en högtid där familjer kan dela verklig gemenskap. Eller förblöda. O, att Sverige må välja det första alternativet.