söndag 11 september 2011

Kommentarer efter Tännsjö-debatten

Nu har jag låtit torsdagens debatt med Torbjörn Tännsjö ligga till sig någon dag. Tid att summera mina känslor med lite fler ord.

Det första intrycket sitter kvar i orubbat bo. Det var en tuffare stämning i lokalen än jag upplevt på någon av de tidigare debatter som jag medverkat i. En församlingsmedlem som tittat på debatten på nätet (ligger bland annat här) tyckte att det nog inte verkade så ogästvänligt som jag gett sken av. Kvaliteten på inspelningen var föredömligt hög, men det som inte framgick var däremot de där stönen - och jag kan försäkra er att de inte tycktes vara framkallade av välbehag - och hånfulla flinen som togs fram om och omigen, inte minst när jag på något sätt refererade till kristen tro. Den sammantagna upplevelsen när jag packade ner mina saker efteråt var en rejäl känslomässig utmattning av att ha debatterat med en motståndare som ibland blev direkt nedlåtande, en moderator som enbart tystade åt mitt håll och en publik som nästan uteslutande tillhörde hemmalagets hejaklack/buarkör.

"Det var modigt av dig att våga komma!" hälsade en meningsmotståndare efteråt, och en av mina före detta filsosofielever liknade det som jag skrev i förra kortisposten vid att vara utkastad i en vargflock. När jag åkte hem kände jag att det kanske hade misslyckats att föra hem en hållbar argumentation. Men när jag tittade igenom inspelningen med hustrun i fredags eftermiddag kom jag ändå att få en positivare syn på utfallet. Nu såhär i efterhand kan jag känna mig riktigt nöjd med min insats, och jag kan också känna hur det inte bara var jag själv som agerade där längst framme i fronten, utan att de många som var med och bar i bön (ett stort och varmt tack till er som gjorde det!) också var med och höll uppe mitt mod i motvinden och hjälpte mig att hålla mig både alert och samtidigt bevara den mjukhet jag tror behövdes väldigt väl.

Mitt intryck är att Tännsjö ganska konsekvent höll den känslomässigt iskalla linje som hans hedonistiska position vanligen innebär. Men det kändes ändå lika obehagligt att höra honom vifta bort begrepp som kärlek, värdighet och omsorg, vilka för en sann humanist torde vara bärande inslag i hur vi betraktar oss själva och varandra. Det fanns en hårdhet i hans retorik som jag visserligen var väl medveten om, men som ändå kändes tuff att stå ansikte mot ansikte med. Mest illa berörd blev jag av två saker: dels hans nästan hånfulla avfärdande av det nazistiska exemplet på ett dödande som byggde på en nästan identisk etik som den han själv förespråkar, men kanske allra mest: Tännsjös totala avfärdande av samtliga svenska handikapporganisatiners unisona avståndstagande från aktiv dödshjälp. För om vi vägrar lyssna till samhällets svagaste röster när de känner sig utsatta, finns det då kvar någon normal mänsklighet i oss över huvud taget?

En annan sak som var svår att bemästra var frågestunden som nästan uteslutande blev en kanonad av fariseerna-snärjer-Jesus-karaktär, dvs att en fråga har två svarsalternativ: om jag ger det ena svaret så sviker jag min position, om jag ger det motsatta så upplevs jag som okänslig och inhuman. Flera frågor handlade om hur jag ansåg att den frågande skulle ha agerat i samband med en nära anhörigs bortgång. Vilket förstås är frågor som inte lämpar sig för enkla ställningstaganden inför öppen ridå, utan hellre i lugna själavårdssamtal. Situationen blev helt enkelt orimlig att hantera med snabba ja- och nejsvar.

Några av de frågande uttryckte med hela sin varelse att de hade varit med om en mycket svår upplevelse. Men deras agerande gav inte så mycket intryck av att de sökte ett ärligt svar, utan kanske snarare på att de inte fått någon bra hjälp att bearbeta det svåra de och den döende närstående varit med om. Som en sade: "Jag skulle ju ha tagit livet av henne naturligtvis!" Eller som Tännsjö själv uttryckte det, att han inte ville ligga och ruttna bort inför sina barn. Båda dessa uttryckssätt kändes som att de sade något mer än bara ett strikt etiskt ställningstagande. Kanske uttryckte de snarare en obearbetad ångest inför ett gånget eller kommande livsslut. Tännsjös korta inspel om sina föräldrars död tydde nog på att kanske båda två var gällande.

Men trots att debatten stundtals kändes som att löpa gatlopp bland ett gäng arga tonårsrevoltörer kände jag på något sätt instinktivt att jag inte skulle trycka tillbaka så hårt som det ibland fanns all rimlighet att göra. Visst kändes det som att det var jag som hamnade mot väggen flera gånger. Men jag upplevde ändå att jag i huvudsak kunde bemöta frågor eller angrepp på ett sakligt sätt där jag försökte lyfta fram nya vinklar till varför ett humant samhälle måste avvisa aktivt dödande i sjukvården.

Istället valde jag så konsekvent det gick att försöka peka på en annan, varmare linje som betonade människans behov av relation och värdighet, inte minst mot bakgrund av Guds kärlek till oss. Om inte annat så vill jag hoppas och tro att de som ser debatten i efterhand (av YouTubes räkneverk att döma så verkar de redan efter två dygn vara åtminstone runt fem gånger fler än de som närvarade) ser en tydlig skillnad i hjärtlighet mellan Tännsjös och min framtoning. Och det kan vara väl så viktigt som hur väl vi argumenterat i varje enskild punkt.

Titta gärna på debatten och kommentera kring hur ni tänker kring ovanstående analys!

6 kommentarer:

  1. Jag tittade lite på debatten och känner att du kämpade i motvind eftersom det naturalistiska perspektivet på något sätt var underförstått i diskussionen. Utifrån en naturalistisk och utilaristiskt världsbild framstår också dödshjälp, liksom abort, som rimliga och oproblematiska företeelser.

    Det är först om det finns en personlig Gud som skapat oss till sin avbild och som vill ha en meningsfull relation med oss som dessa företeelser framstår i all sin grymhet. Tyvärr var debatten så gott som "stängd" för detta perspektiv, vilket medförde att du fick en uppförsbacke.

    /Tomas

    SvaraRadera
  2. Synd att du ägnar så mycket tid åt retorik och personangrepp på den du debatterar med Per. En vuxen person borde kunna bättre. Tännsjö pratade bland annat om hur hans far och mor dog. Det fanns en mycket tydlig känsla och kärlek i rösten till föräldrarna där men Tännsjö gjorde ingen stor poäng av det eftersom han och alla andra inser att de svåra frågorna inte avgörs av vem som säger ordet kärlek med mest emfas.

    Ditt problem är att du tror att du övertygar i en moralisk debatt genom att säga ordet "kärlek" flest gånger. Om jag blev dödlig sjuk och låg lidande så skulle jag efterfråga dödshjälp. Om mina anhöriga hjälpte mig att ge morfin, även om det är olagligt, så skulle jag se det som den mest kärleksfulla, omtänksamma och empatiska handling de någonsin kan göra. De hjälper mig för att de älskar mig och tar min bestämda vilja och mitt lidande på allvar. I det läget vill du, Per Ewert, komma in och med iskall och fullständigt empatilös lagmakt och tvång förbjuda, förhindra, förnedra, förvägra, trampa på och krossa mina önskan om ett värdigt slut på livet och stoppa mina anhörigas varma kärlek.

    Ser du hur många gånger jag använde ordet kärlek här? Ser du hur många fula retoriska termer jag klistrade på dig? Det är så du gång på gång gör mot Tännsjö. Du skulle tas på större ansvar om du ägnade dig åt argumenten istället för personangrepp Per.

    Kan du inte svara på den konkreta fråga du fått? Är det moraliskt mer fel att döda ett mänskligt foster som inte efterfrågar döden än att hjälpa en dödligt sjuk person som ber om dödshjälp?

    SvaraRadera
  3. Anonyme vän: Det jag reagerade på var just att jag tror att Tännsjö låtit sin etik påverkats mer av sin fars död än han förstår. För samtidigt som han nämner det, både här och vid andra tillfällen, så upplever jag (har även diskuterat saken med psykologutbildade) att han ändå inte känns känslomässigt berörd. Personligt plågsamma frågor som dessa gör sig bäst att behandla i enskilda samtal, inte i första hand som slagträ i debatter.

    Jag tror att väldigt många av oss i förtvivlan skulle sträcka oss efter den dödande sprutan när smärta blir svår. Men sjukvården har då en plikt att visa på en annan väg. Bota, lindra, trösta. Inte minst: trösta. Däri ligger mycket av det kärleksfulla som har tappats bort så mycket i vårt samhälle idag.

    (Vad gäller den konkreta frågan har jag ingen fullt genomtänkt etik i graderingen av olika fall av aktivt dödande, men som jag skrev i samband med tidigare inlägg kan det vara relevant att titta på resonemangen hos andra länder som betraktar båda fallen som brottsliga) / Per

    SvaraRadera
  4. Har man inga argument så kan man alltid trösta sig med att psyksjukförklara sin samtalspartner.

    SvaraRadera
  5. Vill man ge en känga kan man alltid vara anonym

    SvaraRadera
  6. nu är domen fälld och klar, men jag hittade hit via omvägar och läser med intresse båda sidor. Har ännu inte sett diskussionen, så om jag anför något som förs fram där, ber ja gom ursäkt.
    Från mitt högst personliga perspektiv från många år inom vård med både abortvård och svårt cancersjuka unga och gamla, kan jag hålla med om att detta inte är enkelt.
    Jag har stått vid många döendes sida i deras sista stund och de många ofta långa och ångestfyllda timmarna (ibland dygn)som föregår den sista stunden. Jag har bistått anhöriga i deras sorg, både före och efter.
    Och ibland tror jag kanske att en del av debatten borde föras åt ett annat håll. Med andra debattörer involverade.
    Jag tror inte att någon är utan personliga erfarenheter av varierande grad i denna diskussion, och det är svårt att hålla sig klartänkt hela vägen i heta diskussioner.
    Ibland är den bistra sanningen dock att vården inte kan ge den andra vägen, lindringen som erbjuds är inte alltid tillräcklig, det finns ibland inte ens lindring att ge. Tyvärr. För den mängd lindring som måste ges, kan vara dödande.
    Ett ständigt dilemma.
    En diskussion som aldrig får tystna.
    En vård som aldrig får sluta att utvecklas.

    SvaraRadera