Forever young - inget för mig

Åter från en liten kortissemester i härliga Linköping med familjen. Ömsom rödbränna, ömsom sömnbrist. Men fint att få dela tiden tillsammans!

Vi passade också på att ta en liten sväng till Bergs slussar, där båtarna ännu inte verkar ha hittat in i Göta Kanal. Men jag kunde inte undvika att göra en liten samtidsreflektion. På banderoller slog de ett slag för sommarkonserten "Forever Young" med flera av de stora 80-talsartisterna - Howard Jones, Reeperbahn, Ultravox, Alphaville med flera. Stora artister på sin tid, och kan säkert även idag vara stora musikaliska upplevelser.

Ändå får jag en fadd känsla i munnen av annonseringen. Det är liksom inte artisterna man lockar med - utan nostalgin. Hoppet om att för alltid få vara lika ung som då. Och den utopin är självfallet just så utopisk att man undrar hur det är möjligt att ständigt sälja in arrangemang på samma tema. Kanske är längtan efter en evig ungdom så stark att ingen verklighet i världen kan ändra på den saken.

Själv hade jag gärna kunnat tänka mig att gå på konsert med exvs Howard Jones, som fortsatte att utvecklas som låtskrivare och artist även bortom de fåniga frisyrernas dagar. Alphaville gjorde en lysande skiva som delar namn med årets arrangemang, men hamnade väl sedan mer på dekis. Men även de skulle säkert göra en habil konsertinsats på egen hand.

Som det blir nu verkar artisterna mest utgöra kuttersmycken under en kväll där den personliga nostaligtrippen eller den egna upplevelsen står i centrum, och där det musikaliska uttrycket löper en uppenbar risk att hamna i bakgrunden. Ungefär som dugliga artister som förvisas till alkoholdimmiga landsortsdiscon på lördagskvällar. Jag tycker att sångar och musiker förtjänar större uppmärksamhet än så.

På det sätt som kvällen annonseras avstår jag. Hellre söker jag något som håller när jag och tiderna förändras. Något som är värt att ge sin uppmärksamhet till för sin egen skull. Ungdomen varar inte för evigt. Men jag är övertygad om att det finns Någon som faktiskt gör det.