Mitt nationaldagstal idag

Ja, eftersom jag ändå har dagens nationaldagstal nedskrivet kan jag ju lika gärna lägga ut det här, förhoppningsvis till inspiration för någon! En del är förstås ganska Forserumsinternt, men det mesta bör vara ganska allmängiltigt för Sverige av idag. Och även kalenderbitaren får lite kuriosa om nationaldagens bakgrund. Håll till godo!

Kära gamla och nya svenskar och forserumsbor! Här framför er står en man som nästan inte vet ett dyft. Åtminstone på vissa områden. Rörmokeri till exempel. Häromdagen behövde jag fixa en rörkoppling i källaren. Jag kan inte ett skvatt om rör, så jag frågade mer kunniga grannar och vänner till råds, och fick veta att jag ska byta en dålig klämring. Hemma hos oss finns inte tillstymmelse till något klämringsförråd, så jag fick bege mig till järnaffären och köpa en sådan av Åke. Eller, ja, 5 stycken blev det visst. "Det kan vara bra att ha lite extra…"

Bilar är ett annat område där jag inte vet ett dyft. Så när bilen trilskas frågar jag någon eller rullar ner den till Bernt och Björk på verkstan. Och så där håller det på. Det finns en hel massa områden som jag inte behärskar. Områden där jag behöver hjälp av andra som är klart mer kompetenta än jag själv. Sedan finns det andra områden inom undervisning och författande där jag är mer begåvad än andra, där kan jag ge något till andra som de själva inte behärskar lika bra. Ja, jag tycker faktiskt vi skulle våga säga så lite oftare: Jag är begåvad! För just eftersom det är en gåva, så har jag absolut inget att själv skryta med. Det är något jag har fått helt till skänks.

Om vi nu tittar oss omkring den här nationaldagen tror jag vi inser att det här gäller oss allihop. Alla är begåvade, alla är skickliga, fast på helt olika saker! Och alla förmågor behövs!

Om Sverige och vårt lilla samhälle tidigare var en homogen plats där alla hette Svensson och jobbade på verkstan så är det inte så längre. Frågan är hur vi möter alla dem som inte passar in i den där mallen? När vi nyligen samlades i skolmatsalen för samtal om Forserums framtid var det någon som hade tagit med sig ett antal färgade papper, och det slog mig då att här har vi en fantastiskt bra bild av Sverige och Forserum av idag. En härlig blandning av människor med olika förmågor, med olika bakgrund. Och när jag tittar mig omkring över Centrumplan idag på Sveriges nationaldag känner jag ett hopp om att vi börjar kunna se början på ett alltmer blomstrande Forserum - med fler färger än öststatsgrått!

Men hur är det nu: varför ligger då Sveriges nationaldag just idag? Som historiker i botten har jag svårt att låta bli att titta lite grann bakåt. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till svensk kung. Kalmarunionen upplöstes och Sverige blev en självständig stat. De förändringar som skedde i samhället under Gustav Vasa är utan tvekan milstolpar i Sveriges historia. Men visst var det någon ytterligare med dagens datum?

Den andra historiska hållplatsen firades ifjol, med 200-årsjubileet av den grundlag som undertecknades just den 6 juni det extremt turbulenta året 1809. Ryssland hade året innan startat krig mot ett försvarslöst Sverige. Den finländska rikshalvan föll samman som ett korthus. Ryska trupper trängde långt in i Sveriges centrala delar, och det fanns en överhängande risk att Sverige skulle förvandlas till ryskt lydrike. Kung Gustav IV Adolf avsattes, och en ny grundlag antogs.

Men om vi nu ska vara ärliga så var 1809 års regeringsform ändå inte så avgörande att den ensam skulle förtjäna nationaldagsstatus. Ståndsriksdagen fanns fortfarande kvar, och den allmänna rösträtten låg fortfarande mer än ett sekel bort. Och den allra viktigaste reformen - tryckfriheten - hade kommit redan 1766.

Nej, det måste till någon ytterligare anledning till att nationaldagen blivit just 6 juni. Och som så ofta visar sig historien innehålla minst lika mycket slump som noggrann planering. I slutet av 1800-talet var nationalismen en stark rörelse över hela Europa, och man letade efter något historiskt lämpligt datum där man kunde lägga en svensk nationaldag. På Skansen, där mycket av den svenska kulturen samlats, anordnades 1893 en vårfest till nationens ära. Problemet var att den dag som festen skulle hållas så ösregnade det i Stockholm, så publiken valde att stanna hemma. Skansenchefen Artur Hazelius valde då att förlänga festen till och med den 6 juni, när solen istället behagade skina lika klart som här idag. Han föreslog då att det här datumet i fortsättningen skulle firas som svensk nationaldag. Och så fick det bli. Så när vi idag viftar med våra blågula flaggor, låt oss då minnas att dagen inte bara är grundad på ”minnen från fornstora dar”, utan även på det stundtals oberäkneliga svenska försommarvädret. Och det kan förstås vara en nationalsymbol så god som någon.

Men den svenska fanan med sitt gula kors på en himmelsblå bakgrund fäster också vår uppmärksamhet på det kristna kulturarv som format vårt land så länge det har hetat Sverige. Och här skulle jag vilja koppla tillbaka till de tankar jag inledde med. Det finns en biblisk liknelse som jag ofta använder, både innanför och utanför kyrkans väggar, just för att den är så allmängiltig. Jesus berättar om tre personer som fått olika stora summor pengar att förvalta. Två av dem sätter sina pengar i omlopp och fördubblar det kapital de började med. Och de blir rikligt belönade. Men den tredje väljer – kanske av osäkerhet eller dåligt självförtroende - att istället gräva ner sitt pund i jorden och inte använda den gåva han hade fått.

Den här liknelsen säger oss hur viktigt det är att vi vågar kliva ur jantelagens tvångströja och säga: Jag är begåvad! Jag har fått en förmåga att kunna göra något riktigt bra för andra människor. Men det här ansvaret gäller också åt andra hållet. Vi har inte bara rättigheter som medborgare. Vi har också skyldigheter gentemot det samhälle som vi alla är en del av, där vi alla har ett ansvar att övervinna det onda med det goda. När vi gör det blir vi föredömen och visar våra barn att vi lever för någon mer än oss själva. Vi behöver också uppmuntra våra medmänniskor att bruka de förmågor som just de har. Även om de inte har precis samma gåvor, personlighet eller uttryckssätt som vi. Eller kanske: framför allt om de inte är som oss själva.

Vår familj har nu bott här i Forserum i sju år, och någon ser oss kanske fortfarande som nykomlingar. Att flytta till en ny ort utan kopplingar kan vara en fantastiskt upplyftande upplevelse. Men det kan också kännas väldigt tufft och utsatt. Så mycket beror på vilken attityd vi möter varandra med. Stänger vi dörren när vi möter nya människor, eller öppnar vi den?

Jag är rädd att vi den här sommaren, och fram till september månads val, kommer få höra ett ljudligt budskap om att alla människor inte är välkomna i vårt svenska samhälle. Jag vill den här nationaldagen uppmuntra oss alla att göra allt vi kan för att i tal och gärning visa på en annan väg, en väg där varje människa har ett unikt egenvärde bara genom att vara människa. En väg där varje människa har rätt att känna sig välkommen och önskad för just den som han eller hon är – oavsett om man kommer från Malmö, Mogadishu eller Malmbäck. Det är ett sådant samhälle, ett sådant Forserum, ett sådant Sverige vi behöver bygga tillsammans.

Med de orden vill jag avsluta med att utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt land, konungariket Sverige: Det leve! Hurra!x4