Så går själva julhelgen mot sitt slut och mellandagsvardagarna rullar igång. Men budskapet om Gud som blivit människa och öppnat vägen för oss människor till en mycket större verklighet lever vidare i kyrkoåret.
Ikväll när jag nattade mellanpojken fastnade mina ögon för en finstämd parallell. I takfönstret i hans rum hade de ständigt växande snötäcket fallit undan lite grann så att det blivit en springa på ungefär fem centimeter. I den springan kunde man se upp på den vintergnistrande stjärnhimlen. Och rummet som tycktes så litet fick plötsligt en öppning till något oändligt stort därutanför.
För mig blev det en vacker bild av hur Gud för alla människor vid något eller några tillfällen i livet låter en liten eller något större springa öppnas i vårt inre; en öppning till en långt större värld än det livsrum som vi normalt vistas i. Utmaningen för oss var och en blir då självfallet hur vi agerar när springan och den större världen uppenbarar sig. En ryggmärgsreaktion är att snabbt stänga igen öppningen och dra oss tillbaka till den tillvaro som vi känner och behärskar. Men vi kan också välja att ställa oss och betrakta stjärnorna därute. Låta oss uppfyllas av förundran. Och sedan ta steget ut till ett mycket större liv.
Vågar vi det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar