Länge leve Luther!

Jodå, det är faktiskt gamle Luther som blickar ner på mig när jag sitter och arbetar. Bakgrunden är följande: Ungefär när vår familj hade köpt vårt nuvarande hus hade min svärmor köpt en låda med diverse prylar på auktion, bland annat då en stor porträtt på Luther. Hon höll just på att slänga ut tavlan med soporna när jag fick syn på den och lyckades rädda den från fjärrvärmevärkets lågor. Passar precis i mitt arbetsrum, tänkte jag.

Så när jag sitter och slöar till i arbetet och låter tangenterna flyta iväg till annat än jag egentligen borde göra, så kan jag bara kika upp på en verklig arbetsinspiratör och ta till mig utmaningen: "Översätta Nya testementet på 11 veckor. Nåja, kanske inte, men lite till måste jag allt kunna producera ikväll..."

Sen gör det förstås också sitt till att Luther har betytt oerhört mycket för att stå emot inte bara religiösa missbruks som avlatsbrev, utan framförallt att han var en tydlig röst för biblisk kristen tro i en tid när den västerländska kulturen började spricka i fogarna och se födelsen av en ny världsbild där människan, inte Gud, började hamna i första rummet. Luther stod fast i början av kampen - jag vill göra det i nutidsfasen. Det var därför också ett enkelt val att för två år sedan släppa "Vem tänder stjärnorna" just på 425-årsdagen av Luthers födelse. Så Luther är - med sina fel och brister - ändå en stark förebild för mig, så att ha honom på väggen känns som en bra källa till inspiration i arbete och liv.

En intressant fundering som infinner sig just nu är förstås hur 500-årsjubileet av reformationen ska firas. Traditionellt lutherska kyrkor verkar ju mer skämmas för sin lärofaders budskap om Sola Scriptura. Frikyrkorna tycker han verkar trist. Det verkar fascinerande nog som att de som idag är allra mest förtjusta i Martin Luther är... katolikerna! Så det kan gå...