Först såhär i efterhand börjar det gå upp för mig att det kunde ha gått riktigt illa inte bara för andra, utan även för oss i Stockholm i lördags.
Vi hade varit på Skansens julmarknad med hela familjen under dagen, och träffade en person vi samtalade med på Kulturhuset vid Sergels torg efteråt. Jag kommer ihåg att jag tittade på armbandsuret klockan fem och sade att nu behöver vi åka tillbaka till hotellet. Så vi tog den då rätt trötta barnaskaran och gick ner på Drottninggatan och vidare ner i tunnelbanestationen T-centralen. Klockan bör då ha varit någonstans mellan 17.05 och 17.10.
Nu vet jag inte om det är några exakta tider, men det verkar som att terrorbombaren råkade trycka på fel knapp omkring klockan fem exakt, istället för att vandra vidare till punkt X för att en liten stund senare ta så många som möjligt med sig in i döden. Och det är klart, Drottninggatan vid Sergels Torg är väl en ganska väl vald plats för ändamålet...
Konstigt det där med "om". Man får aldrig veta vad som hänt om inte om varit om. Men visst känns det våldsamt obehagligt när man tänker "om" såhär i efterhand. Kalla det beskydd, kalla det slarv, kalla det tur. Men just den här gången angrep ondskan mest sig själv. Jag är glad att vi och alla de andra fick fortsätta leva ett tag till. Ännu ett tillfälle att tänka efter hur vi förvaltar våra dagar här på jorden.
Per,
SvaraRaderaJag var i Stockholm i fredags (inte på lördagen då sprängattentatet inträffade) och skulle ta tåget hem framemot 17-tiden. När gick mot Centralstation fick jag en sådan bestämd känsla av att här kan det vara farligt att vara. I mitt huvud dök det upp en tanke på att någon skulle kunna utföra ett sprängattentat. Så jag gick inte in utan valde att vänta på ett annat ställe. Inte förrän det var en några minuter kvar till tåget skulle gå gick jag snabbt genom stationen och till tåget. Sedan tänkte jag inte mer på det förrän jag hörde om dådet. Mycket märkligt.