Tassa på om homosex

Ser i Dagen att våra "kollegor" på Andreasgymnasiet blivit prickade av Skolinspektionen för att lärare hävdat att homosexualitet är synd. Jag har inte läst in mig på sammanhanget och kan därför inte kommentera ordval eller förhållningssätt. Men det är förstås klart anmärkningsvärt att - vilket jag möjligen kan tänka mig är fallet här - att lärare exempelvis på rak fråga ombetts svara på vilken sexualetik de representerar, eller vilken sexualetik som Bibeln förkunnar, och om skolan står för den.

Jag hade själv en filosofilektion för några veckor sedan när vi diskuterade sexualetik. Alltid angeläget, alltid brännande. Men aldrig säker mark. Någon elev sade för övrigt att han kände sig klart obekväm i diskussionen - inte med att försvara sin klassiskt kristna ståndpunkt, men att det känns som att man behöver tassa så fruktansvärt på tå, att inte våga säga sin åsikt utan att stämplas ut ur samhället.

Jag känner mig rätt trygg i att lägga ut en komplett lektionsplanering att nagelfara för hugade intoleransjägare därute. Men en av de spikar jag slog på var att vi måste kunna ha en saklig diskussion kring sexualetik där man fritt får argumentera för sin etiska position. Oavsett om den är grundad i klassiskt kristen etik (sex hör hemma mellan en man och en kvinna i ett livslångt äktenskap) eller i Tännsjö (allt är OK, inklusive incest och annat som idag är förbjudet så länge ingen skadas). Man måste samtidigt få problematisera dagens politiskt korrekta position som ställer sig mitt emellan dessa motpoler och menar att ingen annan ståndpunkt får hävdas.

Några elever som anförde en klassisk inställning argumenterade(i likhet med Tännsjö) mot mittenpositionen. Några elever som stod mer åt det liberala hållet i den på linjen-värderingsövning blev sura och gick ut. Kanske hade flera i det politiskt korrekta lägret gjort likadant. Själv finner jag det självklart att varje människa har full rätt att argumentera för sin sexualetik, och även att beskriva olika handlingar som synd i ett öppet samhälle utan att sparkas ut som etiskt och demokratiskt oacceptabel. Alla behöver inte hålla med, men man har rätt att yttra en åsikt. Annars är det något radikalt fel med samtalsklimatet i samhället.

Wilkerson och Braw - sorgliga men ärliga besked

Det var en mycket tråkig överraskning att titta in på Dagen.se idag. En av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets mest tongivande kristna förkunnare, David Wilkerson, omkom inatt i en bilolycka.

Wilkerson smekte aldrig sina lyssnare medhårs. Han var tydlig som få, ibland talade han kanske utan att ha reflekterat färdigt först. Men det är oändligt mycket bättre att tala när man känner en helig frustration än att tiga stilla och aldrig släppa in den frustrationen i sitt hjärta. Wilkerson var dock ärlig i sin ständiga längtan efter Guds rikes fulla genombrott i människors liv. Igår skrev han sin sista text på sin blogg:

"...To those going through the valley and shadow of death, hear this word: Weeping will last through some dark, awful nights—and in that darkness you will soon hear the Father whisper, “I am with you. I cannot tell you why right now, but one day it will all make sense. You will see it was all part of my plan. It was no accident. It was no failure on your part. Hold fast. Let me embrace you in your hour of pain."

Beloved, God has never failed to act but in goodness and love. When all means fail—his love prevails. Hold fast to your faith. Stand fast in his Word. There is no other hope in this world."

Det var de sista orden från David Wilkersons penna. Nästan som om han såg slutet närma sig. Ärligt, tydligt, hängivet. Hatten av för en hängiven gudsman. Vem tar upp manteln?

Samtidigt har Christian Braw en mycket välskriven artikel i dagens tidning om ärlig ateism (Nietzsche och Russell, som erkänner att ateism=hopplöshet) respektive oärlig ateism (Humanisterna, som talar om värden som inte finns på ett objektivt sett i en gudlös värld). Även här ser vi behovet av ärlighet. Den kan vara smärtsam. Men sanning är ändå alltid sanning.

Läser tokbra bok och analyserar folkhögskolebesök

Ibland stöter man på sådana där riktigt riktigt bra böcker att man undrar varför man själv försöker sig på att skriva något klokt ibland. Håller just nu på att läsa ett recensionsex av en ny bok på välbekant tema. Återkommer när jag läst klart och skickat in min recension.

Besöket i Mariannelund härom dagen var väldigt uppfriskande. En folkhögskola som åtminstone på ytan verkr precis så folkhögskolemysig som man föreställer sig att en sådan kan vara: unga människor samlade och internatboende med möjlighet att dela nära gemenskap och dryfta djupsinniga och alldeles triviala saker in på småtimmarna.

Vid min föreläsning testade jag den här gången experimentet att göra en liten konstpaus efter genomgången av de tre alternativen till alltings uppkomst (evigt, uppstått utan orsak ur ingenting, skapat av någon som själv är evig och oskapad). Och säkert som amen i kyrkan kom frågan igen: "Men om man tänker att någon har skapat Gud....?"

Jag är alldeles fascinerad över att samma fråga nästan alltid återkommer. Frågan är alls inte dum, men den visar på hur viktigt det är att klargöra och tydligt definiera de alternativ som står till buds i en diskussion. Jag tror att vi kristna ibland är lite ovana vid det. Om man tänker sig att någon skulle ha skapat Gud skickar man bara frågan vidare ett eller flera steg: "Vem skapade då den som skapade den som skapade den som..." Allting kräver en första orsak, den må ha en början i tiden eller vara evig. Men om vi kommer fram till att de två första alternativen är felaktiga står vi inför en Skapare, oavsett om vi gillar det eller inte.

Sai Baba är död - länge (för evigt) leve den Uppståndne!

Jag ser såhär när påskhelgen går mot sitt segerrika slut att "levande gud" avlidit. Humanistbloggen har satt fingret på några viktiga poänger - men missat andra relevanta. Nu är det förstås rätt många avgörande skillnader mellan Jesus från Nasaret och indiern Sai Baba.

För det första: Sai Baba är inte Gud med stort G. Han sade sig vara inkarnationen av det opersonliga gudomliga (men lånade alla positiva begrepp från den personlige Guden som han kunde komma på). Han har - till skillnad från Jesus - marknadsfört sig själv genom ganska billiga trollertricks (enkla avslöjanden finns att beskåda på YouTube). En ganska radikal skillnad mot mannen från Nasaret som aldrig tycks ha använt sina krafter till förbluffande trollerier som kunde satt ljuset på honom själv i stil med Sai Baba.

Istället sträckte Jesus sig ut till samhällets lägsta, mest utstötta och gav dem all den uppmärksamhet som en publicitetstörstande profet skulle ha gjort. Det vill säga samma människor som Sai Baba anklagats för att ha utnyttjat.

Men framför allt: Jag skulle bli synnerligen överraskad om Sai Baba om hundra år skulle ha miljontals anhängare som följer honom med livet som insats. Sai Baba kommer inte att bli uppväckt från de döda. Eftersom Jesus blev just det, och eftersom han var allt det där som självförhärligande profeter inte är men önskar att de vore - kan hans anhängare idag räknas i mångmiljonantal.

Imorgon kör vi igång vardagen igen, jag ska till Mariannelunds folkhögskola och gästföreläsa. Jag kommer att försöka tillämpa samma vänstervridna inställning som jag behövde göra när jag besökte Kanal 10 i torsdags kväll. Rent fysiskt alltså, inte politiskt. Jag har en svåravlägsnad vaxpropp i vänster öra och måste därför hålla högersidan mot den jag pratar med. Tur att det var just så vi skulle sitta i tevesoffan... Men ett riktigt intressant samtal om den kristna trons plats i samhällsdebatten blev det!

När det inte finns några tårar kvar

Jag har nyligen läst den allegoriska Häxan och lejonet ytterligare en gång; vi har det som familjetradition att jag läser den för barnen när de fyllt sex år. Ikväll kommer jag att tänka på CS Lewis formulering när de båda systrarna sörjt hela natten över Aslans död.

"Jag hoppas att ingen som läser den här boken någonsin har varit så sorgsen som Susan och Lucy den natten, men om du har det - om du har varit uppe hela natten och gråtit tills du inte hade fler tårar kvar - då vet du att efter en sådan sorg kommer ett slags lugn. Det känns som ingenting ngåonsin skulle kunna hända mer."

I natt är den natten. Allt var slut för lärjungarna, Maria och de övriga kvinnorna i Jesu närhet. Allt hopp var ute. Nederlaget på korset syntes totalt. Kvar var nu bara tomhet.

Men det var inte slut. Gryningen skulle komma igen. Den stora gryningen för hela mänskligheten. På söndag kommer den.

Moraliskt irrelevant försvar för aborter

Politisk korrekthetsminister Nyamko Sabuni, och sexualitetsindividualismgeneralsekreterare Åsa Regnér följer upp den gångna helgens eftertänksamma debattinlägg där två filosofer tillmäter fostret ett egenvärde i abortsituationer.
Repliken görs på klassiskt felslutsmaner. Aborter är aldrig moraliskt problematiska, de som vill poängtera den etiska problematiken är onda, etc, etc. De tar dessutom upp ett ofta använt men likafullt helt orimligt argument:
"Det är aldrig acceptabelt att begränsa kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Att garantera denna rätt betyder bland annat att samhället ska bistå kvinnor som vill göra abort."

Jag lånar en passage från min skrift Ecce Homo - se människan som svar på detta lika tjatiga som moraliskt helt irrelevanta resonemang.
1) Ett foster är inte en integrerad del av sin moders kropp under någon del av graviditeten. All genetisk information finns med i den första befruktade äggcellen. Ingen ny information tillförs under fosterutvecklingen, utan enbart näring, värme och husrum. Fostret är redan från början en helt separat genetisk individ.
2) Kontroll över ett geografiskt eller fysiskt område ger inte automatiskt rätt till kontroll över den som befinner sig inom området. En hotellägare har inte rätt att stjäla från sina hotellgäster med argumentet ”Jag har rätt till min egen mark”; en man har inte rätt att misshandla sin familj med förklaringen ”Jag har rätt till mitt eget hus”. På samma sätt har en kvinna inte moralisk rätt att göra som hon behagar med den individ som växer i hennes livmoder. En människa kan aldrig hävda några egna rättigheter som går ut över en annan individs rätt att leva.
3) Ingen kan konsekvent låta sig ledas av ett sådant argument. Att fullt ut betrakta fostret som en del av kvinnans kropp skulle göra det etiskt neutralt för en kvinna att i inledningen av sin förlossning begära att fostret ska dödas, t.ex. via att livmodern öppnas via kejsarsnitt och en läkare ger barnet en giftinjektion innan det lyfts ut. Ingen av oss skulle kalla en sådan handling etiskt neutral, utan snarare chockerande och avskyvärd. Att ingen fullt ut kan dra de logiska konsekvenserna av argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp, gör att argumentet måste förkastas.

Medverkar i teve på torsdag

En liten pålysning såhär i stilla veckan: jag är inbjuden som gäst i Kanal 10 på skärtorsdagskvällen. De har direktsända kvällsprogram nu inför påsken med olika intervjupersoner och teman, men med ett självklart fokus på den som veckan och helgens klimax kretsar kring - Jesus från Nasaret. Jag vet inte exakt upplägg, men jag ser att samtalet med undertecknad är planerat någonstans efter åtta på kvällen. För den som inte får in kanalen via parabol finns webbsändningar på kanalens hemsida.

Mot botten

Nyss var jag ute och genomförde min lilla årliga palmsöndagsritual. Jag halade vimpeln som suttit uppe på flaggstången några veckor.

Vi går in i Stilla veckan, och får följa Jesu väg ner mot botten av sitt liv, som ändas när mänskligheten hånar, förnekar och avrättar honom. Min flaggstång får stå naken under veckan som en enkel symbol på Jesu utsatthet och nakenhet. Men berättelsen tar inte slut där. Längst ner på botten vänds själva döden till liv, och på påskdagen kommer fanorna med det lysande, men tomma korset att åter synas över Sveriges land, som ett triumfens vittnesbörd om att segern är vunnen.

Jag önskar alla en välsignad påskvecka. Kanske ses vi via något massmedium i veckan. Pålyser mer om detta om någon dag.

På toppen

Och så svängde husfadern benet över taknocken för att gripa sig an rengöring av stormlisten på husets motsatta sida, när det nu ändå stod skyddande byggnadsställningar för kommande takomläggning uppsatta och underlättade arbetet. Han såg sig snabbt om och kunde blicka ut över sin tomt och en bra bit längre bort. Och han tänkte:

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

Var är det där hjältemodet när man tycker att det skulle komma så väl till pass?

Dick Harrison talar ur skägget om Jesus

Det är klart svårt att inte bli imponerad av Dick Harrison. Mannen som ibland går och stänger in sig i ett litet rum och sen kommer ut sex månader senare och har skrivit en 800-sidig bok om folkvandringstiden eller något annat undanskymt historiskt ämne. Ständigt läsvärt, ständigt med hög grad av tillförlitlighet.

Inom parentes kan jag yppa ett lite kul personligt minne av Dick Harrison. När jag tog min magisterexamen i historia 1997 (tror jag det var) satt han som examinator. Min opponent hade skrivit en uppsats om Kennedymordet som väl inte höll allra högsta magisterkvalitet och fick diverse kompletteringspunkter. Själv hade jag gjort en historiografisk studie av idrottshistorieskrivningen i Sverige. Rätt tråkig, men även rätt välgjord, kan man väl sammanfatta den. Harrison gick ut hårt i sin bedömning av mig: "Jaha, varför har du inte gått djupare i det här temat? Varför har du inte använt den här engelska databasen?" Et cetera.

När han såg att jag sjönk lite för djupt ner i min stol gjorde han en konstpaus och sade: "Ja, du behöver inte bekymra dig för betyget, du är väl godkänd." Vilket ju var liktydigt med högsta betyg. När jag frågade lite försiktigt efteråt om hans kritikpunkter så sade han något överslätande: "Ja, de där kommentarerna var ju mer på avhandlingsnivå. Jag ville mest skrämma lite fart på folket här. En del uppsatser är ju av så bedrövlig kvalitet." Jag försökte förgäves hitta sambandet mellan ideal och verklighet i den Harrisonska världen: "Jaha, jag trodde det var du som handledde min opponents uppsats?" Svaret dröjde nog inte en hundradels sekund: "Är du inte klok?? Sån skit? Det skulle jag aldrig ha släppt upp."

Summa summarum: För Dick Harrison gäller ord och inga visor. Därför är det extra intressant när en så respekterad historiker talar ut om källäget om historiens mest betydelsefulla politiskt helt oviktige person: Jesus från Nasaret. Trons anti-apologeter slänger ofta fram hypotesen att Jesus nog egentligen aldrig funnits. Harrison sammanfattar enkelt och sakligt:

"Källorna om Jesus är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv, och de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser. Äldre svensk historia är ett bra jämförelseexempel. Våra historieböcker dignar under uppgifter om vikingatiden och medeltiden, för vilka källäget är sämre än i Jesusfallet"

"det har funnits olika traditioner i omlopp, förmedlade av konkurrerande berättarkulturer. Detta stärker uppfattningen att Jesus har existerat. Att källor är oense i viktiga detaljer talar starkt för att det skulle finnas en historisk kärna som man söker förhålla sig till, i det här fallet Jesu verksamhet, eftersom oenigheten avslöjar en mångfald av tidiga traditionsbevarare. Om samtliga evangelier istället hade gått tillbaka på en enda berättelse, förmedlad av en enda källa, hade bevisvärdet sjunkit."

Harrisons slutsats: Källäget både inom och utanför Nya Testamentet är mycket gott. Det skulle krävas enormt mycket för att förklara bort Jesu existens. Den som eventuellt ändå vill lägga fram tvivel på detta har rätt mycket att bevisa. Åtminstone om man vill ha sund vetenskap som ledstjärna.

Följetongen avskaffa-synd-prästen går vidare

Som sagt var, det blir spännande att följa den här kyrksåpan till mål. Nu har prästen som vill avskaffa synd, blod och försoning (hon vill hellre att man ska vara snäll och prata om kärlek) pratat med biskopen. Svaret låter kanske vänta på sig. Men det blir en intressant vägvisare över vilken inställning som Svenska Kyrkan väljer när det gäller begrepp som trosbekännelse och sanning.

Själv brukar jag låta mina religionselever läsa en intervju med KG Hammar och sen försöka avgöra hur mycket av den apostoliska trosbekännelsen som han egentligen tror på. Svaren brukar bli ungefär "en allmännelig kyrka".

Man kan förstås skoja lite kring det här. Men att saken överhuvud taget diskuteras är ju klart oroande. Inte att saker får diskuteras och brottas med. Det har kristna alltid gjort, och bör så göra. Men när kyrkans företrädare förkastar helt grundläggande sanningar och inte möter ett tydligt avståndstagande är det allvarliga orostecken. (Att säga att det gäller speciellt om man råkar vara ärkebiskop är väl att vara något övertydlig.)

Jag funderar på hur motsvarande agerande i skolan skulle bemötas. Om en representant för skolan och lärarkåren skulle säga: "Jag gillar inte det där snacket i läroplanen om ansvar hit och ansvar dit och att skolan ska fostra och fostra och fostra till mogna individer. Kidsen behöver väl kärlek istället." Det skulle självklart inte fungera, och jag hoppas att vederbörande i så fall skulle åka ut på öronen. Kärlek och ansvarstagande, fostran och mognad går självfallet hand i hand. I skolan såväl som i kyrkan. Att förkasta detta är att svika sitt grundläggande uppdrag, både som lärare och som präst.

Enighet eller inte om religionsfrihet?

Här rullar vardagsbestyren på något alldeles ruskigt fort för närvarande. Tankarna för dagen: tak, fönster och dörrar (i alldeles privat samt civiljobbande avseende). Jag har inte hunnit kolla igenom en enda av de i skrivande stund nästan 500 kommentarerna på SvD Brännpunkt, där jag och två andra Fellows vid Claphaminstitutet igår hade inne en debattartikel: Hädeleselagar måste avskaffas, där vi fäster uppmärksamheten på de fruktansvärda morden på pakistanska politiker som vågat utmana landets lagstiftning där den som säger något som kan tolkas negativt om Muhammed eller islam kan dömas till döden.

Bakgrunden till artikeln är lite intressant, vi kom nästan i mål med en namnkunnig ateist. Vi borde ha viktiga gemensamma intressen att värna i denna fråga där mlitant extremism hotar att helt döda det konstruktiva samtalet (och döda konstruktiva människor). Ateisten ville dock även ha med en muslimsk representant för extra tyngd. När det visade sig omöjilgt att få med den senare backade även den förre ur. Så kvar fick vi kristna stå ensamma. Det fick minoritetsminister Shahbaz Bhatti också göra. Tills de sköt honom.

Jag kan tycka att det är lite tråkigt i sammanhanget att Humanisterna istället för att att hurra över en fråga där vi borde stå helt enade istället väljer att skjuta budbäraren, eller budbärarens kompis. Då kan det kännas som att skyttegravskrig är viktigare än sakfrågan. Det känns lite trist. För religionsfrihet förtjänar en bred, och enad uppslutning.

Villolärare eller inte?

Inomr parentes sagt: rubriken är ett skamlöst sätt att locka hit nyfikna läsare. Det tycks alltid snurra till något alldeles väldigt i bloggvärlden så snart det ska diskuteras om en viss person är teologiskt rätt ute eller inte. Säg bara Rob Bell, så förstår ni. Jag brukar ju avhålla mig från den här typen av diskussioner, men kan inte låta bli att finna följande lite intressant.

Det här blir en intressant vattendelare. En präst har i skriven form förkunnat ett budskap som helt uppenbart inte är kristen tro, och därefter ytterligare förtydligat sin ståndpunkt som svar på kritisk replik:

"Tanken att Jesus dog på korset för "våra synders skull", att "han har betalat skulden med sitt eget blod", är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro." menar hon. Budskapet kan säkert betraktas som mycket, men kristendom är det definitivt inte.

Den finlandssvenske teologen Henrik Perret påpekade mycket vist för några år sedan: "Det finns dock en stor skillnad i dag, en unik situation, som aldrig har funnits tidigare i kyrkohistorien: Vi har inga villolärare." Hand upp, den som tror att prästen blir fälld i domkapitlet?

Hur mörk kan världen bli?

Uj, nu överväldigades jag av en sådan våldsam moralisk upprördhet igen. Det är alltid lika jobbigt, men jag tror det ändå är lika nödvändigt om vi ska agera som medmänniskor med ett hjärta för den som är i nöd. Hur är det möjligt att människor kan visa en sådan fullständig hänsynslöshet mot andra medmänniskor? Kort, men känslomättat på Samvetsbloggen.

Om böcker och människor

När den mentalt efterblivne Lennie Small av ovarsamhet klämmer en mus till döds i John Steinbecks fantastiska kortroman Om möss och människor är det illa. Det är också ett förebud inför bokens klimax när tragedin plötsligt blir ett faktum, när Lennie inte kan kontrollera sina väldiga krafter och i panik råkar bryta nacken på Curleys fru (vars betydelse i denna värld är så liten att hon inte ens får framträda med eget namn). Att dräpa en mus är ett förebud, men bokens egentliga budskap handlar om dräpande av människor. Det finns en absolut moralisk skillnad mellan att ta en mus liv, och att ta en människas liv.

Den där boken slog mig när jag sett brottstycken från nyhetshändelserna kring eldning av Koran och överlagt mord på oskyldiga. Det första: olämpligt, helt onödigt provocerande, dumt. Det andra: en moralisk skändlighet. Men har inte reaktionerna här ändå hamnat helt snett? Helig skrift-brännaren utmålas både på hemma- och bortaplan som den store brottslingen. Och även om mördarna kanske inte ursäktas, så överslätas deras agerande ändå ofta som ett förståeligt svar på en otolererbar provokation. Hans agerande var världspolitiskt ohyggligt dumt. Men det var inte ett absolut moraliskt ont. Det verkliga brottet är talibanernas mord på oskyldiga på andra sidan jordklotet.
Bokbål som protest är generellt en dålig idé. Men det är likafullt en demokratisk rättighet. Att i det läget ta till ond bråd död som motmedel är en primitiv och fullständigt oacceptabel respons.

Jag funderar lite på vad reaktionen hade blivit om någon sur ateist hade ställt sig på torget eldat upp en Bibel. Jag hade tveklöst känt mig sårad. Men jag hade inte slängt bomber i huvudet på pyromanen. En sådan tanke hade inte föresvävat någon hängiven Jesu lärjunge.

Kristendomen är ingen hedersreligion. Vår uppgift som Jesu lärjungar är inte att skydda vår mästare från att skändas. Vår kallelse är att följa Honom som själv valde att offentligt låta sig hånas, bespottas och torteras till döds. Att se sin Mästare dragen i smutsen, och att om det är tvunget låta oss själva dras med där bakom är ett helt naturligt inslag i den kristna tron.

Vår tro har ingen heder att försvara. Den verkliga äran ligger i att frivilligt och i kärlek lägga ner sina vapen och ge sitt liv för andra. Där ligger en avgörande skiljelinje mellan kristet och muslimskt tänkande.

Snart är det påsk.