Det är lite underligt det där med nyårslöften, nästan som att det förutsätts att man inte håller dem. Det är klart, det beror väl också på hur pass dimmigt formulerade löften man sätter upp. Om jag försöker dra mig till minnes förra nyåret så tror jag att jag lovade mig själv den något blygsamma målsättningen att bära slips något oftare i år. Jag tror jag lyckades...
Målsättningar av större vikt har jag förstås också haft för det gångna året. Samma mål kvarstår även för kommande år. Och det är just sådär otydligt definierat att det är snart sagt omöjligt att avgöra om jag lyckats till hundra procent. Så därför tänkte jag redan på förhand berätta att jag kommer att misslyckas. Åtminstone fullt ut. Jag misslyckades i år också. Men strävan blir ändå på något sätt starkare för varje år.
Mitt mål är att det gångna året bli lite mer lik Jesus. Och jodå, visst kan det låta överfromt - "Se så andliga jag är". Men sanningen är ju att jag önskar ha den här strävan just för att jag inser att det finns så mycket i mig som går rakt emot det goda som Gud vill och som jag längtar efter. Jag tror det är ganska allmänmänskligt. Ju mer vi betraktar oss i Jesu heliga och totalt självutgivande ljus, desto tydligare framstår vår egofixering.
Så oavsett vilka händelser som väntar under det kommande året önskar jag vandra i Jesu närhet, och möta dem lite mer omformad till hans likhet. Tänk om vi alla skulle ha det målet - vi skulle alla misslyckas i varierande utsträckning, men det vore ett fantastisk fokus. Hoppas att du vill följa med på din egen personliga resa, mot samma mål. Ett gott och välsignat år tillönskas er alla!
fredag 31 december 2010
tisdag 28 december 2010
Årets bästa böcker
Jag tänkte försöka summera året lite grann genom att leta fram några av de finaste guldkornen ur årets digra bokflora. Ja, det blir naturligt nog så att man bäst minns sådant man läst på den här sidan om halvårsskiftet. Jag vill minnas att jag själv gav ut en liten bok i början av året, det känns länge sedan...
De två böcker som jag vill lyfta fram kom både i början av hösten, och de representerar två motsatta, men likväl kompletterande och nödvändiga sidor av det kristna (eller ska vi säga: mänskliga) livet. Jag har skickat förfrågan om recension på båda, men båda hade redan huggits av andra som funnit den intressanta.
Först har vi Gary Haugens Mod och rättvisa -att vara ljus i en mörk värld. Haugen leder en organisation som heter International Justice mission, som arbetar med att befria slavar och traffickingoffer, och ställa de skyldiga inför rätta. Boken utmanar min - och tror jag alla andras - bekvämlighet till max och utmanar oss att verkligen ta vårt livs uppdrag på allvar, att våga leva modigt hellre än säkert, att agera för rättfärdighet och mot orättfärdighet. Varenda sida är som ett slag i magen. Mitt ego mår jättedåligt. Jag älskar det. Jag behöver det.
Om den första boken handlar om aktion handlar den andra om kontemplation. Det är Anders-Petter Sjödins Förvandlad i Guds närhet. Det har hunnit gå 14 år sedan Sjödin skrev sin tidigare bok, men oj vad han har använt den tiden väl till att sammanställa ett budskap som fick ta tid att nå fram till och skriva ner. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte ens läst klart hela boken än, jag tar liksom några få sidor åt gången, låter dem resa runt några vändor på insidan innan jag känner mig redo att gå vidare till nästa moment eller tanke. Boken är en fantastiskt angelägen motvikt i en samtidskultur som bara rusar framåt i expressfart och missar allt det som faktiskt har betydelse i tillvaron. Den täcker nästan samtliga områden som en riktigt bra bok av det här slaget ska göra. Jag har tidigare sagt om en annan bok att det är den enda uppbyggelsebok man behöver. Självfallet ändrar man sig efter ett tag och tycker att man behöver ytterligare någon. Men jag är böjd att åtminstone känna så ett tag för Sjödins bok.
Så de båda böckerna täcker alltså både aktionen och kontemplationen. För visst är båda omistliga för oss om vi vill leva ett fullödigt mänskligt liv. Så köp båda böckerna. Läs dem. Och låt dig förvandlas. Det vill jag så innerligt gärna för mitt eget liv.
Nästa gång tror jag det får handla om nyårslöften.
De två böcker som jag vill lyfta fram kom både i början av hösten, och de representerar två motsatta, men likväl kompletterande och nödvändiga sidor av det kristna (eller ska vi säga: mänskliga) livet. Jag har skickat förfrågan om recension på båda, men båda hade redan huggits av andra som funnit den intressanta.
Först har vi Gary Haugens Mod och rättvisa -att vara ljus i en mörk värld. Haugen leder en organisation som heter International Justice mission, som arbetar med att befria slavar och traffickingoffer, och ställa de skyldiga inför rätta. Boken utmanar min - och tror jag alla andras - bekvämlighet till max och utmanar oss att verkligen ta vårt livs uppdrag på allvar, att våga leva modigt hellre än säkert, att agera för rättfärdighet och mot orättfärdighet. Varenda sida är som ett slag i magen. Mitt ego mår jättedåligt. Jag älskar det. Jag behöver det.
Om den första boken handlar om aktion handlar den andra om kontemplation. Det är Anders-Petter Sjödins Förvandlad i Guds närhet. Det har hunnit gå 14 år sedan Sjödin skrev sin tidigare bok, men oj vad han har använt den tiden väl till att sammanställa ett budskap som fick ta tid att nå fram till och skriva ner. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte ens läst klart hela boken än, jag tar liksom några få sidor åt gången, låter dem resa runt några vändor på insidan innan jag känner mig redo att gå vidare till nästa moment eller tanke. Boken är en fantastiskt angelägen motvikt i en samtidskultur som bara rusar framåt i expressfart och missar allt det som faktiskt har betydelse i tillvaron. Den täcker nästan samtliga områden som en riktigt bra bok av det här slaget ska göra. Jag har tidigare sagt om en annan bok att det är den enda uppbyggelsebok man behöver. Självfallet ändrar man sig efter ett tag och tycker att man behöver ytterligare någon. Men jag är böjd att åtminstone känna så ett tag för Sjödins bok.
Så de båda böckerna täcker alltså både aktionen och kontemplationen. För visst är båda omistliga för oss om vi vill leva ett fullödigt mänskligt liv. Så köp båda böckerna. Läs dem. Och låt dig förvandlas. Det vill jag så innerligt gärna för mitt eget liv.
Nästa gång tror jag det får handla om nyårslöften.
söndag 26 december 2010
En springa till en större värld
Så går själva julhelgen mot sitt slut och mellandagsvardagarna rullar igång. Men budskapet om Gud som blivit människa och öppnat vägen för oss människor till en mycket större verklighet lever vidare i kyrkoåret.
Ikväll när jag nattade mellanpojken fastnade mina ögon för en finstämd parallell. I takfönstret i hans rum hade de ständigt växande snötäcket fallit undan lite grann så att det blivit en springa på ungefär fem centimeter. I den springan kunde man se upp på den vintergnistrande stjärnhimlen. Och rummet som tycktes så litet fick plötsligt en öppning till något oändligt stort därutanför.
För mig blev det en vacker bild av hur Gud för alla människor vid något eller några tillfällen i livet låter en liten eller något större springa öppnas i vårt inre; en öppning till en långt större värld än det livsrum som vi normalt vistas i. Utmaningen för oss var och en blir då självfallet hur vi agerar när springan och den större världen uppenbarar sig. En ryggmärgsreaktion är att snabbt stänga igen öppningen och dra oss tillbaka till den tillvaro som vi känner och behärskar. Men vi kan också välja att ställa oss och betrakta stjärnorna därute. Låta oss uppfyllas av förundran. Och sedan ta steget ut till ett mycket större liv.
Vågar vi det?
Ikväll när jag nattade mellanpojken fastnade mina ögon för en finstämd parallell. I takfönstret i hans rum hade de ständigt växande snötäcket fallit undan lite grann så att det blivit en springa på ungefär fem centimeter. I den springan kunde man se upp på den vintergnistrande stjärnhimlen. Och rummet som tycktes så litet fick plötsligt en öppning till något oändligt stort därutanför.
För mig blev det en vacker bild av hur Gud för alla människor vid något eller några tillfällen i livet låter en liten eller något större springa öppnas i vårt inre; en öppning till en långt större värld än det livsrum som vi normalt vistas i. Utmaningen för oss var och en blir då självfallet hur vi agerar när springan och den större världen uppenbarar sig. En ryggmärgsreaktion är att snabbt stänga igen öppningen och dra oss tillbaka till den tillvaro som vi känner och behärskar. Men vi kan också välja att ställa oss och betrakta stjärnorna därute. Låta oss uppfyllas av förundran. Och sedan ta steget ut till ett mycket större liv.
Vågar vi det?
torsdag 23 december 2010
God jul!
Jag vill bara passa på att önska alla bloggläsare en god och välsignad jul. För mer ingående resonemang om julens roll i Sverige idag, och hur snurrigt det kan bli ibland - läs gärna mitt inlägg på Samvetsbloggen. I övrigt vill jag bara recitera några rader som uttrycker den första julens oerhörda konsekvenser:
Ty Frälsarn krossat våra tunga bojor,
vår jord är fri, himlen öppen nu är.
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se din ovän ska bli dig så kär.
Guds frid över oss alla!
Ty Frälsarn krossat våra tunga bojor,
vår jord är fri, himlen öppen nu är.
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se din ovän ska bli dig så kär.
Guds frid över oss alla!
onsdag 22 december 2010
Ny hemsida färdig - clapham.se
Den senaste veckan har jag jobbat mycket administrativt i två spår: dels har jag skrivit på ansökningar till Skolinspektionen för Kungsgymnasiets räkning, vi räknar med att växa framöver.
Och dels har jag gjort en ny hemsida för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, där jag fungerar som Fellow och informationssekreterare. Sidan kommer under den närmaste tiden att i första hand fungera som ett artikelbibliotek med de bästa och mest uppmärksammade smakproven från institutets produktion under de närmare tre år som vi har funnits till. När jag nu tittar på resultatet kan jag å Claphams vägnar känna en stolthet och tacksamhet över att institutet har gjort ett arbete med en sådan bredd och djup. Vissa är snabba att fälla nedsättande tillmälen om Claphams verksamhet. Jag tycker att de i så fall gör väl i att först ta närmare del av de teman som vår produktion täcker.
Gå gärna in på clapham.se och studera innehållet och lägg sidan till bland dina favoriter. Ambitionen är att sidan med tiden ska bli ett av Sveriges viktigaste webbplatser för kristen opinionsbildning, och vi kommer fortlöpande att fylla på med nytt material.
Nu förbereder vi oss inför den kommande julhelgen där vi återigen får fira vår Frälsare Jesu Kristi födelse. Och kom ihåg: julafton är en vanlig vardag, det är på lördag som den stora dagen infaller!
Och dels har jag gjort en ny hemsida för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, där jag fungerar som Fellow och informationssekreterare. Sidan kommer under den närmaste tiden att i första hand fungera som ett artikelbibliotek med de bästa och mest uppmärksammade smakproven från institutets produktion under de närmare tre år som vi har funnits till. När jag nu tittar på resultatet kan jag å Claphams vägnar känna en stolthet och tacksamhet över att institutet har gjort ett arbete med en sådan bredd och djup. Vissa är snabba att fälla nedsättande tillmälen om Claphams verksamhet. Jag tycker att de i så fall gör väl i att först ta närmare del av de teman som vår produktion täcker.
Gå gärna in på clapham.se och studera innehållet och lägg sidan till bland dina favoriter. Ambitionen är att sidan med tiden ska bli ett av Sveriges viktigaste webbplatser för kristen opinionsbildning, och vi kommer fortlöpande att fylla på med nytt material.
Nu förbereder vi oss inför den kommande julhelgen där vi återigen får fira vår Frälsare Jesu Kristi födelse. Och kom ihåg: julafton är en vanlig vardag, det är på lördag som den stora dagen infaller!
söndag 19 december 2010
Jul 2.0 (Jag gillar nog originalet bättre)
Humanisterna utmanade mig att skicka med något klipp e.d. som skämtade med religionen. (Och jag förutsätter att uppdraget inte med nödvändighet gick ut på att förlöjliga?) Det här var ganska kul - om hur Kristi födelse skulle ha utspelats år 2010 (efter Kristi födelse...).
Men jag måste nog säga att det här verkar vara ytterligare ett tecken på att Guds inträde i världen kom i exakt rätt tid. Idag framstår som ett klart sämre val... Lätt förmedlat - lätt förgånget...
Men jag måste nog säga att det här verkar vara ytterligare ett tecken på att Guds inträde i världen kom i exakt rätt tid. Idag framstår som ett klart sämre val... Lätt förmedlat - lätt förgånget...
fredag 17 december 2010
Glasklart från Stefan Gustavsson om aborter
Jag har inte hållit mig helt uppdaterad på Stefan Gustavssons blogg, men jag ser nu lite i efterhand att han har skrivit ett fantastiskt välformulerat inlägg som respons på Torsten Åhmans blogginlägg som argumenterar att kristna bör ligga mycket lågt i diskussionen om ofödda människors rätt till liv. Stefan Gustavsson tycker inte det och ger raka skäl till varför. Jag håller med. Studera även de ytterligare fördjupande kommentarerna till blogginlägget.
onsdag 15 december 2010
Kristendomen - en undergroundrörelse
Dagens mycket duglige utrikesreporter Anders Gustavsson har idag skrivit en perspektivskapande artikel om hur kristna är den mest förföljda gruppen i världen idag, med över 100 000 dödade årligen. Det sätter den välmående västerländska religionsfientligheten i ett lite annat ljus. Kristendomen är inte lika med korståg. Det är inte lika med Rom, inte lika med USA. Som Gustavsson sammanfattar: "Den genomsnittskristna i dag är en nigeriansk kvinna i 40-årsåldern. Inte en vit, västerländsk man."
Man kan tycka att en sådan belysande artikel inte skulle behövas, men eftersom sekularisterna går på i de vanliga "religion-är-lika-med-massmord"-ullstrumporna (se exempelvis dagens dumheter på Humanistbloggen), så behövs det sunda korrektiv. Igen, och igen, och igen.
Det ligger något obehagligt introvert i de här ständiga religionsfientliga utfallen, där man inte kan eller vill förstå att kristendomen är något annat än en överhetens maktmedel. Den har varit det från tid till annan, och då har den förutsägbart nog tagits över av världsliga maktambitioner. Det är kristendomen (och för den delen: alla andra poltitiska/religiösa/filosofiska ismer också) i sin världsligt korrumperade form. Men det är inte den kristna trons verkliga natur.
Artikelns intervjuperson beskriver hur "eliterna i den moderna världen tenderar att se kristna som förövare, inte som offer. Han bedömde också att okunnighet om hur det faktiskt ser ut är en viktig orsak. Förutfattade meningar eller kanske bristande fantasi gör att man ser förföljelse av kristna som otänkbar, osann eller omöjlig." Och om man ska våga fundera ett steg längre kanske det viktigaste skälet lyder: personlig motvilja.
Nej, kristendomen är och har alltid i sitt rätta väsen varit en undergroundrörelse. Förlöjligad, nedtryckt och förföljd. Och ur detta har växt en rörelse med en styrka som ingen världslig makt kan mäta sig med. En rörelse vars kraft ligger någon helt annanstans än i vapen, pengar eller politisk makt. Den ligger i korsets, ödmjukhetens och kärlekens väg. Den vägen är betydligt mer utmanande att gå. Men o, så mycket högre den kan bära.
Man kan tycka att en sådan belysande artikel inte skulle behövas, men eftersom sekularisterna går på i de vanliga "religion-är-lika-med-massmord"-ullstrumporna (se exempelvis dagens dumheter på Humanistbloggen), så behövs det sunda korrektiv. Igen, och igen, och igen.
Det ligger något obehagligt introvert i de här ständiga religionsfientliga utfallen, där man inte kan eller vill förstå att kristendomen är något annat än en överhetens maktmedel. Den har varit det från tid till annan, och då har den förutsägbart nog tagits över av världsliga maktambitioner. Det är kristendomen (och för den delen: alla andra poltitiska/religiösa/filosofiska ismer också) i sin världsligt korrumperade form. Men det är inte den kristna trons verkliga natur.
Artikelns intervjuperson beskriver hur "eliterna i den moderna världen tenderar att se kristna som förövare, inte som offer. Han bedömde också att okunnighet om hur det faktiskt ser ut är en viktig orsak. Förutfattade meningar eller kanske bristande fantasi gör att man ser förföljelse av kristna som otänkbar, osann eller omöjlig." Och om man ska våga fundera ett steg längre kanske det viktigaste skälet lyder: personlig motvilja.
Nej, kristendomen är och har alltid i sitt rätta väsen varit en undergroundrörelse. Förlöjligad, nedtryckt och förföljd. Och ur detta har växt en rörelse med en styrka som ingen världslig makt kan mäta sig med. En rörelse vars kraft ligger någon helt annanstans än i vapen, pengar eller politisk makt. Den ligger i korsets, ödmjukhetens och kärlekens väg. Den vägen är betydligt mer utmanande att gå. Men o, så mycket högre den kan bära.
tisdag 14 december 2010
Stolligast i år: Röda Korset
En kortis idag: Röda Korset i England förbjuder kristna julsymboler på sina kontor och insamlingsställen. Det skulle kunna bli till anstöt för muslimer, säger de.
- Är ni helt stolliga? replikerar muslimerna. - Jul är ju en kristen högtid. Det är väl självfallet att ni använder kristna symboler. Hur skulle vi kunna ta anstöt av det?
Jag försöker själv hitta rätt ord att kommentera stollerierna med. Men jag går bet.
Röda Korset gör inte bara bort sig inför kristna och samhället i stort, utan kanske än mer inför muslimer. Och förmodligen allra mest inför sig själva. Röda Nonsens kanske är ett mer passande namn på organisationen i framtiden.
PS: Jo, de har visst försökt förut. "The charity's umbrella body, the Swiss-based International Red Cross, has also had politically-correct doubts about its famous symbol. But efforts to find an alternative were abandoned in the face of protest and ridicule five years ago." Tro det?
- Är ni helt stolliga? replikerar muslimerna. - Jul är ju en kristen högtid. Det är väl självfallet att ni använder kristna symboler. Hur skulle vi kunna ta anstöt av det?
Jag försöker själv hitta rätt ord att kommentera stollerierna med. Men jag går bet.
Röda Korset gör inte bara bort sig inför kristna och samhället i stort, utan kanske än mer inför muslimer. Och förmodligen allra mest inför sig själva. Röda Nonsens kanske är ett mer passande namn på organisationen i framtiden.
PS: Jo, de har visst försökt förut. "The charity's umbrella body, the Swiss-based International Red Cross, has also had politically-correct doubts about its famous symbol. But efforts to find an alternative were abandoned in the face of protest and ridicule five years ago." Tro det?
måndag 13 december 2010
Nära bomben i förrgår
Först såhär i efterhand börjar det gå upp för mig att det kunde ha gått riktigt illa inte bara för andra, utan även för oss i Stockholm i lördags.
Vi hade varit på Skansens julmarknad med hela familjen under dagen, och träffade en person vi samtalade med på Kulturhuset vid Sergels torg efteråt. Jag kommer ihåg att jag tittade på armbandsuret klockan fem och sade att nu behöver vi åka tillbaka till hotellet. Så vi tog den då rätt trötta barnaskaran och gick ner på Drottninggatan och vidare ner i tunnelbanestationen T-centralen. Klockan bör då ha varit någonstans mellan 17.05 och 17.10.
Nu vet jag inte om det är några exakta tider, men det verkar som att terrorbombaren råkade trycka på fel knapp omkring klockan fem exakt, istället för att vandra vidare till punkt X för att en liten stund senare ta så många som möjligt med sig in i döden. Och det är klart, Drottninggatan vid Sergels Torg är väl en ganska väl vald plats för ändamålet...
Konstigt det där med "om". Man får aldrig veta vad som hänt om inte om varit om. Men visst känns det våldsamt obehagligt när man tänker "om" såhär i efterhand. Kalla det beskydd, kalla det slarv, kalla det tur. Men just den här gången angrep ondskan mest sig själv. Jag är glad att vi och alla de andra fick fortsätta leva ett tag till. Ännu ett tillfälle att tänka efter hur vi förvaltar våra dagar här på jorden.
Vi hade varit på Skansens julmarknad med hela familjen under dagen, och träffade en person vi samtalade med på Kulturhuset vid Sergels torg efteråt. Jag kommer ihåg att jag tittade på armbandsuret klockan fem och sade att nu behöver vi åka tillbaka till hotellet. Så vi tog den då rätt trötta barnaskaran och gick ner på Drottninggatan och vidare ner i tunnelbanestationen T-centralen. Klockan bör då ha varit någonstans mellan 17.05 och 17.10.
Nu vet jag inte om det är några exakta tider, men det verkar som att terrorbombaren råkade trycka på fel knapp omkring klockan fem exakt, istället för att vandra vidare till punkt X för att en liten stund senare ta så många som möjligt med sig in i döden. Och det är klart, Drottninggatan vid Sergels Torg är väl en ganska väl vald plats för ändamålet...
Konstigt det där med "om". Man får aldrig veta vad som hänt om inte om varit om. Men visst känns det våldsamt obehagligt när man tänker "om" såhär i efterhand. Kalla det beskydd, kalla det slarv, kalla det tur. Men just den här gången angrep ondskan mest sig själv. Jag är glad att vi och alla de andra fick fortsätta leva ett tag till. Ännu ett tillfälle att tänka efter hur vi förvaltar våra dagar här på jorden.
lördag 11 december 2010
Nära Nobelpris igår!
Nja, jag har nog inga större personliga aspirationer på nobelpris, men vi fick en lite ofrivillig extra närhet till ceremonierna med familjen igår. Vi är i skrivande stund på minisemester i Stockholm, och efter en dag på Naturhistoriska körde vi lite på sniskan i bilköerna och hamnade efter ett tag utanför Konserthuset just under Nobelceremonin. Sen tog oss köerna vidare förbi Stadshuset där festförberedelserna just slutfördes, och till slut passerade vi även Globen med den stundande Idol-finalen. Men kan väl säga att den intellektuella nivån liksom sänktes steg för steg under bilfärden mot hotellet söder om stan...
Men såhär i Nobelpristider kan det vara av värde att se vilka bredare frågor som kan lyftas i samband med Nobelprisen. Vi i Claphaminstitutet hade glädjen att ha två artiklar publicerade på Nobeldagen, en med undertecknad som förste undertecknare om hur fredspriset för tanken även till dem som fängslats för sin tro. En annan artikel belyser det ständigt pågående samtalet om tro och vetande, och pekar på hur vetenskapen kompletteras av och får sin styrka ur tron.
Men såhär i Nobelpristider kan det vara av värde att se vilka bredare frågor som kan lyftas i samband med Nobelprisen. Vi i Claphaminstitutet hade glädjen att ha två artiklar publicerade på Nobeldagen, en med undertecknad som förste undertecknare om hur fredspriset för tanken även till dem som fängslats för sin tro. En annan artikel belyser det ständigt pågående samtalet om tro och vetande, och pekar på hur vetenskapen kompletteras av och får sin styrka ur tron.
onsdag 8 december 2010
Vet du vad du vet, va? (En sågning av empirismen)
Jag lovade tidigare ett uppföljande inlägg på den rätt långa diskussion vi hade i samband med skärskådandet av argumenten, eller möjligen bristen på desamma, hos ateismen. Det fanns ett resonemang som återkom i den här diskussionen, och som förekommer då och då i diverse sammanhang, men det är icke desto mindre så problematiskt att jag vill stanna till lite extra inför det.
Patrik N skriver att "jag utgår från att allt som finns är det som vi kan uppfatta med våra sinnen". Patrik Lindenfors fortsätter samma tanke med formuleringen att "vi kan inte veta någonting om omvärlden som vi inte har sinnesinformation om."
Problemet med en sådan här typ av sträng empirism, som hävdar att sinnena är vår enda väg till säker kunskap är förstås att den upphäver sig själv. Den självklara följdfrågan lyder ju: HUR VET DU DET? Om påståendet är korrekt finns det ingen möjlighet att nå denna kunskap med sinnenas hjälp, den måste inhämtas förnuftsmässigt, intuitivt eller på annat sätt som inte är kopplade till våra sinnen.
När jag bad Patrik L att förtydliga sitt påstående menade han att det i och för sig är möjligt att det skulle kunna finnas något mer än detta. "Men detta "mer" är oåtkomligt för oss. Varför? För att den enda informationskanal vi verkar ha med omvärlden är just sinnesinformation."
Nyckelordet här är förstås "verkar". Och det är en sund brasklapp att lägga in. Brasklappen måste in om vi ska kunna leva som sanna människor i den här världen. För oavsett hur mycket ateist man nu är, så verkar det finnas ett flertal företeelser som tycks oss både verkliga och trovärdiga, men samtidigt är mer än bara materia, mer än något som enbart kan upplevas med hjälp av våra fem sinnen.
Nutida ateister lutar sig ofta mot empiristen David Hume, vilken i slutet av sin i praktiken gudsförnekande bok An enquiry concerning human understanding ville införa ett slags test för hur vi kan skilja trovärdig information från opålitlig:
"Om vi tar en bok i vår hand, om teologi eller metafysik exempelvis, låt oss då fråga: Innehåller den några abstrakta resonemang, baserade på matematiska beräkningar? Nej. Innehåller den resonemang om fakta och existens, baserat på erfarenhet eller experiment? Nej. Kasta den i så fall på elden, för den kan bara innehålla ordklyverier och illusioner."
Efter denna redogörelse infinner sig omedelbart en intressant fråga: Vad ska vi göra med Enquiry, den filosofiska klassiker som Hume avslutar med just detta test? Beskrivningen av testet klarar ju själv inte testet! Den kan varken prövas via experiment eller via matematiska beräkningar, utan utgör bara en grundprincip som författaren helt enkelt förutsätter utan att kunna bevisa. Slutsatsen måste följaktligen bli att även Humes egen bok innehåller meningslös information, och därmed själv borde bli lågornas rov tillsammans med all annan flumlitteratur. Vilket rimligen inte var vad författaren hade tänkt sig.
Ett sådant här sätt att betrakta verkligheten kollapsar helt enkelt under sin egen tyngd. Kanske det då är läge att fråga sig om en strängt materialistisk och empiristisk världsbild verkligen är värd att följa.
Patrik N skriver att "jag utgår från att allt som finns är det som vi kan uppfatta med våra sinnen". Patrik Lindenfors fortsätter samma tanke med formuleringen att "vi kan inte veta någonting om omvärlden som vi inte har sinnesinformation om."
Problemet med en sådan här typ av sträng empirism, som hävdar att sinnena är vår enda väg till säker kunskap är förstås att den upphäver sig själv. Den självklara följdfrågan lyder ju: HUR VET DU DET? Om påståendet är korrekt finns det ingen möjlighet att nå denna kunskap med sinnenas hjälp, den måste inhämtas förnuftsmässigt, intuitivt eller på annat sätt som inte är kopplade till våra sinnen.
När jag bad Patrik L att förtydliga sitt påstående menade han att det i och för sig är möjligt att det skulle kunna finnas något mer än detta. "Men detta "mer" är oåtkomligt för oss. Varför? För att den enda informationskanal vi verkar ha med omvärlden är just sinnesinformation."
Nyckelordet här är förstås "verkar". Och det är en sund brasklapp att lägga in. Brasklappen måste in om vi ska kunna leva som sanna människor i den här världen. För oavsett hur mycket ateist man nu är, så verkar det finnas ett flertal företeelser som tycks oss både verkliga och trovärdiga, men samtidigt är mer än bara materia, mer än något som enbart kan upplevas med hjälp av våra fem sinnen.
Nutida ateister lutar sig ofta mot empiristen David Hume, vilken i slutet av sin i praktiken gudsförnekande bok An enquiry concerning human understanding ville införa ett slags test för hur vi kan skilja trovärdig information från opålitlig:
"Om vi tar en bok i vår hand, om teologi eller metafysik exempelvis, låt oss då fråga: Innehåller den några abstrakta resonemang, baserade på matematiska beräkningar? Nej. Innehåller den resonemang om fakta och existens, baserat på erfarenhet eller experiment? Nej. Kasta den i så fall på elden, för den kan bara innehålla ordklyverier och illusioner."
Efter denna redogörelse infinner sig omedelbart en intressant fråga: Vad ska vi göra med Enquiry, den filosofiska klassiker som Hume avslutar med just detta test? Beskrivningen av testet klarar ju själv inte testet! Den kan varken prövas via experiment eller via matematiska beräkningar, utan utgör bara en grundprincip som författaren helt enkelt förutsätter utan att kunna bevisa. Slutsatsen måste följaktligen bli att även Humes egen bok innehåller meningslös information, och därmed själv borde bli lågornas rov tillsammans med all annan flumlitteratur. Vilket rimligen inte var vad författaren hade tänkt sig.
Ett sådant här sätt att betrakta verkligheten kollapsar helt enkelt under sin egen tyngd. Kanske det då är läge att fråga sig om en strängt materialistisk och empiristisk världsbild verkligen är värd att följa.
tisdag 7 december 2010
Länge leve livet!
Annorzzz kommenterade på föregående inlägg att vår vän Luther ju faktiskt är alldeles väldigt död och begraven, så som person kanske han knappast må leva speciellt länge. Hans arv må dock leva på ett bra tag till!
Men när det gäller livet hoppas jag att vi alla kan stämma in i att det bör värnas även framöver. På söndag firas Livets söndag i kristenheten. I Dagen skriver idag fyra kyrkoledare en angelägen debattartikel om livets okränkbarhet.
Själv är jag citerad i Världen Idag i ämnet (citatet blev väl inte helt klockrent, men jag hade helt enkelt inte tid i fredags eftermiddags att revidera det mera), med anledning av Torsten Åhmans blogginlägg som har sina poänger, men som likväl har köpt alltför mycket av det sekulära samhällets syn på både livet och sexualiteten. Det är just när omvärlden drar åt dödens håll som vi så mycket starkare behöver tala för livet.
Men när det gäller livet hoppas jag att vi alla kan stämma in i att det bör värnas även framöver. På söndag firas Livets söndag i kristenheten. I Dagen skriver idag fyra kyrkoledare en angelägen debattartikel om livets okränkbarhet.
Själv är jag citerad i Världen Idag i ämnet (citatet blev väl inte helt klockrent, men jag hade helt enkelt inte tid i fredags eftermiddags att revidera det mera), med anledning av Torsten Åhmans blogginlägg som har sina poänger, men som likväl har köpt alltför mycket av det sekulära samhällets syn på både livet och sexualiteten. Det är just när omvärlden drar åt dödens håll som vi så mycket starkare behöver tala för livet.
måndag 6 december 2010
Länge leve Luther!
Jodå, det är faktiskt gamle Luther som blickar ner på mig när jag sitter och arbetar. Bakgrunden är följande: Ungefär när vår familj hade köpt vårt nuvarande hus hade min svärmor köpt en låda med diverse prylar på auktion, bland annat då en stor porträtt på Luther. Hon höll just på att slänga ut tavlan med soporna när jag fick syn på den och lyckades rädda den från fjärrvärmevärkets lågor. Passar precis i mitt arbetsrum, tänkte jag.
Så när jag sitter och slöar till i arbetet och låter tangenterna flyta iväg till annat än jag egentligen borde göra, så kan jag bara kika upp på en verklig arbetsinspiratör och ta till mig utmaningen: "Översätta Nya testementet på 11 veckor. Nåja, kanske inte, men lite till måste jag allt kunna producera ikväll..."
Sen gör det förstås också sitt till att Luther har betytt oerhört mycket för att stå emot inte bara religiösa missbruks som avlatsbrev, utan framförallt att han var en tydlig röst för biblisk kristen tro i en tid när den västerländska kulturen började spricka i fogarna och se födelsen av en ny världsbild där människan, inte Gud, började hamna i första rummet. Luther stod fast i början av kampen - jag vill göra det i nutidsfasen. Det var därför också ett enkelt val att för två år sedan släppa "Vem tänder stjärnorna" just på 425-årsdagen av Luthers födelse. Så Luther är - med sina fel och brister - ändå en stark förebild för mig, så att ha honom på väggen känns som en bra källa till inspiration i arbete och liv.
En intressant fundering som infinner sig just nu är förstås hur 500-årsjubileet av reformationen ska firas. Traditionellt lutherska kyrkor verkar ju mer skämmas för sin lärofaders budskap om Sola Scriptura. Frikyrkorna tycker han verkar trist. Det verkar fascinerande nog som att de som idag är allra mest förtjusta i Martin Luther är... katolikerna! Så det kan gå...
Så när jag sitter och slöar till i arbetet och låter tangenterna flyta iväg till annat än jag egentligen borde göra, så kan jag bara kika upp på en verklig arbetsinspiratör och ta till mig utmaningen: "Översätta Nya testementet på 11 veckor. Nåja, kanske inte, men lite till måste jag allt kunna producera ikväll..."
Sen gör det förstås också sitt till att Luther har betytt oerhört mycket för att stå emot inte bara religiösa missbruks som avlatsbrev, utan framförallt att han var en tydlig röst för biblisk kristen tro i en tid när den västerländska kulturen började spricka i fogarna och se födelsen av en ny världsbild där människan, inte Gud, började hamna i första rummet. Luther stod fast i början av kampen - jag vill göra det i nutidsfasen. Det var därför också ett enkelt val att för två år sedan släppa "Vem tänder stjärnorna" just på 425-årsdagen av Luthers födelse. Så Luther är - med sina fel och brister - ändå en stark förebild för mig, så att ha honom på väggen känns som en bra källa till inspiration i arbete och liv.
En intressant fundering som infinner sig just nu är förstås hur 500-årsjubileet av reformationen ska firas. Traditionellt lutherska kyrkor verkar ju mer skämmas för sin lärofaders budskap om Sola Scriptura. Frikyrkorna tycker han verkar trist. Det verkar fascinerande nog som att de som idag är allra mest förtjusta i Martin Luther är... katolikerna! Så det kan gå...
fredag 3 december 2010
Gissningslek - version II
Jo, det var alltså organdonation som Humanisterna ville ordna debatt om. Men hur göra en vettig debatt av ett sådant ämne? Kanske förväntade de sig att kristna intar något slags extremist-Jehovas-Vittnen-position där vi säger nej till varenda typ av kroppsliga ingrepp. Det är klart, visst kan man tänka sig etiska svårigheter om kloning skulle tillåtas, men organdonation skulle i så fall vara det lilla moraliska problemet. Nej, ett sådant ämne lämpar sig nog mest för ett gott samtal i samförstånd medicinare emellan. Så det var ett rätt lätt val att stå över.
Men jag fick ett litet ryck här. Det hänger en stor tavla på en historisk person här ovanför skrivbordet i mitt kontor. (Ja, själv vill jag helst säga bibliotek, men frun tycker det låter aningen pretentiöst. Men fem överbelamrade bokhyllor, ska det inte kunna gå som bibliotek? Jag bara frågar...) Frågan är då vem tavlan föreställer? Och varför vill jag ha vederbörande hängande över mig?
a) Platon
b) Elvis Presley
c) Martin Luther
d) William Booth
Emotser kvalificerade gissningar! Svar inom några dagar.
Men jag fick ett litet ryck här. Det hänger en stor tavla på en historisk person här ovanför skrivbordet i mitt kontor. (Ja, själv vill jag helst säga bibliotek, men frun tycker det låter aningen pretentiöst. Men fem överbelamrade bokhyllor, ska det inte kunna gå som bibliotek? Jag bara frågar...) Frågan är då vem tavlan föreställer? Och varför vill jag ha vederbörande hängande över mig?
a) Platon
b) Elvis Presley
c) Martin Luther
d) William Booth
Emotser kvalificerade gissningar! Svar inom några dagar.
torsdag 2 december 2010
Galenskaparna & After Shave - Monopol: Du sköna nya värld
Humanistbloggen håller på att skapa ett litet potpurri av religionssatiriska Youtubeklipp. Jag tänkte vara lite allvarligare och bjuda på ett klipp med... förströelse. till och med Gud själv har förvandlats till lekfarbror.
"Viktigare än rolig" kommer jag ihåg att jag sade när jag lämnade biosalongen efter att ha sett Monopol när det begav sig. Budskapet är än mer angeläget idag. Det gäller i kristenheten, men framförallt: i den värld där Förströelsen med stort F har ersatt både Gud och verkligt livsinnehåll. Klart tänkvärt nummer.
onsdag 1 december 2010
Gissningslek - Varför nobbar jag Humanisterna?
Jag fick en förfrågan här från Humanisterna i Stockholm att medverka i en debatt, men tackade utan betänketid nej. Tyckte ämnet inte kändes speciellt väl lämpat för debatt. Jag är i skrivande stund fortfarande inte säker på vilken position de förväntade sig att jag skulle inta... Någon som kan gissa vilket debattämne jag nobbade? Jag tänkte bjussa på lite alternativ för att göra det lite enklare:
a) Dödsstraff
b) Organdonation
c) Bistånd
d) Värnplikt
Pluspoäng i bloggkanten för en bra motivering till varför jag borde avstå valt ämne! Facit i övermorgon.
a) Dödsstraff
b) Organdonation
c) Bistånd
d) Värnplikt
Pluspoäng i bloggkanten för en bra motivering till varför jag borde avstå valt ämne! Facit i övermorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)