torsdag 31 mars 2011
Jag är headhuntad!
Nja, vid närmare eftertanke tror jag inte jag hoppar på tåget. Men jag fick ett lattjo mejl med rekommendation om ett jobb på Platsbanken som kanske kunde vara av intresse. Vad sägs om det här? "Uppdrag: Att under fyra veckor för [tidskriften X:s] räkning testa badstränder i fyra världsdelar. Bland arbetsuppgifterna ingår att åka på utflykter, vila i solstolar, dricka vin på lokala tavernor samt andra vanligt förekommande uppgifter i kommersiell strand- och turistmiljö. På vissa orter kan även mottagande av helkroppsmassage, drinkprovning, snorkeldykning samt bokläsning efterfrågas." En av de kvaliteter som efterfrågas för jobbet är att "ha kapacitet att vila/göra ingenting under långa perioder." Åh,dessa nätter av vakande och vånda innan jag till slut bestämde mig för att avstå... För andra som vågar ta tjuren vid hornen är det sålunda fritt fram. Men medge att det var en rätt schysst marknadsföringsgrepp. :-)
onsdag 30 mars 2011
Vänskap väcker ateist?
Mitt i alla oroande nyheter från runtom i världen nås vi av en uppfriskande nyhet. Det handlar om Christopher Hitchens - inte okänd på denna blogg - som fått oväntad medicinsk och vänskaplig hjälp från ingen mindre än Francis Collins, den varmt kristne forskaren som ledde arbetet med att kartlägga det mänskliga genomet. Ärkeateisten Hitchens säger, till synes något ambivalent, att Collins aldrig säger om han ber för honom; men "det gör han antagligen". Men relationen dem emellan tycks fördjupas under den livshotande cancer som Hitchens lider av. Det är intressant det där ,att det så ofta räcker med att människor börjar prata med varandra för att de ska sluta slänga stenar och bomber eller skriva hånfulla pamfletter mot varandra. Jag vågar påstå att det nog är precis så som Gud har tänkt det.
måndag 28 mars 2011
Glädjande om sorgligt i DN
DN tar idag bladet från munnen och understryker det som i alla andra fall hade resulterat i högljutt och unisont avståndstagande, men som i Sverige nästan hamnat i total medieskugga: att kristna är världens mest förföljda grupp. Ledaren skriver: "Islamistiska grupper har öppet deklarerat att målet är att rensa Mellanöstern från kristna, antingen genom att med terror skrämma bort dem eller helt enkelt ta deras liv. Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Nyligen släppte den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need rapporten ”Persecuted and forgotten” som hävdar att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna." Tanken är nu väckt i vårt land. Ordet är uttalat. Nu är tid att även skrida till handling och aktivt motarbeta detta förtryck av den grundläggande mänskliga rättigheten att få förkunna och utöva sin tro, även om förtrycket utövas av en aggressiv och våldsbenägen grupp. Eller: framför allt då.
söndag 27 mars 2011
När nuet tar över och tanken förlorar
Jag läste en bra text av GP:s Mikael van Reis i en på tåget upphittad tidning. Temat var nutidens massmedievärld där snart sagt varje drama går att uppleva i realtid. Läs: Libyen. Läs: Japan. Han konstaterar att han för varje direktrapport blir alltmer flackande i sitt inre. Insiktsfulla analyser är det inte alls brist på. van Reis finner dem också mångdubbelt mer relevanta. Men ändå dras han ohjälpligt till direktsändningens aktualitetsklimax. Han avslutar: "Vad kommer sen? Vi behöver spela tillbaka tiden. Informationen är sekundsnabb, kunskapen alltid långsammare." Önskar alla en lugn vilodag.
fredag 25 mars 2011
Upplevt i huvudstaden
På hemväg från Claphaminstitutets rådsmöte som vi höll i Stockholm igår kväll. Oj, vad många utmaningar det finns i Sverige och världen som behöver mötas. Så många människor som utsätts för olika typer av övergrepp. Vi kan aldrig hjälpa alla. Men vi kan göra något. Vi kan - som William Wilberforce och den ursprungliga Claphamgruppen - försöka öppna fler människors, politikers och opinionsbildares ögon för att arbeta för det goda och rätta. Här har Clapham och många andra ett stort och viktigt uppdrag. Arbetet fortsätter!
På promenaden över till Östermalm (känns alltid som lite hotfull bortaplan för en Hammarbyare som undertecknad) och Elimkyrkan (där den likaledes hammarbyitiske Stefan Swärd är pastor, så jag vågade mig dit jag också) var det några saker som slog mig.
Stureplan: Sveriges ekonomiska centrum, samlingsplatsen för de flådigaste av flådiga. Men betongsvampen som är Stureplans symbol och centralpunkt är rent gräslig. Ful, sliten, allmänt sjaskig. Det är klart finare hemma i mitt av vintersnön något takdemolerade uterum. Välkomna hem, alla miljonärer, så ska ni få en skvätt kaffe och lite gemenskap. Under Svampen såg jag varken eller.
Jag satte mig istället ner i Hedvig Eleonora kyrka för en stund av andakt. Intressant det där med gamla kyrkor. Verksamhetsmässigt och teologiskt må kanske flera Stockholmskyrkor ha fjärmat sig en rejäl bit från klassisk kristen tro. Men ett kyrkorum byggd till Guds ära, smyckad med allehanda symboler för Herrens härlighet är ändå alltid en plats för tillbedjan. Det behöver vi. Kyrkorummet hade blivit till ännu större välsignelse om det hade varit pluralis med människor inne i kyrkan. Men singularis tillsammans med Gud är ändå inte så illa!
På promenaden över till Östermalm (känns alltid som lite hotfull bortaplan för en Hammarbyare som undertecknad) och Elimkyrkan (där den likaledes hammarbyitiske Stefan Swärd är pastor, så jag vågade mig dit jag också) var det några saker som slog mig.
Stureplan: Sveriges ekonomiska centrum, samlingsplatsen för de flådigaste av flådiga. Men betongsvampen som är Stureplans symbol och centralpunkt är rent gräslig. Ful, sliten, allmänt sjaskig. Det är klart finare hemma i mitt av vintersnön något takdemolerade uterum. Välkomna hem, alla miljonärer, så ska ni få en skvätt kaffe och lite gemenskap. Under Svampen såg jag varken eller.
Jag satte mig istället ner i Hedvig Eleonora kyrka för en stund av andakt. Intressant det där med gamla kyrkor. Verksamhetsmässigt och teologiskt må kanske flera Stockholmskyrkor ha fjärmat sig en rejäl bit från klassisk kristen tro. Men ett kyrkorum byggd till Guds ära, smyckad med allehanda symboler för Herrens härlighet är ändå alltid en plats för tillbedjan. Det behöver vi. Kyrkorummet hade blivit till ännu större välsignelse om det hade varit pluralis med människor inne i kyrkan. Men singularis tillsammans med Gud är ändå inte så illa!
onsdag 23 mars 2011
Om den svårdräpta religionen
Dagen har idag en artikel på det då och då återkommande temat "religionen är död om några år". Forskare vid universitetet i Arizona lägger visserligen till ett antal brasklappar till sina slutsatser, men menar ändå att det är ditåt utvecklingen pekar i ett antal västländer.
Det är underligt det där att spådomar - som i realiteten kanske snarast är förhoppningar - har en förmåga att återuppstå med jämna mellanrum. 1937 kom boken Daughters and sons av Ivy Compton-Burnett. Den utspelar sig år 1894, och en av bokens huvudpersoner, en äldre kvinna, menar sig ha en levande gemenskap med Gud. Men, kommenterar bokens berättare torrt: "Hon skulle bara ha behövt födas 50 år efter sitt födelseår 1810 för att inte kunna känna igen honom över huvud taget."
De där spådomarna kommer lika frekvent bland gudsförnekare som amen i kyrkan. Richard Dawkins har sagt att han när han inledde sin bana som evolutionsforskare var övertygad om att religionen skulle vara utdöd i det nya millenniet. Men de verkar alla ha fått radikalt fel. Gudstron står kvar. I många områden växer den och den kristna kyrkan så det knakar. "Nej, mina vänner - ryktet om min död är och förblir klart överdrivet" säger Gud, och går vidare till nya utmaningar. Vi är många som vill följa efter.
Edit: Hasse Boström i Dagen gör liknande reflektioner. Biskop Brask är inte den ende som funnit bruk för lappar med extra nödutgång om resultatet inte blir det väntade.
Det är underligt det där att spådomar - som i realiteten kanske snarast är förhoppningar - har en förmåga att återuppstå med jämna mellanrum. 1937 kom boken Daughters and sons av Ivy Compton-Burnett. Den utspelar sig år 1894, och en av bokens huvudpersoner, en äldre kvinna, menar sig ha en levande gemenskap med Gud. Men, kommenterar bokens berättare torrt: "Hon skulle bara ha behövt födas 50 år efter sitt födelseår 1810 för att inte kunna känna igen honom över huvud taget."
De där spådomarna kommer lika frekvent bland gudsförnekare som amen i kyrkan. Richard Dawkins har sagt att han när han inledde sin bana som evolutionsforskare var övertygad om att religionen skulle vara utdöd i det nya millenniet. Men de verkar alla ha fått radikalt fel. Gudstron står kvar. I många områden växer den och den kristna kyrkan så det knakar. "Nej, mina vänner - ryktet om min död är och förblir klart överdrivet" säger Gud, och går vidare till nya utmaningar. Vi är många som vill följa efter.
Edit: Hasse Boström i Dagen gör liknande reflektioner. Biskop Brask är inte den ende som funnit bruk för lappar med extra nödutgång om resultatet inte blir det väntade.
måndag 21 mars 2011
Man ser det på spåren
Jag har gått ut ett otal gånger de senaste dygnen och tittat på de alltmer bortsmältande tvärt insvängda spåren efter ambulanserna i snön utanför vår grind. De skapar en underlig känsla. De är de enda kvardröjande tecknen på att något allvarligt hände här, men jag var inte själv hemma och upplevde det. Nu ikväll har spåren helt smält bort i vårsolen. Lillflickan är fortfarande rätt medtagen, har bitit sig en del i tungan och är lite gnällig. Men hon klarar sig, vidare undersökningar kommer. Tack för vänliga ord och böner.
Jag tänkte lite vidare på spåren. Och slås av en parallell. Det finns andra spår från en större värld som vi möter då och då på vår livsvandring. Vi får inte all information av dessa spår, men de ger oss en insikt om att någon har varit här före oss. Någon har utfört en insats som påverkat oss, men vi förstår inte riktigt hur.
För oss finns den mer detaljerade informationen om vad som hände i lördags skriven i sjukjournalen. I den större världen finns den skriven i det som brukar benämnas den Allmänna uppenbarelsen, den som varje människa i sitt inre kan inse om Gud. Den andra källan - den Särskilda uppenbarelsen - är även den en sjukjournal. Bibeln säger oss att vi är skapade till Guds avbild, men att något blivit sjukt i världen. Men den erbjuder också en medicin. Vi har ingen garanti att den medicinen kan bota hela världen i ett slag, men vi har ett hopp om en framtida fullständig friskförklaring.
Operationen lyckades - patienten dog. Det stora med det vi kan utläsa av de kosmiska spåren är dock att patienten dog redan för 2000 år sedan. Men hans död blev till liv för många. Det kallar jag en lyckad ambulansutryckning.
Jag tänkte lite vidare på spåren. Och slås av en parallell. Det finns andra spår från en större värld som vi möter då och då på vår livsvandring. Vi får inte all information av dessa spår, men de ger oss en insikt om att någon har varit här före oss. Någon har utfört en insats som påverkat oss, men vi förstår inte riktigt hur.
För oss finns den mer detaljerade informationen om vad som hände i lördags skriven i sjukjournalen. I den större världen finns den skriven i det som brukar benämnas den Allmänna uppenbarelsen, den som varje människa i sitt inre kan inse om Gud. Den andra källan - den Särskilda uppenbarelsen - är även den en sjukjournal. Bibeln säger oss att vi är skapade till Guds avbild, men att något blivit sjukt i världen. Men den erbjuder också en medicin. Vi har ingen garanti att den medicinen kan bota hela världen i ett slag, men vi har ett hopp om en framtida fullständig friskförklaring.
Operationen lyckades - patienten dog. Det stora med det vi kan utläsa av de kosmiska spåren är dock att patienten dog redan för 2000 år sedan. Men hans död blev till liv för många. Det kallar jag en lyckad ambulansutryckning.
lördag 19 mars 2011
När ens barn rullas ut ur ambulansen
När en vårvinterlördag inte alls blir som man planerat,
när den emotsedda restaurangmiddagen med frun abrupt avbryts av svärfars ansträngda ord i telefonen som säger att ambulans anlänt för att hämta en krampande tvååring,
när man tar en alltför otränad språngmarsch den dryga kilometern till bilen längs det som var tänkt som en avkopplande strandpromenad, ömsom bedjande, ömsom andfått flämtande, med tankarna ständigt zickzackzickzackande genom hela ens varelse,
när man står som ett fån bakom en glasdörr och ser sekunderna släpa sig fram i väntan på att släppas in på barnakuten och annalkande ambulans,
när dörrarna öppnas och en okontaktbar liten ryckande flicka iklädd ett paket av slangar rullas in på akuten, ledsagad av fyra ambulansmän,
när man får lägga sin hand på den snart allt mindre sprattlande kroppen och får ta del av redogörelse om plötslig febertopp, oväntade kramper, andnöd och förlorat medvetande,
när man ligger och sjunger tyst i sjukhussängen bredvid ett litet barn som efter ytterligare medicinering efter hand börjar andas något lugnare i syrgasmasken, och får besked att reaktionen varit onormalt kraftig, men att värdena nu normaliseras och att orsakerna ska utredas noggrant,
när samma flicka till slut vaknar upp en liten stund, tittar ordlöst och något undrande på personerna runtomkring sängen på detta okända ställe, stoppar in sin lilla hand i pappas bröstficka och tryggt somnar in igen,
då vet man att man älskar.
när den emotsedda restaurangmiddagen med frun abrupt avbryts av svärfars ansträngda ord i telefonen som säger att ambulans anlänt för att hämta en krampande tvååring,
när man tar en alltför otränad språngmarsch den dryga kilometern till bilen längs det som var tänkt som en avkopplande strandpromenad, ömsom bedjande, ömsom andfått flämtande, med tankarna ständigt zickzackzickzackande genom hela ens varelse,
när man står som ett fån bakom en glasdörr och ser sekunderna släpa sig fram i väntan på att släppas in på barnakuten och annalkande ambulans,
när dörrarna öppnas och en okontaktbar liten ryckande flicka iklädd ett paket av slangar rullas in på akuten, ledsagad av fyra ambulansmän,
när man får lägga sin hand på den snart allt mindre sprattlande kroppen och får ta del av redogörelse om plötslig febertopp, oväntade kramper, andnöd och förlorat medvetande,
när man ligger och sjunger tyst i sjukhussängen bredvid ett litet barn som efter ytterligare medicinering efter hand börjar andas något lugnare i syrgasmasken, och får besked att reaktionen varit onormalt kraftig, men att värdena nu normaliseras och att orsakerna ska utredas noggrant,
när samma flicka till slut vaknar upp en liten stund, tittar ordlöst och något undrande på personerna runtomkring sängen på detta okända ställe, stoppar in sin lilla hand i pappas bröstficka och tryggt somnar in igen,
då vet man att man älskar.
fredag 18 mars 2011
Otro-hets
Idag hade vi en väldigt givande diskussion på filosofilektionen med eleverna. Tema: sex. Jag hade gett dem i läxa att försöka sätta fingret på schlagersegraren Eric Saades sexualetik (i vinnarlåtens text, alltså) och värdera den. Det blev ganska unisont tumme ner där.
Så gick vi vidare till att diskutera Linda Bengtzings text. En elev reflekterade högt: "Hon uppmanar ju folk att vara otrogna! Fast det är ingen som lyssnar på texten, de tycker bara hon ser engagerad ut på scen..." Vi gick därifrån vidare till att titta på det änu mer uppenbara exemplet - den aktuella otrohetssajten (nej, jag tänker inte ge dem glädjen att få nån länk eller företagsnamn). Uttrycket av avsky var väldigt enstämmigt bland eleverna. Jag kan inte annat än hålla med. Att ha som affärsidé att förstöra människors liv - vidrigt.
Ämnet har belysts bra av Dagen och Stefan Gustavsson på Newsmill. Stefan återger även ett mycket belysande citat från företagets VD - att han själv inte vill använda sajten med hänsyn till sin familj. Sedärja. Ännu ett klockrent exempel på en av mina favoritdeviser: Varje filosofi som företrädaren vägrar eller inte är möjlig att tillämpa på sig själv måste vara falsk.
Och tänk - jag anar att även ateistiska läsare ser värdet av att trohet är bättre än otro-hetsande sajter på nätet. Kanske de till och med får en lite djupare förståelse av begreppet tro. Tro innebär något mycket mer än bara ett slags ogrundad gissning i en viss sakfråga. Den är framför allt en överlåtelse till någon annan. Att vara tro-gen, att visa tro-het. Den sortens tro behöver vi alla mer av.
Så gick vi vidare till att diskutera Linda Bengtzings text. En elev reflekterade högt: "Hon uppmanar ju folk att vara otrogna! Fast det är ingen som lyssnar på texten, de tycker bara hon ser engagerad ut på scen..." Vi gick därifrån vidare till att titta på det änu mer uppenbara exemplet - den aktuella otrohetssajten (nej, jag tänker inte ge dem glädjen att få nån länk eller företagsnamn). Uttrycket av avsky var väldigt enstämmigt bland eleverna. Jag kan inte annat än hålla med. Att ha som affärsidé att förstöra människors liv - vidrigt.
Ämnet har belysts bra av Dagen och Stefan Gustavsson på Newsmill. Stefan återger även ett mycket belysande citat från företagets VD - att han själv inte vill använda sajten med hänsyn till sin familj. Sedärja. Ännu ett klockrent exempel på en av mina favoritdeviser: Varje filosofi som företrädaren vägrar eller inte är möjlig att tillämpa på sig själv måste vara falsk.
Och tänk - jag anar att även ateistiska läsare ser värdet av att trohet är bättre än otro-hetsande sajter på nätet. Kanske de till och med får en lite djupare förståelse av begreppet tro. Tro innebär något mycket mer än bara ett slags ogrundad gissning i en viss sakfråga. Den är framför allt en överlåtelse till någon annan. Att vara tro-gen, att visa tro-het. Den sortens tro behöver vi alla mer av.
torsdag 17 mars 2011
2012 - då ni!
Jag sitter och tittar igenom årsberättelsen för den apologetiska föreningen Apologia, som håller sin vårkonferens nu till helgen med religionsfilosofen Ulf Jonsson som huvudtalare. Jag ska bort nästa helg och känner att jag behöver prioritera familjen den här helgen. Men övriga gör väl i att ta sig till Johannebergs församling i Göteborg och delta i konferensen.
De unga som leder föreningen gör ett strålande arbete, och jag ser nu att nästa år blir en riktig riktig höjdare. Enligt årsberättelsen så blir talaren under konferensen våren 2012 ingen mindre än det nya millenniets troligen allra främste kristne filosof - William Lane Craig! Jag har inte hunnit diskutera med de ansvariga angående närmare planer, men förmodar att en debatt ligger högt upp på önskelistan. Vilken modig ateist kan våga sig på den uppgiften? :-)
De unga som leder föreningen gör ett strålande arbete, och jag ser nu att nästa år blir en riktig riktig höjdare. Enligt årsberättelsen så blir talaren under konferensen våren 2012 ingen mindre än det nya millenniets troligen allra främste kristne filosof - William Lane Craig! Jag har inte hunnit diskutera med de ansvariga angående närmare planer, men förmodar att en debatt ligger högt upp på önskelistan. Vilken modig ateist kan våga sig på den uppgiften? :-)
tisdag 15 mars 2011
Skriver om medier och föräldraskap i Världen Idag
Jag ser att Världen Idag har hottat upp sin hemsida ganska rejält, och numera även lägger ut kulturartiklar. Läs gärna min artikel från igår om hur vi som kristna (och för den delen - kanske även gudsförnekande) föräldrar bäst kan hjälpa våra barn och ungdomar att hantera nutidens störtflod av medier. Utmanande - men på intet sätt omöjligt. Ingressen har dock fastnat på huvudsidan, men jag tror budskapet är begripligt ändå.
måndag 14 mars 2011
Svarar Lindenfors/Sturmark på Newsmill
Jag har nu utvecklat ett bemötande av de osakliga angreppen från Humanisterna, och gjort det i form av ett försvar för kristna skolor på Newsmill. Humanisterna är förutsägbart kritiska, och gör ytterligare ett tankefel, där de menar att de som växer upp i sekter inte får något "andningshål" om de fostras i rörelsens egen skola. Därför bör samtliga religiösa (Humanisterna brukar skriva "religiösa", men jag får intrycket att de i första hand egentligen menar "muslimska") skolor stängas.
Jag kan definitivt förstå den problematiken. Men frågan är vilken kristen skola som Patrik L då åsyftar? Är det oss på Kungsgymnasiet som drivs av en fristående ideell förening, och där uppskattningsvis hälften av eleverna kommer från icke-kristna hem? Det låter inte rimligt.
Men även om det skulle finnas den typen av sekteriska skolor (inte heller här får vi några belägg för detta) så ger det inga som helst skäl att stänga samtliga kristna skolor. Det ger skäl för Skolinspektionen att utöva en aktiv kontroll av alla typer av skolor. Framförallt sådana som kännetecknas av mobbning, vandalisering, dåliga studieresultat och andra problem. Det är där som energin bör läggas, inte på uppdiktade problem på ospecificerade skolor.
Jag kan definitivt förstå den problematiken. Men frågan är vilken kristen skola som Patrik L då åsyftar? Är det oss på Kungsgymnasiet som drivs av en fristående ideell förening, och där uppskattningsvis hälften av eleverna kommer från icke-kristna hem? Det låter inte rimligt.
Men även om det skulle finnas den typen av sekteriska skolor (inte heller här får vi några belägg för detta) så ger det inga som helst skäl att stänga samtliga kristna skolor. Det ger skäl för Skolinspektionen att utöva en aktiv kontroll av alla typer av skolor. Framförallt sådana som kännetecknas av mobbning, vandalisering, dåliga studieresultat och andra problem. Det är där som energin bör läggas, inte på uppdiktade problem på ospecificerade skolor.
lördag 12 mars 2011
Snurren direkt
Ja, nu var det snurrigare än jag sett på ett tag. Först Skolinspektionen som stoppat utbyggnaden av en kristen friskola för att huvudmannen, en kristen församling har som mål att upprätta Guds rike. Jaha, hur tänkte de där då... För problemet tycks inte vara att en församling är huvudman. Är då Skolinspektionens krav för en huvudman att man där - till skillnad från varje annan församling i världen - ber "Tillkomme icke ditt rike"?
Man tror ständigt att den här kristendomsskräcken i samhället har nått sin bottennotering. Men man kommer ständigt på skam där. Är det inte dags för en reformation här?
Lika snurrigt ser jag lite i efterhand att det blivit på Newsmill, där Patrik Lindenfors och Christer Sturmark angriper mig personligen på ett faktamässigt fullständigt vrickat sätt. Jag har t.ex. fått veta att jag är medlem i Livets Ord. Sedär, man lär sig nya saker varje dag minsann... Får försöka plita ihop en replik när jag hinner. Men snurrigt värre var det.
Och svenska folket röstade precis som The Ark förutsagt. Trist värre. Jag tror ändå att när måndagsmorgonen kommer är det Nicke Borg med det dinglande Jesuskorset från örat som känner sig mest tillfreds.
Man tror ständigt att den här kristendomsskräcken i samhället har nått sin bottennotering. Men man kommer ständigt på skam där. Är det inte dags för en reformation här?
Lika snurrigt ser jag lite i efterhand att det blivit på Newsmill, där Patrik Lindenfors och Christer Sturmark angriper mig personligen på ett faktamässigt fullständigt vrickat sätt. Jag har t.ex. fått veta att jag är medlem i Livets Ord. Sedär, man lär sig nya saker varje dag minsann... Får försöka plita ihop en replik när jag hinner. Men snurrigt värre var det.
Och svenska folket röstade precis som The Ark förutsagt. Trist värre. Jag tror ändå att när måndagsmorgonen kommer är det Nicke Borg med det dinglande Jesuskorset från örat som känner sig mest tillfreds.
torsdag 10 mars 2011
Melodifestivalen igen - frigjordhet och förnedring, men i vilken ordning?
Jag vill passa på att hänvisa till Claphaminstitutets kritiska artikel i Expressen idag undertecknad Siewert Öholm, som kraftfullt ifrågasätter Melodifestivalens berättigande i Public service-tv. Jag har hjälpt till en del i förarbetet till artikeln, och blir kanske inte speciellt förvånad över bloggreaktioner på "moralpanik" och "otuktsskräck".
Det vore kanske önskvärt om fler istället ville fundera över och i så fall beskriva om de själva skulle bli glada om de utsattes för otrohet à la Bengtzing, eller "My body wants you, girl, I'll get you when I'm popular"-sexism à la Saade. Men så är det ju inte i det verkliga livet. Att bli övergiven, förkastad, utnyttjad är inte frigjort, bara förnedrande. Nej, ta er istället en noggrann titt på texten till Nicke Borgs låt. Här är det tvärtom. Från förnedring till frihet. The real stuff.
Nicke Borg - Leaving home
You can’t stand beside me
And think you know me
I am wasting my time
I pray to God you free me
And come to see me
I have mountains to climb
And I’m leaving home
I am looking, not losing what I found
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home
Some say that he changed me
Or that he made me
See things falling behind
How many can face me
And still amaze me
I’m disarming my mind
And I’m leaving home
I am looking, not losing what I found
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home
Certain things I found inside
Making a rebel is a long and stormy ride
And I’m leaving home
I am looking, not losing what I found (leaving home)
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home
But I’m coming home for good
Ryser du? Räkna med att jag gör det.
Det vore kanske önskvärt om fler istället ville fundera över och i så fall beskriva om de själva skulle bli glada om de utsattes för otrohet à la Bengtzing, eller "My body wants you, girl, I'll get you when I'm popular"-sexism à la Saade. Men så är det ju inte i det verkliga livet. Att bli övergiven, förkastad, utnyttjad är inte frigjort, bara förnedrande. Nej, ta er istället en noggrann titt på texten till Nicke Borgs låt. Här är det tvärtom. Från förnedring till frihet. The real stuff.
Nicke Borg - Leaving home
You can’t stand beside me
And think you know me
I am wasting my time
I pray to God you free me
And come to see me
I have mountains to climb
And I’m leaving home
I am looking, not losing what I foundNo matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home
Some say that he changed me
Or that he made me
See things falling behind
How many can face me
And still amaze me
I’m disarming my mind
And I’m leaving home
I am looking, not losing what I found
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home
Certain things I found inside
Making a rebel is a long and stormy ride
And I’m leaving home
I am looking, not losing what I found (leaving home)
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home
But I’m coming home for good
Ryser du? Räkna med att jag gör det.
onsdag 9 mars 2011
Skriver om evolution på Newmill
Jag har en artikel via Claphaminstitutet på Newsmill idag om ett gäng ämnen som tangerat varandra på sistone: Stavros Louca i Klass 9A, evolutionsteorin och lite annat. Jag tar inte på något sätt ställning i frågan om teorins riktighet i artikeln, ändå är ateister arga som bin både här och där. Min huvudpoäng är dock att det måste vara "fullt rimligt att också få framföra sin tro på en Skapare utan att automatiskt behöva häcklas."
Låter inte det ganska rimligt?
Låter inte det ganska rimligt?
tisdag 8 mars 2011
Föreningen Arga Ateister rider igen
Dagen har idag en kortare artikel på det kända temat "arga ateister". Jag har studerat nyateisternas retorik lite mer djupgående, och kan bara konstatera att analysen är korrekt. det finns en häpnadsväckande aggressivitet och vulgaritet i flera av de mest kända nyateisternas angrepp. De slår också undan benen på varje seriös diskussion i ämnet.
Christopher Hitchens ger ett talande exempel när han i "Du store Gud?" jämför de ”godtrogna idioter som sagt sig tro på gud” med ”de intelligenta och vetgiriga ateisterna”. Jotack. Med ett så tydligt vi och dom-tänkande är det svårt att se någon möjlighet till verkligt samtal i frågan. Eller Richard Dawkins i "Illusionen om Gud": ”När en person lider av en vanföreställning kallas det mentalsjukdom. När många leder av en vanföreställning kallas det religion". Ja, det konstruktiva samtalet har väl ganska svårt att ta sig vidare efter ett sådant frontalangrepp.
Eller kanske, allra obehaligast - Sam Harris i "The end of faith": "Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”
Om det här är exempel på den frigörande och toleranta världen som kan byggas utan religion tror jag inte att jag har lust att vara med där.
Christopher Hitchens ger ett talande exempel när han i "Du store Gud?" jämför de ”godtrogna idioter som sagt sig tro på gud” med ”de intelligenta och vetgiriga ateisterna”. Jotack. Med ett så tydligt vi och dom-tänkande är det svårt att se någon möjlighet till verkligt samtal i frågan. Eller Richard Dawkins i "Illusionen om Gud": ”När en person lider av en vanföreställning kallas det mentalsjukdom. När många leder av en vanföreställning kallas det religion". Ja, det konstruktiva samtalet har väl ganska svårt att ta sig vidare efter ett sådant frontalangrepp.
Eller kanske, allra obehaligast - Sam Harris i "The end of faith": "Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”
Om det här är exempel på den frigörande och toleranta världen som kan byggas utan religion tror jag inte att jag har lust att vara med där.
söndag 6 mars 2011
Tatueringsrekord!
Ja, nu gäller det inte nedan nämnde Nicke Borg, utan min ständigt pågående spaning på Stockholms central.
När jag var där i veckan sökte jag som vanligt upp hyllan med tidskrifter om tatueringar. Tycker det är alldeles fascinerande att det kan finnas hela tidningar ägnade åt märken som bränts in i huden. Och därtill ett flertal olika sådana! 
Resultatet i veckan uppgick nu till sammanlagt... 22 (tjugotvå!) stycken unika tidskrifter i ämnet! Det känns som ett talande samtidstecken. jag är bara inte hundraprocentigt säker på vad... Förslag, någon?
lördag 5 mars 2011
Verkligheten slår tillbaka
Idag blev det minsann som det nästan alltid blir när ytligheten dragits till sin maxpunkt. Jag är dock rädd att kvällstidningshetsen kommer att driva fram ytligheten till seger igen inför nästa lördag... Jag tror dock att jag vågar utlova ett kritiskt angrepp på debattplats i Expressen någon gång under veckan. Håll ögonen öppna!
I kvällens uppsamlingsheat till Melodifestivalen blev det dock så att glitter- och glamourinslagen åkte ut. Till final gick istället Sara Vargas sång om kvinna som blir slagen av sin man. Här blir det på riktigt. Svenska folket längtar efter på riktigt. Och så Daniel Karlsson med sitt lustiga nya artistnamn med en låt som man bara blir hjärtinnerligen glad av!
Och i lokaltidningen kunde man läsa en öppenhjärtig intervju med finalisten Nicke Borg, som berättar om sitt livs verkliga "andra chans". Fri från droger och alkohol, och med en ny stor tatuering av Jesus på bröstet. "Jag vill visa vördnad, tacksamhet och respekt mot det goda som har hjälpt mig", säger han.
För Nicke Borg är festivalen, men framför allt livet numera på riktigt. Verkligheten slår tillbaka. Sug på den, Saade.
I kvällens uppsamlingsheat till Melodifestivalen blev det dock så att glitter- och glamourinslagen åkte ut. Till final gick istället Sara Vargas sång om kvinna som blir slagen av sin man. Här blir det på riktigt. Svenska folket längtar efter på riktigt. Och så Daniel Karlsson med sitt lustiga nya artistnamn med en låt som man bara blir hjärtinnerligen glad av!
Och i lokaltidningen kunde man läsa en öppenhjärtig intervju med finalisten Nicke Borg, som berättar om sitt livs verkliga "andra chans". Fri från droger och alkohol, och med en ny stor tatuering av Jesus på bröstet. "Jag vill visa vördnad, tacksamhet och respekt mot det goda som har hjälpt mig", säger han.
För Nicke Borg är festivalen, men framför allt livet numera på riktigt. Verkligheten slår tillbaka. Sug på den, Saade.
onsdag 2 mars 2011
Livet med döden runt hörnet
Ikväll lånade jag Stig Dagermans novell Att döda ett barn ur hustruns arbetsmaterial. Har läst den förut, men ujujuj, vad den är stark. Jag lipar oavbrutet under läsningen. Andas tungt. Leta fram novellen och läs den; jag tolkar en viktig del i sensmoralen som att ge så mycket kärlek man kan medan tid finns. För vi vet aldrig när en olycka eller annat kan ända den där tiden mycket abrupt.
Jag hade lite liknande tankegångar i eftermiddags, då jag fick bud att Sven Lidman jr gått ur tiden för någon dag sedan (Edit: Dagen har snappat upp dödsfallet med lite fördröjning). Jag tänkte tillbaka på intervjun jag gjorde med honom för ett knappt halvår sedan och hur han då, vid 90 års ålder var vid god själslig vigör. Jag fick också uppfattningen att han blev genuint glad och tacksam över att ha fått ut sitt budskap om försoning med historien och att jag kunnat hjälpa honom att göra det på ett sätt som gav honom ett slags tillfredsställelse på ålderns höst när kroppen började vissna alltmer. Det kändes också som att den gamle redaktören liksom levde upp i sitt arbetsjag när vi kom att diskutera några formuleringar i texten och hans målsättning att försöka hitta ett bra sätt att sprida den bok som intervjun kretsade kring.
Varje gång vi kan hjälpa en ung, medelålders eller gammal människa att känna sig behövd och värdefull går vi Guds ärenden. Alla människor behöver få uppleva den känslan, både att få ta emot den och ge den. För vi vet aldrig när möjligheten inte längre finns. Som Dagerman avslutar sin novell: "Men så obarmhärtigt är livet (...) att allting efteråt är för sent." Så låt oss göra det vi kan medan tid är.
Jag hade lite liknande tankegångar i eftermiddags, då jag fick bud att Sven Lidman jr gått ur tiden för någon dag sedan (Edit: Dagen har snappat upp dödsfallet med lite fördröjning). Jag tänkte tillbaka på intervjun jag gjorde med honom för ett knappt halvår sedan och hur han då, vid 90 års ålder var vid god själslig vigör. Jag fick också uppfattningen att han blev genuint glad och tacksam över att ha fått ut sitt budskap om försoning med historien och att jag kunnat hjälpa honom att göra det på ett sätt som gav honom ett slags tillfredsställelse på ålderns höst när kroppen började vissna alltmer. Det kändes också som att den gamle redaktören liksom levde upp i sitt arbetsjag när vi kom att diskutera några formuleringar i texten och hans målsättning att försöka hitta ett bra sätt att sprida den bok som intervjun kretsade kring.
Varje gång vi kan hjälpa en ung, medelålders eller gammal människa att känna sig behövd och värdefull går vi Guds ärenden. Alla människor behöver få uppleva den känslan, både att få ta emot den och ge den. För vi vet aldrig när möjligheten inte längre finns. Som Dagerman avslutar sin novell: "Men så obarmhärtigt är livet (...) att allting efteråt är för sent." Så låt oss göra det vi kan medan tid är.
tisdag 1 mars 2011
Förlagsmöte med tacksamma tillbakablickar
Åter i hemmets vrå efter en effektiv dag i huvudstaden med redaktionsmöte på läromedelsförlaget där jag tog mina första stapplande steg på skrivandets område för - ja hjälp vad tiden går - nio år sedan nu. Vi skulle träffas för att revidera våra läroböcker till de nya kursplanerna som börjar gälla i höst. Den nyfikne kan försöka luska reda på några av de stora förlagens samhällskunskapsläromedel för högstadiet och kolla vilket av dem som inleder med ett citat av Jesus på första sidan med faktatext. Då hittar ni nog rätt! :-)
Besöket gav också ett välkommet tillfälle till reflektion och tillbakablick, passade på att sätta mig i den väldigt livfulla stillheten i S:ta Clara kyrka vid Centralen och be och fundera över gångna och kommande tider. Läroböckerna var mitt allra första skrivuppdrag - ett ovanligt stort och ansvarsfullt sådant, och jag kan inte säga att det var fullt ut framgångsrikt för mig. Förlaget refuserade några kapitel och såg sig nödgade att plocka in en mer erfaren författare och stötta upp projektet, och jag fick inte så stort uttymme i slutprodukten som jag hoppats på. Så det var på flera sätt en rätt tuff start.
Men när jag nu tittar tillbaka kan jag se att jag har fått fantastiskt många möjligheter att skriva om företeelser som verkligen legat på mitt hjärta. Bloggandet är ju förstås ett ganska unikt inslag i så måtto att inga inlägg blir refuserade. Men jag ser såhär i efterhand att jag har haft förmånen att kunna ge ut både böcker och artiklar i ämnen som jag upplevt angelägna i princip varje gång jag velat få ut ett budskap. Det är få författare och skribenter förunnat att ha den möjligheten, och jag känner mig väldigt tacksam när jag ser tillbaka på de här åren, och vill tro och hoppas att jag har kunnat få beröra många läsare med mina texter. På hemvägen passade jag också på att ha lite mejlkonversation om några andra skrivprojekt i pipeline. Så jag hoppas att även framtiden har mycket givande i sin hand.
På Centralen passade jag också på att göra min sedvanliga personliga samtidsspaning. Resultat: rekord! Hoppas hinna publicera och utveckla spaningen imorgon!
Besöket gav också ett välkommet tillfälle till reflektion och tillbakablick, passade på att sätta mig i den väldigt livfulla stillheten i S:ta Clara kyrka vid Centralen och be och fundera över gångna och kommande tider. Läroböckerna var mitt allra första skrivuppdrag - ett ovanligt stort och ansvarsfullt sådant, och jag kan inte säga att det var fullt ut framgångsrikt för mig. Förlaget refuserade några kapitel och såg sig nödgade att plocka in en mer erfaren författare och stötta upp projektet, och jag fick inte så stort uttymme i slutprodukten som jag hoppats på. Så det var på flera sätt en rätt tuff start.
Men när jag nu tittar tillbaka kan jag se att jag har fått fantastiskt många möjligheter att skriva om företeelser som verkligen legat på mitt hjärta. Bloggandet är ju förstås ett ganska unikt inslag i så måtto att inga inlägg blir refuserade. Men jag ser såhär i efterhand att jag har haft förmånen att kunna ge ut både böcker och artiklar i ämnen som jag upplevt angelägna i princip varje gång jag velat få ut ett budskap. Det är få författare och skribenter förunnat att ha den möjligheten, och jag känner mig väldigt tacksam när jag ser tillbaka på de här åren, och vill tro och hoppas att jag har kunnat få beröra många läsare med mina texter. På hemvägen passade jag också på att ha lite mejlkonversation om några andra skrivprojekt i pipeline. Så jag hoppas att även framtiden har mycket givande i sin hand.
På Centralen passade jag också på att göra min sedvanliga personliga samtidsspaning. Resultat: rekord! Hoppas hinna publicera och utveckla spaningen imorgon!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)