På hemväg från Claphaminstitutets rådsmöte som vi höll i Stockholm igår kväll. Oj, vad många utmaningar det finns i Sverige och världen som behöver mötas. Så många människor som utsätts för olika typer av övergrepp. Vi kan aldrig hjälpa alla. Men vi kan göra något. Vi kan - som William Wilberforce och den ursprungliga Claphamgruppen - försöka öppna fler människors, politikers och opinionsbildares ögon för att arbeta för det goda och rätta. Här har Clapham och många andra ett stort och viktigt uppdrag. Arbetet fortsätter!
På promenaden över till Östermalm (känns alltid som lite hotfull bortaplan för en Hammarbyare som undertecknad) och Elimkyrkan (där den likaledes hammarbyitiske Stefan Swärd är pastor, så jag vågade mig dit jag också) var det några saker som slog mig.
Stureplan: Sveriges ekonomiska centrum, samlingsplatsen för de flådigaste av flådiga. Men betongsvampen som är Stureplans symbol och centralpunkt är rent gräslig. Ful, sliten, allmänt sjaskig. Det är klart finare hemma i mitt av vintersnön något takdemolerade uterum. Välkomna hem, alla miljonärer, så ska ni få en skvätt kaffe och lite gemenskap. Under Svampen såg jag varken eller.
Jag satte mig istället ner i Hedvig Eleonora kyrka för en stund av andakt. Intressant det där med gamla kyrkor. Verksamhetsmässigt och teologiskt må kanske flera Stockholmskyrkor ha fjärmat sig en rejäl bit från klassisk kristen tro. Men ett kyrkorum byggd till Guds ära, smyckad med allehanda symboler för Herrens härlighet är ändå alltid en plats för tillbedjan. Det behöver vi. Kyrkorummet hade blivit till ännu större välsignelse om det hade varit pluralis med människor inne i kyrkan. Men singularis tillsammans med Gud är ändå inte så illa!
Hoppas du fick lite andrum där i Stockholm efter din tids senaste dramatiska händelser och jag håller helt visst med dig. Det är något särskilt med ett kyrkorum, särskilt gamla "stenkyrkor".
SvaraRadera