Om den svårdräpta religionen

Dagen har idag en artikel på det då och då återkommande temat "religionen är död om några år". Forskare vid universitetet i Arizona lägger visserligen till ett antal brasklappar till sina slutsatser, men menar ändå att det är ditåt utvecklingen pekar i ett antal västländer.

Det är underligt det där att spådomar - som i realiteten kanske snarast är förhoppningar - har en förmåga att återuppstå med jämna mellanrum. 1937 kom boken Daughters and sons av Ivy Compton-Burnett. Den utspelar sig år 1894, och en av bokens huvudpersoner, en äldre kvinna, menar sig ha en levande gemenskap med Gud. Men, kommenterar bokens berättare torrt: "Hon skulle bara ha behövt födas 50 år efter sitt födelseår 1810 för att inte kunna känna igen honom över huvud taget."

De där spådomarna kommer lika frekvent bland gudsförnekare som amen i kyrkan. Richard Dawkins har sagt att han när han inledde sin bana som evolutionsforskare var övertygad om att religionen skulle vara utdöd i det nya millenniet. Men de verkar alla ha fått radikalt fel. Gudstron står kvar. I många områden växer den och den kristna kyrkan så det knakar. "Nej, mina vänner - ryktet om min död är och förblir klart överdrivet" säger Gud, och går vidare till nya utmaningar. Vi är många som vill följa efter.

Edit: Hasse Boström i Dagen gör liknande reflektioner. Biskop Brask är inte den ende som funnit bruk för lappar med extra nödutgång om resultatet inte blir det väntade.